Hem > Brott och straff, etnisk rensning, Utrikespolitik, Waterboarding > Antony Beevor´s bok; ”Kreta, Erövring och motstånd”

Antony Beevor´s bok; ”Kreta, Erövring och motstånd”

Jag har läst den välrenommerade författaren Antony Beevor´s bok om andra världskriget ”Kreta, Erövring och motstånd”, och nu tänkte jag recensera den i allmänna ordalag. Först en kort beskrivning av historieförloppet; För första gången skulle tyska fallskärmsjägare erövra ett territorium. Detta territorium hölls av britter, australiensare och nya zeeländare varav många var Maorier, samt så beväpnade och utbildade även britterna mot krigets lagar civilbefolkningen på Kreta, män, kvinnor och barn. (Med en viss reservation för att britterna skulle ha beväpnat barnen, en del av barnen deltog dock i en del strider. Den som vill veta säkert får vända sig till andrahands- eller tredjehandskällan själv, Antony Beevor.) De två första dagarna av striderna så piskade britterna och kretensarna m.fl. tyskarna, som ännu inte hade hunnit samla sig. Därefter förlorade britterna och deras allierade Kreta till tyskarna, men priset för tyskarna blev högt, inte minst ur moraliska aspekter om man får tro Beevors historieskildring. Jag vänder mig bara mot att kretensisk ”civilbefolkning” och fransk motståndsrörelse m.fl. i alla allierade krigsskildringar framställs som godhjärtade människor som slåss mot de onda tyskarna därför att de har kärlek i hjärtat, när det i själva verket var så att de var lika konsumerade av hat som nazisterna, och enbart hade som avsikt att hålla i sina kvinnor med alla tillgängliga medel. Det skulle kunna ha rört sig om ett ickenazistiskt Tyskland, eller ett Sverige med för den delen, idag också som hade invaderat ett – frivilligt av britterna ockuperat Kreta – och kretensarna skulle ha agerat likadant med summariska avrättningar mot tyskarna, alldeles oavsett om tyskarna gav tillbaka med samma mynt eller inte. Det var britterna som var först på plats, men dessa blev inte hatade, förmodligen för att de var spaggar liksom kretensarna. ”Tyskarna ska inte komma här och tro att de ska ta våra kvinnor de vita grisarna”, tycks de ha tänkt. Jag menar, tyskarna fick inte en chans att visa vilka de var, som britterna fick. Och man ska komma ihåg att den tyska fallskärmsjägardivisionen inte var som SS, alltså inte ett nazistiskt elitförband, utan de lydde under Wehrmacht.

Man undrar hur mycket av informationen som kommer från grekerna själva i boken, man vet ju att dem inte är så noga med att porträttera någonting korrekt när det kommer till sanningshalten i deras mod och fiendens påstådda feghet. Man undrar hur mycket av underlaget i boken som kommer från grekernas eller kretensarnas arkiv, och hur mycket som kommer från britternas arkiv? Jag litar betydligt mer på brittiska uppgifter än jag litar på kretensiska i alla fall, om det inte är andrahands- eller tredjehandsuppgifter. All den information, om man ska kalla det för ”information” ens, som har satts på pränt i boken, ger inte den bild som man har fått från andra håll om den tyske elitsoldatens djärvhet, från andra källor. Det måste därför vara något mysko med den information Beevor presenterar, och därmed blir boken i sin helhet inte tillförlitlig och Antony Beevor blir inte en tillförlitlig historieskildrare om han litar på vilka uppgifter som helst. Beevor tolkar även godtyckligt tyska soldaters tankar och rädslor vid faktiska händelser som involverar tyskarna när dessa har undvikit strid. Dessutom så när brittiska, Nya Zeeländska eller australienska soldater summariskt arkebuserade tyskar så skedde det av tvång och nöd, men när tyska soldater summariskt arkebuserade kretensare – märk väl att dessa beväpnats och utbildats av britterna mot krigets lagar – så skedde det på grund av ren och skär ondska, enligt Beevor. Han kommer inte med något exempel på motsatsen, att tyskar avrättade commonwealth soldater, men väl krigande kretensare utan uniform, och spioner. Så är det i boken. På ett ställe i ett av de sista kapitlen som heter ”Det tyska tillbakadragandet” skrev han; ”De tyska officerarna sökte hellre förhandlingslösningar än blodsutgjutelse, som de skulle hållas ansvariga för av de allierade segrarmakterna.” Men hela boken igenom räknar han upp åtskilliga tyska krigsförbrytelser, då var det ju inte meningsfullt för de tyska officerarna att undvika blodsutgjutelse i syfte att undkomma att ställas inför rätta av the commonwealth. Så återigen tolkar Beevor tyskarnas förmodade brist på mod och agerande uppåt väggarna för att ställa tyskar i så dålig dager som möjligt när man jämför med britterna. Tyskarna visste att allt de hade gjort skulle rannsakas i brittiska och allierade domstolar, så mycket tilltroende hade de säkert till brittisk effektivitet. Däremot hade de nog inte samma höga tankar om grekerna eller kretensarna. Det står i boken lite senare i samma kapitel; ”Och trots att tillfångatagna fiendeagenter och medlemmar i motståndsrörelsen alltid bestraffades med döden kunde hon konstatera att de tyska officerarna i Chania ogärna ville verkställa några flera avrättningar. Kriget var förlorat, och de var belägrade på ön.” Tyska officerare hade säkert förhoppningar om att kunna peka på nyliga händelser där de personligen hade agerat efter krigets lagar och varit justa mot kretensarna. Det var en fåfäng förhoppning, men så tänker man nog snarare under en sådan situation som de befann sig i. Hellre en osäker framtid under klåpare vars egon man kan göda och som man har en liten chans att föra bakom ljuset, än en säker död under den allierade mer kyligt agerande segrarmakten. Hade det inte varit för denna tredje part, kretensarna och deras klåpighet, så hade tyskarna slagits till det bittra slutet, precis som de gjorde under återtåget till Berlin. Dessutom så hade man kunnat förvänta sig att många tyska krigsförbrytare högt upp i hierarkin hade begått självmord, som de gjorde i Berlin. Den enda anledningen till att de inte gjorde det var att de befann sig i en annan verklighet, på Kreta.

