Att hålla ögonen på socialtjänsternas omhändertagande av barn är viktigare än att övervaka IPRED

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5350&Itemid=98 ”Familjen hade sålt allt den ägde och skulle flytta till Indien. Men på Arlanda slutade resan tvärt.
Som Världen idag tidigare berättat, stormade polisen planet och omhändertog parets nioårige son.
– Vi bara skakade och tårarna forsade ned för kinderna på oss, säger pappa Christer Johansson.

Det har nu gått tre månader sedan traumat på Arlanda. Men för Christer Johansson, från Gotland, är det långt från slutet av historien.
– Min fru och jag har mått väldigt dåligt, men vår pojke har också lidit, förklarar han.
Pojken är tillfälligt placerad hos en familj på Gotland, men Christer Johansson får inte träffa sin son i den utsträckning som han önskar.
– Det har bara varit ett par gånger i sommar, säger han.

Världen idag har tillsammans med Nick Maitland, vice ordförande i organisationen för familjerätt i Sverige, RFFS och väl insatt i fallet, gått igenom länsrättens dom, där man fastslår socialtjänstens LVU-omhändertagande på Arlanda.
– Det som hände på flygplatsen är inte klokt. Jag har aldrig varit med om något liknade fall, säger Nick Maitland, som även är socionom och har arbetat såväl i Sverige som utomlands.
Länsrätten anser bland annat att föräldrarna ”uppenbarligen brustit i omsorgen gällande pojkens tandvård” och att han inte tagits till ”regelbundna hälsokontroller”.
– Jag tar gärna pojken till tandläkaren, säger Christer Johansson, som uppfattat tandläkarkontrollerna som frivilliga och känner sig missförstådd och motarbetad av myndigheterna.
Som domskäl tar länsrätten även upp att föräldrarna inte vaccinerat pojken innan resan till Indien.
– Rätten skriver ju själv i domen att det inte finns någon skyldighet för vårdnadshavarna att låta vaccinera sitt barn, hur kan man då använda det som argument mot dem? säger han.

Men den stora stöte­stenen för såväl socialtjänst som länsrätt verkar vara föräldrars syn på pojkens skolgång – de önskar nämligen att få hemundervisa honom.
Föräldrarna har sedan pojken var sex år undervisat honom med hjälp av läromedel de beställt på nätet. Detta i väntan på flytten utomlands. Familjen har lyssnat in pojkens egna önskemål, han ville ha skola hemma. Men det har varit nej från kommunen. I december förra året kom ett föreläggande om böter, 250 kronor per dag, om pojken inte inställde sig skolan.

Under våren hölls ett muntligt förhör i länsrätten angående föräldrarnas inställning till hemundervisning. Enligt Christer Jo­hansson slog rätten fast att skolan inte har rätt att använda sig av vite för att tvinga sonen att gå i skolan.
– Vi hade i det här läget sålt allt och beslutat oss för att åka. Vi visste ju, att när vi väl reser i väg så gäller inte skolplikten längre.
På grund av dessa turer bedömde länsrätten att pojken genom att fråntas möjligheten till skolgång har utsatts för ”psykiska omsorgsbrister i form av social isolering från andra barn och kunskapsinlärning”.
– Det betyder att om han gått i skolan, hade de aldrig kunnat omhänderta honom, säger Nick Maitland, som pekar på att de övriga vårdargumenten då troligt vis skulle falla.

Han är kritisk till hur socialtjänsten agerat i frågan och underkänner argumenteringen.
–  I domen uppger psykiatrikern Monika Bukowska-Jakobsson den 10 juli att det för närvarande inte är möjligt att uttala sig om vilka konsekvenser den sociala isoleringen innebär för pojkens hälsa och utveckling, säger han.
Världen idag har sökt socialtjänsten på Gotland utan framgång.” Citat; Världen Idag

