Nyckelpigan som drog dödskallemolnet

Nyckelpigan som drog dödskallemolnet

Jag har berättat i ett tal i kyrkan för ett antal år sedan om ett av de moln jag såg, nyckelpigan som drog dödskallemolnet, men jag har sedan dess kommit till ytterligare insikt om meningen bakom molnet. Nedan finner ni ett utdrag ur ett brev (som jag skrev till vad jag ansåg vara en speciell tjej), som beskriver hur ett av Sveriges molnvisioner såg ut, plus min privata molnvision och en fjärde privat icke-molnvision. Den vision jag inte berättar om, som egentligen var den första i ordningen, vill jag inte delge eftersom den kan inverka på folks personliga tro. Jag har i detta inlägg i den feta kursiva texten nedan ytterligare förtydligat det jag skrev till henne:

Jag har ambitionen att bli någon, trots ett dåligt utgångsläge. Jag tror på mig som politiker, eftersom Gud vill ha det så enligt de två privata visioner jag har haft, och i de övriga två visionerna, som även många andra haft. (En av mina privata visioner var inte ett moln, om man nu ska kalla moln för visioner.) Du tycker måhända att jag är ganska karsk av mig, och kanske galen om du inte har bevittnat några moln? Men jag tror att du har gjort det! Som du möjligen vet så var en av de allmänna visionerna ett litet moln i form av en nyckelpiga som drog ett mycket större tvådimensionellt dödskallemoln (platt, visandes framsidan mot oss Lundabor och, antar jag, Malmöbor, ögon och näsa var endast hål i molnet som man såg rakt igenom). Nyckelpigan satt fast i dödskallemolnet i övre sidan av dödskallen genom vad som mest påminde om ett ganska sträckt lakan med tre kanter hermetiskt fäst med basen på skallen Den lilla nyckelpigan rörde sig lite upp och ner och drog lakanet lite fram och tillbaka eller snarare upp och ned, men annars var molnet blickstilla.

Den andra visionen (som egentligen var det första manifesterade molnet) som kunde ses vid storstäderna, alltså även i Stockholm och Göteborg [utgår jag ifrån], sommaren 1992 öster om Lund (båda molnen var placerade öster om Lund), var bara ämnat åt de som såg det så det tänker jag inte gå in på om du inte har sett det. Inget av de här två molnen hade konkurrens av andra slumpmässiga moln på himlen, de var alltså ensamma stillastående och helt vita moln på himlen (med undantag för nyckelpigans fyra prickar som var mörka, två på var sida, på den andra visionen i ordningen – Nyckelpige/dödskallemolnet). Men den första molnvisionen var delvis utmejslad med samma precision som en Romersk byst till att föreställa något konkret som alla har sett många, många gånger. Men mitt privata moln (som var min tredje vision i ordningen) kan jag ta upp med dig!