 Enligt Antony Beevor så var tyskarna speciellt rädda för bergsfolket, kretensarna som levde i bergen, och det stöder han sig på att tyskarna besköt buskar på bergssluttningen under framryckningen där kretensarna kunde ligga i bakhåll. Men det står för mig klart att detta är bara ett utslag av typisk tysk effektivitet, det var sådant grundligt tänkande och handlande, som gjorde den tyska armén så svårbesegrad och den tyske soldaten så osårbar och samtidigt så farlig att den genomsnittlige allierade soldaten i Normandie bara dödade eller sårade 0,0438 tyskar, medan den tyske soldaten dödade eller sårade 0,317 allierade soldater (Normandie är ett mycket stort område, det är inte bara stränderna). Om det inte hade varit för att det slumpade sig (enligt Beevor själv, och förmodligen är han omedveten om att detta var ett lyckokast som gjorde britterna så framgångsrika i inledningen av striderna) att britterna, och naturligtvis kretensarna, var spridda över hela ön när den första väntade anfallsvågen ägde rum, samt att de kände ön som sin egen ficka, så hade den inledande attacken, de första anfallsvågorna av tyskar klarat sig mycket bättre. Britterna hade initiala framgångar i synnerhet som britterna hade tillgång till Enigma, den tyska kodmaskinen med tillhörande koder, och visste att tyskarna skulle komma. Det normala brittiska förfarandet var att befästa några få stödjepunkter, men hade de gjort detta så hade förlusterna sannolikt blivit större för de allierade och mindre för tyskarna, och händelseförloppet hade snabbats upp till tyskarnas favör. Antony Beevor skrev att tyskarna var rädda för de kretensiska kvinnorna, barnen och männen som kom anfallande med knivar, hackor och gevär. Men det är sannolikt trams. Skulle vältränade tuffa tyska fallskärmsjägare springa ifrån kretensiska kvinnor och barn för att de var rädda? Det är mycket mer troligt att de reagerade som de flesta normala män gör när deras kvinna misshandlar en, trots större råstyrka så slår man inte tillbaka, man bara värnar sig. Om de första två dagarna av anfallet, när samväldet hade övertaget, så skrev Beevor inlevelsefullt åtskilliga kapitel om tyskarnas splittring och rädsla som grep omkring dem, med stöd av minst en tysk källa och flertalet brittiska. Men så fort dessa dagar led mot sitt slut efter flertalet kapitel så gick han över till att beskriva britternas ”kontrollerade och modiga återtåg” som det framstod som, samtidigt som det enligt Beevor inte verkade finnas någonting sådant som en modig tysk fallskärmsjägare och elitsoldat, tvärtom så hade han verkligen ansträngt sig för att koppla ihop tyskarna med feghet och ge en beskrivning av enskilda tyska soldater som fega. Hur stämmer den beskrivning av historieskrivare kontra historierevisionister, som jag ger i mitt citat i rött här nedan, med Antony Beevor´s historiebeskrivning:

Det som skiljer en historierevisionist från en historiker är inte nödvändigtvis att han är biased, för det kan även en historiker vara (och är väl oftast). Det som skiljer är att en historiker inte utelämnar vitala fakta som är misshagliga för historikern, han tar med allt eftersom han vet att om han utelämnar något så kommer det att ”come back and bite his ars”! Det vet inte historierevisionisten. Det är naturligtvis en gradfråga, men ju mer integritet historikern har genom att inte utelämna fakta – som han ändå kan försöka komma runt genom argumentation, till skillnad från historierevisionisten som bara utelämnar den eller t.o.m. ändrar på historien – desto bättre historiker. Citat; Roger Klang

Som jag ser det så har Beevor hållit sig till en korrekt historiebeskrivning av de avgörande händelserna. Men han har sannolikt utelämnat vitala fakta om den tyske soldatens agerande när det kommer till mod. Många bäckar små av subjektiva enskilda incidenter ger en skev historiebeskrivning totalt sett! Men för att vara britt så är Beevor duktig, och man får vara medveten om att större delen av världens historiebeskrivare har en värre och mer historierevisionistisk framställning till den egna sidans favör, än vad Beevor har. Beevor får därför godkänt och kan kalla sig för historiker, som jag ser det! Jag önskar bara att han inte var så fixerad vid att framställa den tyske soldaten som feg, samtidigt som han framställer samväldets soldater och kretensarna som modiga trots sämre beväpning et.c.. Inte fan nämnde han någonting om tyskarnas sämre och sparsamma beväpning de två första dagarna vid inledningen till slaget, eftersom tyngre vapen och ammunition hamnade lite var stans i terrängen vid luftlandsättningen. Då var det tydligen samväldets och kretensarnas mod som avgjorde. Dessutom så hamnade många tyska vapen i samväldets händer. Alla enskilda exempel på incidenter som han väljer ut är till fördel för den positiva stolta bilden av samväldets krigare, samtidigt som alla enskilda exempel han väljer ut av tyska soldater får en att börja undra hur i helvete tyskarna kunde gå segrande ur striden över huvudtaget. Det var brittiska och kretensiska hjältedåd och hjältar hit och dit genom hela boken. Han är också noga med att föra fram tyska krigsförbrytelser på Kreta, vilket är helt rätt, man ska lyfta fram tyska krigsförbrytelser! Men han bagatelliserar det faktum att britterna började krigsförbrytelserna i stor skala genom att beväpna kvinnor, barn och civila män på Kreta. Så man måste se det diakront och kausalt egentligen. Var är britternas skuld Beevor?

