Idag ska jag skriva och återupprätta Lars-Erik Kjellströms (död man som bodde i Lund) namn och ära.

Idag ska jag skriva och återupprätta Lars-Erik Kjellströms namn och ära, om det nu någonsin har dragits i smutsen av Palme och ett av Palmes verkliga kontrollorgan, hans hemliga polis – SÄPO!

Även om Lars-Erik Kjellström var en ledarperson inom en förmodat rasistisk organisation, som jag inte kommer ihåg namnet på, men det kan inte ha varit en föregångare till SD och BSS eller något nazistiskt parti typ Nordiska Rikspartiet. Det var innan min tid så jag vet helt enkelt inte hur det låg till exakt med den saken, men när jag kände honom så var han bara ett nerknarkat vrak, en amfetaminist, men jag respekterade honom mycket och gör fortfarande, inte bara hans otroliga intellekt utan även hans integritet. Jag har svårt för att föreställa mig att han skulle ha varit en av ledarpersonerna i en djupt rasistisk organisation, och vid tidpunkten då Lars-Erik satt i styrelsen för organisationen så var vi ännu inte direkt multietniska i Sverige. Jag tror därför att det mer var en principsak för Lars-Erik, en rätt- och felfråga och en moralfråga han drev i sitt valda eller skapade parti, inte ett av nöd så intensivt agerande som när jag ser till Sveriges överlevnad idag anno 2010. Jag fick uppfattningen att han var som jag, när det kommer till det här med kvinnor, att han kände sig förbigången av kvinnorna och orättfärdigt behandlad av spaggarna. Och sedan någon gång med tiden så började han knarka, men jag tror inte att han började knarka därför att han kände sig förbigången med kvinnor, jag tror detta förhållningssätt kom senare som en ursäkt för att han knarkade. Annars vore han inte i samma klass som mig när det kommer till statsmannaegenskaper, eftersom han om han knäcktes innan han började knarka, även om han var en bra människa, inte skulle ha levt upp till uthållighetskravet och därmed inte klara att möta hotet från omvärlden. Och vek och känslig var han inte, han var i samma klass som mig när det kommer till statsmannaegenskaper! Jag ber inte om ursäkt för att jag respekterar honom mycket, än idag långt efter hans död! Måtte hans själ ha funnit ro, men jag misstänker att han spökar där på studentkorridoren på ’Smålands Nation’J.

En gång läste jag i tidningen för många år sedan att det hade förekommit en knivskärning (knife-stabbing för att använda ett bättre engelskt ord) i en knarkrelaterad incident på Smålands Nation, där jag bodde under den tiden jag lärde känna Lars-Erik Kjellström, som också bodde där och bodde kvar där vid tidpunkten för knivskärningen. I tidningen stod det om rättegången i Lunds Tingsrätt. Jag förstod genast när jag läste i tidningen efteråt att en av de inblandade måste ha varit Lars-Erik av skäl som jag kommer till här. Det var många inblandade, och en av dem var en ung man som var oskyldig till brottet och som hade sagt till rätten någonting förklarande och smart men samtidigt ursäktande som jag har glömt idag, men det viktigaste och smartaste draget var att den unge mannen avslutande hade sagt till rättens ordförande och medlemmar att; ”jag har kommit överens med en av de inblandade att jag skulle säga det här”, det var det som var själva genidraget i det hela. Då förstod jag att ”rådgivaren” var Lars-Erik Kjellström och att han verkligen var ett äss. Vad som hände med Lars-Erik direkt efter rättegången vet jag inte, det förtäljde inte historien.