Det hände sig (också sommaren 1992), att jag låg på min säng på Smålands nation och tittade upp på det ruskigt lågtgående molntäcket. Det rörde sig så snabbt ifrån mig att jag aldrig har sett ett snabbare molntäcke. Fast det blåste inte nere på marken (jag hade fönstret öppet och låg och tittade ut från det). Det snabbt farande molntäcket var ett konstverk i sig, eftersom det delvis bestod av flätor i raka längder, flertalet sådana bredvid varandra med ett visst antal meters avstånd (50-100 m gissningsvis, det var mycket svårt att avgöra). Flätan jag låg och såg rätt upp på fast en liten aning högerut genom mitt öppna fönster, rörde sig igenom sin egen fläta i samma riktning som molntäcket fast något snabbare, som om flätan rörde sig på ett rullband (molntäcket) när den slingrade sig bort från mig på eller snarare integrerat med det snabbt färdande molntäcket (inte som ett block, men rep för rep igenom varandra i molntäckets färdriktning) ungefär som en datoranimation skulle kunna simulera det, men som verkar omöjligt i den vardagliga naturen, möjligtvis med undantag för ormar som klättrar upp för ett rullband. Det var alltså inte statiska flätor uthuggna i molnet som rörde sig bort. Flätorna var inte anmärkningsvärt breda, men heller inte för smala, så man kunde inte missta sig om mönstret. Flätorna bestod av två eller tre ”rep” som rörde sig igenom varandra i färdriktningen. Jag kunde se att det gick raka längder av flätor med kanske 50-100 meters jämna avstånd parallellt med min fläta, så långt jag kunde se åt vänster. Jag hoppas att det ska ge dig en idé om vad jag såg. Jag kunde inte titta bort, det var det mest fantastiska naturfenomen jag någonsin har sett utan konkurrens, men det var inte det som är poängen. Poängen var det faktum att ett ansikte med gapande mun och uppspärrade ögon plötsligt rullade som scrollern på en datormus vänd neråt i en oval form typ två motstående paranteser som dessa ( ), mitt på flätremsan ovanför mig utanför fönstret, under loppet av tre-fyra sekunder och på samma ställe till skillnad från resten av molntäcket som fortsatte att färdas bort ifrån mig. Detta hindrade tillfälligt flätan, men efter dessa få sekunder när ansiktsmolnet försvann samlade sig flätan till ett mönster igen där ansiktet hade rullat och fortsatte som förut bort från mig inslingrad i sig självt. (Under dessa få sekunder rann flätan utmed konturerna av ansiktsmolnet för att återta sitt flätmönster på andra sidan ansiktsmolnet i molntäckets och flätans färdriktning.) Ansiktet såg alltså förskräckt ut, inte hånfullt gapande som de ökända ansikten man kunde se från vissa immigranter sommaren 1990. Ansiktet flydde inte bort med molnen och flätan, utan det visade sig på samma plats medan det som var fläta rann utmed sidorna av ansiktsscrollern för att återgå till en fläta på andra sidan och fortsätta sin inslingrade färd bort från mig på resten av molntäcket, i samma formering. Ansiktet var utmejslat med samma precision som en romersk staty, så det föreställde verkligen vad det föreställde! Jag tror att det var mitt ansikte det visade (det är inte så lätt att veta när det inte fanns några färger, hårfäste eller direkt ansiktsform [bara ansiktsdragen], men det var i alla fall ett vackert ansikte). Ansiktsmolnet sade mig givetvis, att jag är åtminstone en av nyckelpigorna, vilket jag redan innan identifierade mig som. På den tiden trodde jag att jag var den enda nyckelpigan. Nyckelpiga står för ung despot i vissa uppslagsböcker, och för någon slags kvinna i andra, så det kan finnas kvinnliga nyckelpigor också. Jag är bara en man, så jag vet inte om det finns fler nyckelpigor, män eller kvinnor, och om du i så fall är en av dem. Men om det så bara finns en kvinnlig nyckelpiga, så måste det vara du Tina! Så som på bilden här nere skulle det sett ut om ansiktet satt i molnet. Fast jag såg ansiktet nedifrån och en aning snett på. Det är ett intressant collage.

 

 

Den fjärde visionen: Ganska exakt ett år senare – sommaren 1993 – när jag tillbringade en helg hos min fars flickväns sommarstuga och skulle gå ut och kasta vatten på natten, såg jag ytterligare en vision. Den här gången var det inget moln. Det var ett svart hål i natten i form av en silhuett som föreställde en mansperson i en slängkappa med huva på sig. Konturerna på mannen var knivskarpa, och han hade en stav som han höll i höger hand (jag kommer inte ihåg om det var en vandringsstav av trä med en knopp, eller typ en biskopsstav, jag tror det var en knopp som i formen av ett svampvattentorn ungefär). Bredvid den orörliga figuren satt en blond flicka i gammeldags kläder och tofflor med rak rygg och benen ihop, som sken av ljus och som lutade sig mot mansfiguren. Hennes ansikte såg ut som om det var genomstunget med svarta pilar, ungefär som solstrålar som sken från en punkt mitt i ansiktet, förutom att strålarna var kol-svarta mot en skinande bakgrund i form av skallen. Visionen var stilla som ett tredimensionellt fotografi. Den kvinnan var du, det kunde jag se eftersom jag kände igen formerna och frisyren! Det tog flera år innan jag räknade ut vad hela visionen betydde. Kan du tänka ut det? Det betydde bland annat att jag var den svarta figuren, som symboliserade makt, och kvinnan var du, vilket jag förstod mer eller mindre på plats. Du var alldeles för vacker för mig då, då jag drogs med en fysisk åkomma som jag har haft sedan 11-12-årsåldern, men långsamt blivit bättre från sedan 1988 då jag hade en period då jag tränade styrketräning. Först trodde jag att det var styrketräningen som gjorde mig bättre, men sedan ansiktsmolnet visades upp för mig av Gud fyra år senare, förstod jag att det var Guds förtjänst. Ansiktet på kvinnan i visionen var genomstunget av svarta pilar för att du kommer att spela rollen av ”first lady”. Frågorna kring den här biten med kvinnoavbildningen var en svår nöt att knäcka för mig – då, 1993, det tog flera år innan jag räknade ut alla bitar, som varför hon lös. Förstår du det? Också kvinnans svartstungna ansikte tog tid för mig att förstå. Dessa drag i visionen är abstrakta och var svåra att förstå innebörden i, för mig i alla fall.