Boken innehåller exempel på exempel på de tyska elitsoldaternas cowarding och samväldets bravery, under den för samväldet framgångsrika inledningen av slaget de två första dagarna. När tyskarna hade övertaget och hade samlat sig, då var det exempel på exempel på brittiskt mod under reträtt. Tyskt mod var det inte tal om, förklaringen till tyskarnas seger var bara bättre beväpning. Det är detta som får mig att dra slutsatsen att han har utelämnat vital information i boken. Kanske inte vital i den meningen att han utelämnade en stor händelse som hade betydelse för slaget, men väl vital i den meningen att små, små skildringar valdes bort eller lades till så att man inte får den sanna bilden, hur mycket än dessa berättelser inte var medvetna lögner. Men detta är ett rekapitulerande som vi kan avsluta här. Vi kan bara konstatera att det är som om Beevor försöker skjuta ifrån sig all den fruktan och skräck och känsla av underlägsenhet mot tyskarna, som britterna kände under andra världskriget, trots att det är helt normalt att känna fruktan i krig, i synnerhet när fienden är så mycket dödligare.  Men deras stolthet och självkänsla har fått sig en kraftig törn, det var en läxa de lärde sig under andra världskriget att de inte var så modiga som de trodde. Nazitiden och kriget inleddes med engelsk hybris och fransk hybris, och sedan gick det över till en känsla av underlägsenhet för dem. Sådan har spaggen alltid varit, det börjar med hybris och slutar med underlägsenhetskänslor, det börjar med att de skiter på oss och tar våra kvinnor, och det slutar med att de skiter ner sig och vägrar att släppa sina kvinnor fria. Men jag antar att de skulle kunna säga till oss att det börjar med att Vi skiter ner oss och sedan får hybris. Det är bara det att jag inte har någon hybris, jag känner nästan inget agg mot dem för att de tror att de har förnedrat oss till tystnad, och jag har inget behov av att starta krig för att bevisa min mandom. Det handlar om kvinnorna till 90 procent för mig! Jag önskar inte någon engelsman att gå utan kvinna, men det är vår tur nu, det bara är så. Det är inte mer än rätt. Just nu känner jag mig lugn och självsäker, men jag kan lugna dem med att det inte finns något sådant som ett folk som är fegare än andra! Men jag vet samtidigt att de då kommer att svara ”Jo, ni är fegare!”. Dem är sådana, det har med kultur att göra. De är kvinnoförtryckare och det är någonting som kommer som ett brev på posten när man är generös mot dem, för då smyger skadeglädjen sig tillbaka hos dem, skadeglädjen att få skita på oss och ha roligt med våra kvinnor. Detta gäller inte alla samväldets män, men det gäller alla dem som sket på oss i första rummet (utom de som plötsligt blivit gudstroende kristna)! Vad man kan säga om Antony Beevor är att han inte förstår att den person som inte kan vara storsint om fiendens mod är den som är feg, inte den som är ödmjuk och erkännande. Innan kriget var Hitler realist om Stalins Sovjetunionen, och storsint mot Storbritannien. Nu finns det storsinta britter, konstigt vore det annars, men Antony Beevor är inte en av dem. Vad man kan säga om Hitler är att han inte brydde sig om ifall han fick kredit för att han var storsint, han var ju främst tysk och behövde ingen bekräftelse. Men han tänkte storsinta tankar ibland, allt judehat, Amerikahat och kommunisthat irrelevant för hans mod. För om Hitler kan man faktiskt inte säga någonting annat än att han var en första världskrigshjälte, och en andra världskrigs-krigsförbrytare. Men om mig kan man inte säga någonting annat än att jag inte är en krigshjälte, och inte är en krigsförbrytare, eller ens en potentiell krigsförbrytare! En bra och icke-våldsam far ligger mig inte i fatet, som det gjorde för Hitler med hans mot honom våldsamma far. Som jag har sagt tidigare så är det, det egna valet som avgör, men det är det för alla världsledare, inklusive George W Bush som valde att bli krigsförbrytare, om än i mycket mindre omfattning än Adolf Hitler. Men inte mindre omfattning i fråga om grymhet! Skendränkning är inte precis behagligt, om man säger så. Men jag är säker på att George Herbert walker Bush, George W Bush´s far, var en god far. Varför omges inte W av samma skräckskimmer som Hitler och Stalin? Är det för att han inte har dödat miljontals människor, bara tiotusentals eller hundratusentals? Är det för att han inte har torterat tusentals människor, bara tiotals eller hundratals? Fast vad man än har att säga om W så var han inte feg, men samtidigt så säger detta ingenting om hans mänsklighet, eller brist på mänsklighet. Vem var det som sade;

“After the chaos and carnage of September 11th, it is not enough to serve our enemies with legal papers.”

Och:

“Every nation in every region now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists.”