Lars-Erik måste ha tyckt att jag var en mycket förvirrad ung man, eftersom jag var det. Sammanlagt träffade jag honom grovt gissat kanske bara 30 ggr. Bara det faktum att jag fortfarande kommer ihåg hans namn så här lång tid efteråt visar på att han var en suverän potentiell statsman som hade ’tänkandet’ i multum. Och mitt hjärta är tungt över det sätt han dog på. Det var tufft, hälla bensin över sig och tända fyr på sig. Jag tror tyvärr att det han gjorde, gjorde han i protest mot Gud och den situation han tyckte Gud hade försatt honom i, nerknarkad och utan kvinna. Jag tror att hans kontroversiella Gudssyn kom efter det att Gud hade uppenbarat de där offentliga molnen som avbildade reella saker sommaren 1992, inte förr. Jag tror att han har en betydligt större chans att komma in i himlen än vilken genomsnittlig spagge som helst, om han bara släpper den där kontroversen han har med Gud. Han har varit död i 15 år som minst, tror jag. Han var ingen dålig man alls, han lät mig tala ut allt det konstiga som jag hade i huvudet, en del verklighet och en del fantasi (eftersom jag var sjuk i schizofreni då utan att äta medicin). Jag visste inte vem han var från början av vår bekantskap, han besvarade mig aldrig i mina både skriftliga och muntliga utlägg, tills en dag då han plötsligt sade att han hade varit en av ledargestalterna i en organisation på 70-talet när han var riktigt ung, en organisation som jag som sagt var inte kommer ihåg namnet på. Men det var enda gången han interagerade med mig när jag var hans gäst på korridorsrummet eller någon annanstans. Han räddade kanske mitt liv genom att lyssna på mig, jag var så desperat efter att bli hörd! Hade det inte varit för att jag kunde öppna mitt hjärta, eller snarare mitt sinne, för honom så hade jag blivit tokig i min tokighet. Jag hade tappat livsgnistan vid tidpunkten om det inte hade varit för honom, precis som han tappade orken, jag kände det inom mig. Han var den person som hade sett samma moln som jag, ett av de moln som hade gestaltat sig österut från Smålands Nation (som är ett höghus). Jag frågade honom i mellantiden mellan uppenbarelsen av de två bildlika föreställande molnen, efter det första allmänna molnet men innan jag såg det andra allmänna molnet, om han hade sett molnet som avbildade någonting verkligt, som jag inte tänker ta upp här eftersom det kan komma i konflikt med folks tro. Han hade sett det. Den som säger att han nog ljög för mig, och som säger att jag hade hallucinationer när jag såg molnen, känner inte Lars-Erik Kjellström. Om han såg det andra molnet, som var nyckelpigan som drog dödskallemolnet, vet jag inte, jag frågade honom aldrig efteråt.

Lars-Erik Kjellström blev efter ett tag hemlös, efter eller innan mig, jag kommer inte ihåg men det logiska är att det var efter, men han bodde inte på härberget. Han bodde förmodligen hos knarkarkompisar, men vi sågs på Ugglans Diakonicentral ibland, där vi åt frukost samtidigt. Jag däremot var drogfri, inklusive alkoholfri vid tidpunkten för min hemlöshet.

Lars-Erik hade ett intellekt och en skärpa i sitt tänkande och ett mod, som han bevisligen använde för att gå på tvärs mot Olof Palme, en tankens skärpa som var helt i klass med Krister Renards eller Olof Palmes. Lars-Erik var akademiskt skolad. Under min galna tid så var han en av de två som gjorde ett starkt eller det starkaste intrycket på mig. Den andre var Kalle Ohlsson, en gammal folkpartist i kommunen, kommunalråd innan han blev alkis och A-lagare. Kalle var en ofattbart kort man som var 70+ år gammal, och som bodde på härberget. Han var eller är den kortaste mannen jag sett, som inte är dvärg. Han var så kort att jag inte kan bedöma hur lång han egentligen var, men jag gissar på 140+ centimeter. Jag respekterar också honom väldigt mycket! För något år sedan så såg jag honom komma gående i rask takt här i lund, han var då kanske nära 100 år, han var fortfarande flink i benen och gick framåtlutat snabbt. En gång i slutet av min vistelse på härberget så fick han en hjärtattack och ambulansen kom och hämtade honom. Jag var och besökte honom på sjukhuset, ingen annan var där, men han sade ingenting till mig. Jag kommer otvivelaktigt att tänka på Jätten Finn och den andra dvärgfiguren på motsvarande sida i kryptan i domkyrkan i Lund. Var det våra av Gud utsedda föregångare, precis som vi två är utsedda av Gud? Jag länkar till indicierna för det, här: http://regorgnalk.wordpress.com/2010/06/05/myten-jatten-finn/

Krister Renard, Kalle Ohlsson och Lars-Erik Kjellström är dem tre som jag respekterar mest av alla främmande människor som jag träffat i mitt liv. Ja, Krister Renard har jag ju inte träffat, men jag har åtminstone lärt känna hans intellekt och hans integritet genom hans hemsida och blogg. Måtte Lars-Erik Kjellström vila i frid, eller ännu hellre – vila i himlen!

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 3/9/2010