[Jag har under en längre tid, åtskilliga år, funderat över en bit i den lysande kvinnans utseende. Det jag funderar över är om jag så här i efterskott ska plötsligt lägga till någonting i texten som jag hade förträngt under många år. Jag har nu kommit till slutsatsen att jag bör göra detta trots allt. Det kvittar mig ifall folk bestämmer sig för att inte tro mig, jag vet ju vad jag har sett och Gud vet vad jag har sett för det var han som visade det för mig. Saken är den att, jag kunde inte ta åt mig av en detalj i kvinnofiguren vid tiden eftersom jag då hade tvingats att inse att det skulle komma att dröja minst 25 år innan jag blir helt helad. Men kvinnan hade lite ”gamla” armbågar om ni förstår vad jag menar. Men hon är fortfarande vacker. Hade jag tagit åt mig av den lilla detaljen så hade jag hoppat framför tåget, för 25 års väntetid minst… det hade jag inte pallat att veta.]

Dessutom vill jag säga till världen att om mina visioner vore synvillor orsakade av min schizofreni, så vore det konstiga synvillor. Hur kan en person se en synvilla ena stunden, gå därifrån och återkomma en timme senare för att se samma oförändrade ”synvilla” i form av det avbildande molnet, på samma plats på himlen (gäller de stillastående molnen)? Jag har sett saker som jag tolkar som synvillor, och dessa var temporära och i form av skuggor alternativt ljus, människor kunde förvandlas till skuggor eller ljus, både sådana jag kände och okända, men det har enbart hänt vid två tillfällen och det involverade sammanlagt tre personer jag såg. Jag vet vad som är riktigt, och vad som är orsakat av sjukdom! Den skuggljusbild jag såg den gången jag skulle kasta vatten 1993 rörde sig inte och var inga riktiga människor, den var en vision. Dessutom, för de som tvivlar, hur förklarar ni de dramatiska samhällsförändringar som inträffade sommaren 1990 då blixt och åska utan regn (eller med regn, jag kommer inte längre ihåg) ägde rum i storstadsregionerna, varefter horet blev (mer) öppet dagen efter? Och hur förklarar man att en tornado färdas från Florida till strax utanför Ystads kust, vilket rapporterades om på nyheterna i mitten av 90-talet? Sådant händer aldrig i en Gudlös värld! Jag slutade för övrigt med att röka cannabis helt 1-2 år före molnvisionerna.
Så vilka är mina nya insikter om nyckelpigan då (förutom att jag är en av dem)? Jag kan börja med att tala om några av mina relativt nya insikter om nyckelpigan.