Var det A) Adolf Hitler B) Benito Mussolini eller C) George W Bush

Citatens natur avslöjar naturligtvis svaret, med ”September 11th” och ”the terrorists” i meningarna. Men de präglas av samma ultimatum och hot som Hitlers citat, Stalins citat och Mussolinis citat, och samma beräknande hat som följer när denne någon är överlägsen. Faktum är att Hitler var betydligt generösare mot oss svenskar och britterna t.ex., än vad W var mot oss med sitt citat; Either you are with us, or you are with the terrorists. Och då menar jag innan kriget (vk2). Lika mycket som jag försvarar en del av Hitlers egenskaper, lika mycket försvarar jag W:s rätt till självförsvar genom att angripa Irak och Afghanistan! Dessutom så tror jag att de flesta skulle känna stor sympati med pojken Shickelgrüber när han var barn. Det kan inte ha varit så roligt att bli misshandlad av den som skulle skydda honom, hans far, och då menar jag misshandlad med stort M, t.ex. en gång lämnades han medvetslös i snön utlämnad till att frysa ihjäl efter en synnerligen rå misshandel. Tyvärr vet vi alltför lite hur pojken Shickelgrüber var som person, men det sägs att han i unga år brevväxlade med sin judiske familjeläkare. Någonstans på vägen mot vuxendom så hände någonting med honom, han blev trängd mot väggen antagligen, därför att historien är ett oavslutat kapitel som rullar på sedan tusentals år tillbaka. Kanske hade han ett samvete trots sin uppväxt, till en början i alla fall? Att han talade lyriskt om der vaterland (fäderneslandet) vittnar om att han inte blev knäckt av sin fars brutala hantering av honom. Han kan ha haft någon form av moral, trots att han föddes in i en familjekonstellation som normalt producerar amoralister. Han hade en typisk tysk nationalkaraktär med den tidens mått mätt. Det var normalt att vara patriot (läs nationalist) i Tyskland på den tiden, precis som det var i de flesta andra länder då. Han blev nog lite krigsskadad vid första världskriget, men han var nog en sådan personlighet som kunde hantera sina krigserfarenheter förhållandevis bra. Så jag skulle nog säga att det var hans personliga val som ledde till byggnationen av koncentrationslägren och utrotningen av åtta miljoner judar, homosexuella, kommunister och zigenare. Han var inte predestinerad till detta.
   Men åtminstone så var det inte amoraliskt för Hitler att starta krig. Det dröjde dock ända från 1933 till 1941 innan Hitler började skicka judarna till utrotningsläger som Auschwitz, så han borde ha haft någon form av moralisk tröskel, vilken han valde att trampa över rejält under kriget. Hur ska man annars tolka att det tog så många år från det Hitler tog makten tills det han började utrota judarna? Han hade säkerligen någon form av personliga issues mot homosexualitet som sådan. På det sättet hade han någon form av amerikansk fängelsementalitet, ”jag knullar dig i röven, men jag är inte homosexuell” typ. Men han var ingen vanlig simpel brottsling för det, inte den typen av brottsling som åker in och ut ur fängelset i alla fall. I vilket fall som helst så blev han en rå buse i sin ungdom och en massmördare på äldre dagar, och det kan man inte försvara, lika lite som man kan försvara vattentortyr. När det gäller George W Bush så styrdes nog hans agerande efter 9/11 mycket av det faktum att han med sin fars hjälp slingrade sig undan Vietnamkriget som pilot i US Airforce. Det måste ha varit honom ett stort aber senare i livet. Jag vet ju vad jag talar om, eftersom jag hade en far som hoppade av pilotutbildningen till den olycksdrabbade J29:an eller ”flygande tunnan”. Det har till och med gått i arv i mitt fall, jag får brottas med min fars beslut, därför vet jag att han måste ha gjort detsamma, likasåväl som George W Bush sannolikt måste göra. Alla har vi våra aber, de allra flesta män har någonting som de brottas med. Det är ju det som driver USA, det är USA! Och att döma av karaktären på Beevors bok så gäller det även Storbritannien, och då förmodligen också alla andra länder. Det är helt enkelt så män fungerar, när det visar sig att vi inte är så modiga som vi tror. De som gör sig av med bördan och hjälper andra i processen är dem bästa! W gjorde inte det, och det slutade med vattentortyr och ett ytterst aggressivt beteende som president. Men det är inte lätt för den första generationen att göra sig av med sin egen börda, det kan jag säga, så jag anklagar inte W för det. Det var väl bara Guds vilja som gjorde att det blev som det blev. Är man märkt så är man, så att säga av Guds nåde. Hade W varit mindre modig så hade det beteende som han uppvisade när han smet från sin tjänstgöring i Vietnam blivit betydligt mer ödesdigert. Men samtidigt så var smitningen grov, mycket grov, så det kanske går på ett ut, det tar ut varandra hans mod och, jag vill inte säga feghet, men han smet. Och resultatet blev två krig, som jag inte kallar orättfärdiga, men det blev två krig och vattentortyr som statstortyr. Bin Ladin och Saddam Hussein fick vad de förtjänade! (Ja, jag tror att Bin Ladin har varit död länge.)