Vadå, kan inte en hemskolad unge ha kompisar? Det var väl inte så att han hölls inspärrad får man väl hoppas och tro. Hade det varit så, så hade det varit en helt annan femma! Det där med utebliven tandvård och regelbundna hälsokontroller; Hur många barn skulle inte behöva omhändertas om detta vore giltiga kriterier för ett beslut om omhändertagande? Eftersom det delvis är en ekonomisk fråga, om man nu ska ursäkta sig med det, så skulle halva Rosengård tömmas på små barn om man skulle följa socialtjänstens reglemente (det är tydligen ett sådant, men det är säkert en fråga om tolkningsföreträde). Det stod också i texten ovan; ”Som domskäl tar länsrätten även upp att föräldrarna inte vaccinerat pojken innan resan till Indien.” Det är i och för sig förkastligt att underlåta att vaccinera sitt barn inför en utlandsflytt, men är det säkert att inte en vaccination kunde äga rum på plats i landet Indien? Det var ju en flytt, inte en semester! Om det nu är så allvarligt (vilket det är också i mina ögon) att underlåta att vaccinera barnet, så kunde ju socialtjänsten sett till att barnet blev vaccinerat om det nu bara var det, det var ju en engångsgrej. Istället drog man igång det byråkratiska stora maskineriet och tvångsomhändertog en liten pojke mot föräldrarnas vilja, och till en kostnad av miljontals kronor (förmodligen) för skattebetalarna dessutom. Det rörde sig om föräldrar som tydligen uppvisat kärlek, empati, ett balanserat temperament, och god ton gentemot myndigheter och domstol; ”– Vi bara skakade och tårarna forsade ned för kinderna på oss, säger pappa Christer Johansson.”, ”– Jag tar gärna pojken till tandläkaren, säger Christer Johansson” Uppenbarligen förekommer det inget våld i familjen heller. Familjen är inte splittrad utan verkar snarare vara sammansvetsad, att döma av de uppgifter som framkommer i tidningsartikeln; ”– Min fru och jag har mått väldigt dåligt, men vår pojke har också lidit, förklarar han. Pojken är tillfälligt placerad hos en familj på Gotland, men Christer Johansson får inte träffa sin son i den utsträckning som han önskar.”

Jag vet inte om den nya socialtjänstlagen gått igenom, att ”barnets bästa” skall vara avgörande när man bestämmer sig för att ingripa eller inte ingripa, i motsats till den gamla lagen där man skulle ”ta hänsyn till barnets vilja”. Det var på förslag i juli i år i alla fall. Jag stödde den nya lagen med följande motivering:

”…är anledningen till att jag ändå i alla fall kan tänka mig att se över den nuvarande lagen, eftersom ”barnets vilja” alltid kommer att vara familjebundet oavsett om risk föreligger för barnets liv. Så om den framtida lagen, som ser till barnets bästa istället för som idag barnets vilja, blir vägledande eller begränsad vore det bäst. Denna lag blir viktigare att hålla ögonen på än IPRED-lagen![…]

Sammanfattning: Den springande punkten till att jag kan tänka mig en lagändring är att ett litet barn inte har förmågan att avgöra sitt eget bästa! Den som fattar beslut måste vara en vuxen, och om lagen är formulerad som skrivet; ”I dag säger lagen enbart att hänsyn ska tas till barnets vilja.” så är det lätt hänt att ett sådant beslut i praktiken lämpas över på barnet, eftersom det är ett sådant svårt och ansvarstungt beslut att ta på egen hand för en socialtjänstekvinna/man, vare sig det rör sig om ett ingripande eller ett underlåtande att ingripa.”

Jag skrev också:

”En särpräglad lagtolkning av en socialtjänstchef som anser att ingripanden är berättigade kommer att resultera i flera på varandra följande ingripanden i den tolkningen på den förvaltningen i den kommunen, och det vore lika illa som att låta barnet avgöra när det befinner sig i livsfara genom att fråga barnet vad det anser om att bli bortadopterad alternativt om det vill stanna hos sin mamma eller pappa! I slutänden bör det vara en fråga för domstolarna, och i förlängningen regeringen, när en kommun konsekvent börjar tolka lagen ensidigt! Därför bör det vara rapporteringsplikt till socialdepartementet varje gång (enbart vid sällsynta tillfällen, om lagen får önskad effekt!) som ett barn tas ifrån sin förälder/sina föräldrar. Om vi skriver lagen så, så har vi tre instanser (och detta exklusive media), som har beslutsrätt (jag vill betona att det handlar om att våga ta beslut, i synnerhet för socialdepartementets chef, som idag råkar heta Göran hägglund), eller kanske jag skulle säga ”beslutsskyldighet”. Det är sådana beslut som hör makt till, inte karriärfjäskande! Maktbeslut skall inte överlåtas på barn!”

Nu får vi se om regeringen har tagit mitt råd och givit domstolarna och socialdepartementet slutgiltig och avgörande beslutsrätt över socialtjänsterna?

Roger Klang, Lund den 24/9/2009