Alternativ 1.) Jag menar att det kan vara så att Gud, som är mycket mer konsekvent än mig, redan har bestämt eller kommer att bestämma vilka som är dödskallar. Det kan också vara så att det är Kristus jobb förstås, det vore mer sannolikt eftersom dödskallemolnet drogs av en nyckelpiga. Man måste komma ihåg i så fall, att Gud displayade molnet 2 år efter den ”stora smällen” i samhällsomvälvningarna sommaren 1990, vi talar alltså om år 1992. Det betyder sannolikt att det finns hopp för både immigranter och svenskar bland dödskallarna, om de ändrar på sig, för annars så skulle han ha visat molnen samma sommar som ”den stora smällen” (1990). Allt hänger på ens inställning till sina egna och andras kvinnor, om den är i balans, vare sig man är svensk eller invandrare. Mao, om det finns kärlek mellan man och kvinna i ett land. Men om man tror på detta första alternativ så måste man fråga sig varför Gud displayade ett privat moln till mig samma sommar 1992, ovanpå nyckelpigan som drog dödskallemolnet (och det första displayade molnet)!

Alternativ 2.) Det kan vara så att Gud överlämnat det till mig (och eventuella andra nyckelpigor) att avgöra vem som är en dödskalle och vem som ska få leva. Mitt privata moln, tillsammans med Nyckelpige-dödskallemolnet talar för detta alternativ. Det skulle dock vara svårt för mig att avgöra varje enskilt fall, och det känns verkligen som det allra svåraste – att veta vem som förtjänar döden och vem som förtjänar nåd. Därför så har jag kommit fram till ett tredje alternativ som faktiskt bekräftar dessa båda första två:

Alternativ 3.) Gud har ”specialtillverkat” och danat mig för att ha en samsyn med honom i den här högst adekvata frälsningsfrågan, vilket innebär att båda ovanstående tolkningar är riktiga. Man kan i alla fall veta att ifall Gud inte har överlämnat det till mig att avgöra vem som ska dö så måste han redan ha bestämt, om inte vem, så i alla fall varför man ska dö. (Jag tror att det är individuellt och det inbegriper även svenskar naturligtvis.) Men om ifall Jag bestämmer så är ingenting definitivt, förutsatt att jag har en fri vilja. Man kan i alla fall veta att jag är en ”nyckelpiga” av en anledning. Och jag säger; Allt hänger på ens inställning till sina egna och andras kvinnor, om ifall den är i balans. Det är därför som tyskarna som grupp har fått godkänt, medan t.ex. engelsmännen och araberna inte går vidare på grund av deras nationalkaraktär. Åtminstone tidigare var amerikanarna som grupp sett godkända trots att de är världens kvinnotjuvar, helt enkelt för att de inte höll sina egna kvinnor tillbaka, de bara gav igen mot dem. Olyckligtvis så drabbades vi svenska män av denna hämnd mot deras egna kvinnor, men vi svenskar kunde ha gett igen om vi hade velat och stått upp för dem vi är. Det gör inte kvinnostölden mera rätt, Amerikanarna vet ju hur det känns. Sedan är det förstås frågan om hur engelsmän, araber, danskar, svenskar m.fl. ser på Sydostasiaterna också? Det att en del väljer att se på Sverige, Island, Tyskland, Thailand, Polen eller Kina som ett skafferi av kvinnor de kan gå och nalla ur närhelst de känner för det, utan att för den sakens skull godta att en man från ovanstående länder har roligt på deras (britters, arabers m.fl.) nota eller godtar att thailandare, polacker och kineser har roligt på svenskarnas (om de som förnekar dem det är svenskar) och resten av världens nota. Att sedan engelsmän, danskar, araber etc. går och blir kära i en kvinna från dessa våra länder, betyder inte att de kommer undan vårt Domslut så länge inte deras kvinnor kan välja en svensk, thailändsk etc. man. De har ju försatt sig i en sådan situation fullt medvetna om konsekvenserna, de hade ett val att låta bli att leka från första början, och när de ändå gjorde det så kunde de ha tillåtit sina egna kvinnor att beblanda sig med oss svenske. Roligt eller giftermål kvittar lika i mina ögon, skulden finns där ändå. Jag vet att de letar efter en ursäkt, men det finns bara en – att släppa sina kvinnor fria. Åtminstone gentemot Svenskar, Islänningar, Tyskar, Polacker och Asiater bör de göra det om de vill leva vidare när de dör. (Det är ett meningslöst argument mot en ateist eller avgudadyrkare som inte vill behandla oss som likar, jag vet) Det finns andra i öst jag skulle vilja tala för – ryssarna – även om detta blir komplicerat på grund av deras misstänksamma natur mot allt som kommer från Väst, och även på grund av deras opportunism. Men jänkarna i väst har läget under kontroll för sin egen del, de behöver ingen hjälp av oss, i synnerhet inte som vi är deras offer idag. Jag har en mor som är gift med en belgare, och visst är han en spagge, men han är en av bara två belgare som lever i Sverige som jag känner till eller har hört talas om. Jag har också träffat på en ung kvinna som var från Belgien när jag gick i kyrkan. Så om belgarna är spaggar så utmärker dem sig i alla fall inte när det gäller att ta våra kvinnor till skillnad från britterna och amerikanarna, för det finns tydligen bara en handfull belgare i Sverige. Om jag får bestämma så ger svenskarna tillbaka genom att gifta sig med nämnda mäns kvinnor, inte genom hor.

Till och med i kyrkan så förekommer nämnda tänkande bland världens män. De får ta upp sina vädjanden med Gud om de anser att de är klanderfria! Jag accepterar Guds beslut, jag kan inte avgöra varje enskild människas intentioner – ondska alternativt välvilja – själv. Endast Gud är fri att döma, men av oss människor krävs det att vi förlåter vår nästa. Men kom ihåg att om det är upp till Gud så är de som beter sig på ett visst sätt redan dömda. Med detta sagt ska det också sägas att Sista Dagars Heliga tillhör de bättre från dessa länder. Vissa nationer är bättre än andra, om man ska tolka vår specifika församlings statistiska utfall. Ofta sydamerikanska nationer. Min erfarenhet är att i Sverige så är syd-sydvästafrikaner bättre än engelsmän när det kommer till vem som håller minst hårdast i sina kvinnor. Svarta kvinnor från syd- och Sydvästafrika kan ganska ofta vara med en svensk man. Engelsmännen är jämförbara med nordafrikanerna – sudaneser, etiopier eller eritreaner – gentemot oss, statistiskt sett i alla fall. Jag är ingen äktenskapskrossare, men jag tänker heller inte lägga mig platt för att de ska ges ett gott samvete om de har något samvete och ändå fortsätta med vad de håller på med i perpetuum. Jag är inte petig vad det gäller kvinnor som en del kanske vill tro, och jag är ingen kvinnoförtryckare. Att jag ska ha en fri vilja och få hjälp att välja det rätta, så att jag inte slutar som Adolf Hitler är vad jag ber för – that is what occupies my prayers, ständigt! Det och att ingenting ska hända stackars lilla Tina och mina systerbarn, och min syster eftersom hon är hennes barns mor. Resten av oss kan ta vara på oss, för resten av min familj är vuxna individer med vuxna barn. Vi lever inte i den bästa av världar.

Jag har sett en till sak, men den var ingen vision. En gång när jag jobbade i ett ungdomsprojekt i början av 90-talet så var jag ute och klippte gräset till en villa i Planetstaden här i Lund. Han som jag klippte gräset åt var lite lustig. Han kunde konsten att ta av en armbandsklocka på mig utan att jag märkte det. Han showade för mig. Det var bara det att klockan trillade ned och förstördes av motorgräsklipparens rotor. Jag sade inte ett ord om det, för jag var rätt fascinerad av honom och hans tricks. Efter det så skulle jag göra något arbete för honom på baksidan av huset, och det var då jag såg det. Helt plötsligt så såg jag liksom inuti ögat fast nere vid nästippen åt, i vänster öga ”mitt” öga (utan färger), och det såg ut precis som ”ögat” i en finare kamera med rasterglas, fast mitt öga föreställde ett öga och inte en cirkel som finns i en sådan kamera. Rasterögat satt inte så att det störde mitt synfält. Det satt snett liksom på min ögonglob så att vänster ögonvrå var riktat nedåt mungipan och höger ögonvrå var riktad mot näsroten. Exakt vilken del som var rastrat av ögat kommer jag inte ihåg, det stannade bara i ögongloben ett antal sekunder, precis som ansiktsmolnet som ”skrollade” ovanför mig 1992 där jag inte kan komma ihåg om näsan var rak eller krokig och där jag i efterhand har för mig att jag såg gropar i hyn på höger sida, sådana som jag ådrog mitt finniga ansikte flera år senare. Jag har inte sett någon anledning att berätta detta om ögat i ögat för någon tidigare då det inte är någon vision. Men jag kan lika gärna berätta det för har man inte sett något av molnen så tror man inte ett ord på vad jag säger om detta som står under ”Nyckelpigan som drog dödskallemolnet” ändå. Har man däremot sett ett eller bägge molnen, särskilt det som Gud displayade först och som jag inte berättade om då det kan påverka folks tro, så blir det plötsligt logiskt. Men som sagt, det var ingen vision det där med rasterögat. Jag har slagit upp en gammal svensk bok randomiserat på Lunds bibliotek där det fanns en bild på en gammal skäggig man i en eka, vars vänstra öga satt snett på precis samma sätt som det öga jag såg inifrån på mig själv, och den bilden i boken var ett kopparstick med stor precision, så det var underligt att de hade avbildat honom så när allting annat var symmetriskt på honom. Jag kommer inte ihåg vad boken handlade om exakt, men det är högst sannolikt att det var någon form av historiebok, eftersom jag jämt studerade historieböcker under den här tiden. Det var inte en foliant utan en utlåningsbar bok med standardmått kommer jag ihåg. Detta var många år sedan jag såg på biblioteket, det var under min hemlösa tid efter att jag hade sett ögat i ögat på mig själv. Jag kommer inte ihåg om det senare ögat i ögat var efter Guds molnvisioner i Sverige, eller före. Jag bryr mig inte om ifall folk inte tror mig om detta jag berättar i det här sista stycket, det är inte viktigt.

Jag berättar nästan aldrig om det jag har upplevt, jag gjorde det i kyrkan en gång men det var mycket ofullständigt. Det är jobbigt att gå med det inom sig, det finns liksom en spärr mot att dra upp det i en diskussion eller ett samtal, jag kan inte förklara det. Men det första årtiondet och in i det andra så sprack jag nästan av en önskan att få berätta om det jag hade upplevt, men det verkade som att jag var ensam om att ha upplevt det. En gång i kyrkan har en kvinna talat från talarstolen om att hon var en nyckelpiga, men jag var mycket ny i Kyrkan då och kvinnan finns nog inte kvar i församlingen om hon någonsin har varit en del av den. Och en gång frågade jag en kamrat om han hade sett det först displayade molnet, och han sade ja (vi bodde på samma ställe och det här var precis mellan den första och andra molnvisionen, som jag ställde frågan). Dessvärre är han död sedan länge. Om det är sant det jag har upplevt så vill kanske inte Gud bevisa sin existens även om han displayade de här molnen i det öppna? Och det vill han ju inte för de som inte redan kommit till tro, förutom dem han själv väljer ut. Och även de som har kommit till tro kommer aldrig att få uppleva detsamma som jag de flesta av dem. Men om det inte var Gud som låg bakom, hur kan han låta mig gå med sådana vanföreställningar så länge om han är god? Jag trodde länge på 00-talet att jag inte skulle bli helt återställd från det förfulande handikapp jag fick när jag var i 11-årsåldern och som förvärrades ända upp i vuxen ålder, men nu tror jag att jag kommer att bli återställd ganska snart, förhoppningsvis i år. Men samtidigt är jag lite rädd för det.

Observera att jag inte är någon Profet! Jag är bara en man. Och inte heller tror jag att Sverige är särskilt välsignat av Gud. Men Gud menar uppenbarligen att vi har en rätt att existera som stat.

Roger Klang, Lund Scania Svecia

Obs, ”Om Roger Klang” och ”Nyckelpigan som drog dödskallemolnet” är de enda inlägg som redigeras och uppdateras på min blogg, inte för att Nyckelpigan som drog dödskallemolnet, och flätan och ansiktsmolnet, har förändrats i karaktär sedan sist, utan för att min beskrivning av vad jag har sett är ofullkomlig så att folk kan ha svårt att förstå beskrivningen.