När det gäller Hitler kan jag bara säga att han var ett politiskt geni. Det framgår inte så ofta i dem citat som de har valt att ta fram i forskningen, men jag har snappat upp en del som pekar på att han verkligen var ett politiskt geni i samma klass som jag själv. Jag lägger naturligtvis ingen värdering i det! Hitler var ett strategiskt geni men han var en taktisk idiot, vilket visade sig efter 1941. Och det var hans största begränsning, det kan ha kostat Tyskland kriget. Så länge det gick bra för Tyskland så var hans taktik väl godkänd, som Blitzkrieg om det nu verkligen var hans egen taktik, men hans personlighet var sådan att han inte klarade av defensivt försvar. Med mycket stor sannolikhet så berodde det på hans fars behandling av honom som barn, men även på grund av det faktum att han var första världskrigsveteran, och första världskriget var inte ett speciellt rörligt krig. Taktisk reträtt var inte att tänka på i första världskriget. Men de flesta preussiska generalerna var också första världskriget-veteraner, så den förklaringen är en ytterst marginell förklaring till varför Hitler var en sådan dålig taktiker! När det gäller Hitler så kan jag bara säga att han kom lindrigt undan! När det gäller George W Bush så kan jag bara säga att han kom undan, så här långt i alla fall. Vad det gäller Tyskland så kom de inte lindrigt undan, sönderbombade städer, svält och beräknade 1,9 miljoner våldtäkter på tyska kvinnor av ryska soldater varav uppskattningsvis 100 000 barn till våldtäktsmän kom till världen. Och det var bara det straff som kom i slutet och efter kriget, tillsammans med det återupptagna ekonomiska skadeståndet från första världskriget. Men sällan har ett land beklagat sig så lite över sitt straff som Tyskland har gjort eller inte har gjort, hur man nu ska säga. USA betalar ett mindre pris för sitt mindre nutida brott, med en ekonomisk kris som de förmodligen inte kommer att hämta sig ifrån. Tysklands återuppbyggningstakt efter kriget kan bara jämföras med det judiska statsbyggandet i Israel.

Jag är lite förvånad över det själv, men jag tycks hänge mig lika passionerat åt att hylla det preussiska(!) Tyskland som jag hyllade USA när jag var på deras sida. Men mina lovord för USA hade jag inget för. Men jag är ju trots allt svensk! Och jag gör inte någonting som inte många andra normala svenskar har gjort före mig, t.ex. favoriserar USA först i sitt liv och sedan går över till att favorisera Tyskland, med en svensk utgångspunkt. Men i och med att jag gör det så passionerat så blir det suspekt i många svenskars ögon skulle jag tro. Vem skulle till exempel våga komma med delvis positiva eller i alla fall neutrala men nyanserade analyser av Adolf Hitler, i något land inkluderandes Tyskland? Jag tror inte att det är någon normal människa som skulle våga göra det offentligen, förutom jag själv, om han inte var nazist, fast i så fall skulle analysen inte vara någonting värd. Men Adolf Hitler var faktiskt en människa med många tillkortakommanden, men som alla människor så har han en del saker som talar för honom, åtminstone hans förmågor är viktigt att lyfta fram som egenskaper som har påverkat både Tyskland och han själv och dem runtomkring honom, och som har lyft Tyskland samtidigt som hans tillkortakommanden har förstört Tyskland. Men det var en diskrepens mellan lyftandet och förstörandet i tiden, samtidigt som Hitlers förmågor och tillkortakommanden var konstant (men hans oförmåga till taktiska reträtter präglade enbart senare delen av själva kriget, samtidigt som han fick en allvarlig sjukdom – Parkinsons disease – som påverkade hans hälsa och kognition negativt). Nationen fick betala för sina val så att säga, inte omedelbart, men efter en tid. En av nazisternas förmågor, som inte var en empatisk egenskap, var att de kunde stå oblygt, raklånga och utan en blinkning ta emot en dödsdom i Nürnberg. Det är någonting imponerande över det. Detta är inte typiskt tyskt, det är typiskt någon som har drivits till den punkten som ger tillbaka med mycket värre medel, och jag hoppas att vi inte ska behöva se det igen, men den imagen av SS-officerare vid skranket finns inbränd i min hjärna.

”It just occurred to me that the Nazis could had won WW2 if they hadn’t wasted so much time and resources on killing Jews, and had actually worked with them instead.Citat; “Funk”, AnthroScape, Human Biodiversity Forum.

Det stämmer Funk!

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 3/12/2010

  1. 4 januari, 2013 kl. 20:08

    Hello just wanted to give you a brief heads up and let you know
    a few of the pictures aren’t loading correctly. I’m
    not sure why but I think its a linking issue. I’ve tried it in two different browsers and both show the same outcome.

  1. 2 februari, 2011 kl. 10:07

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: