Hem > Inrikespolitik, Media > Det börjar dra sig ihop till val igen, kan vi ändra på valsystemet till dess medans vi har tid?

Det börjar dra sig ihop till val igen, kan vi ändra på valsystemet till dess medans vi har tid?

Utdrag ur eget blogginlägg från den 20 januari 2011, om valsystemets odemokratiskhet. Eller med andra ord – varför det representativa valsystemet är långt mer demokratiskt om utformat på rätt sätt.

Regeringen, inklusive Reinfeldt, är bara temporära paranteser i historien!

Tecken på att vi lever i en illiberal demokrati är att Regeringen tar sig friheten att avgöra vem som ska få bli hörd. Jag har blivit satt på spamlista till hela regeringen, riksdagen och de svenska EU-delegaterna. Märk väl att jag inte är någon rasist eller Sverigedemokrat (som om det skulle betyda någonting för resonemanget)!

Andra tecken på att vi lever i en illiberal demokrati: Ända fram till 2006 års val registrerades blankrösterna som ogiltiga tillsammans med övriga ogiltiga röster, och åtminstone på Palmes men möjligen även på Ingvar Carlssons tid så redovisades klumpsumman för dessa inte i valresultateten för allmänheten(!). Rena rama Sovjetunionen förutom att andra partier än (s) existerade i Sverige, det är bara det att dessa partier förtrycktes och deras åsikter i enskilda frågor förvreds eller utelämnades helt eller delvis av den politiskt hegemoniska vänsterpressen som samtidigt kontrollerade/kontrollerar vem som ska få bli journalist, åtminstone på en del skolor i Sverige än idag! Sverige var förmodligen det första exemplet i världen på en illiberal demokrati. Vi har ännu inte haft någon revolution i Sverige, vilket är bra för det medför bara större sorg för alla, det är bättre med långsamma reformer! Så sent som år 2004 beslutade slutligen regeringen Persson att ändra förfarandesättet så att blankrösterna registreras separat. Men vid det laget så hade redan det borgerliga tövädret under Bildts regeringstid möjligen tvingat fram en offentlig redovisning av antalet ogiltiga röster som helhet, det är svårt att säga eftersom det är svårt att hitta obskyr information om de ”tekniska” formaliteterna från den tiden, men vid någon tidpunkt så blev den valinformationen i alla fall lättillgänglig för alla som läste dagstidningar. Det skulle en man som Göran Persson till det att ändra på denna orättfärdighet med ogiltiga röster som räknas tillsammans med blankrösterna, så att vi äntligen blev en demokrati där även dissidenter kan räkna sig till fullvärdiga samhällsmedborgare! Men sedan fick vi en ”borgerlig” regering och manipulationen av väljarna tog fart igen i samma takt som respekten för väljarna flög ut genom fönstret. Missförstå mig fel – jag är högerreaktionär med svenska mått mätt, men jag skriver ned verkligheten som jag ser den! Och verkligheten är inte särskilt vacker, vår enda opposition är nog tyvärr det förhatliga Sverigedemokraterna. Nästa och sista reform mot demokrati i rösträkningsprocessen, om vi någonsin får en statsman på statsministerposten igen, blir att döpa om ”ogiltiga röster” till ”proteströster”.

”Om man röstar med en blank valsedel utan att skriva någon partibeteckning är valsedeln ogiltig. Antalet valsedlar som är ogiltiga för att de saknar partibeteckning (blanka) och antalet valsedlar som är ogiltiga av annan anledning redovisas i valresultatet. De allra flesta ogiltiga valsedlarna är blanka.” Citat; Valmyndighetens ordlista

Men även på andra håll är förfarandesätten vid de svenska valen odemokratiska:

Vid valet 2006 kunde man rösta på Lars Leijonborg (fp) på de valsedlar som skickades ut till allmänheten med reklamen från fp, men inte på dem valsedlar som fanns i vallokalen på biblioteket i alla fall. På bibliotekets valsedlar kunde man 2006 inte personrösta alls, för en del partier i alla fall. Ingen hade informerat om detta förhållande i förväg, så Lars Leijonborg gick miste om en personröst från mig. De kallar det demokratiskt att man numera kan personvalsrösta på lokala förmågor, problemet är bara att folk vet knappt vilka dem är som de kan kryssa in! De enda som vet vem som är vem och vem som står för vad, är de lokala politiska föreningarnas medlemmar och politiker, och dem och deras familjer är de enda som vet vem de ska rösta på i kommunal-, regional- och riksdagsvalet på ett meningsfullt sätt. Okunskapen ger en meningslös röstfördelning alternativt en röstfördelning som gynnar vissa betydligt mer än andra beroende på att vissa står högt upp på valsedelns namnlista, vilket aldrig sker av en slump men heller inte till det allmännas bästa som ni ska få läsa i nästa stycke! Förfarandesättet är extremt odemokratiskt och dåligt! Jag menar, de lokala politiska föreningarna har ju ändå internval där det avgörs av föreningens medlemmar vem som ska få representera partiet i lokal- regional och riksdagsvalet, så det har ju redan personvalsröstats en gång av dem som personvalsröstar och vet någorlunda vad dem gör över huvudtaget. Alla vet vem den rikskände Jan Björklund är, och om man sätter honom på listan och valsedlarna, t.ex. här i Lund, då vet man vad man gör när man röstar på honom, så det vore bättre med ett äkta personvalssystem än ett svågerpolitiskt inskränkt sådant. Lokala förmågor har ändå samma möjligheter att göra sig kända och hamna på valsedlarna till riksdagen, som vilken annan partiledare som helst en gång hade! Det braa med det är att då har inte partiledarna makt att avgöra sin egen status inom partiet och i riksdagen på andra sätt än att verkligen företräda väljarna och även partiet och deras önskemål. De kan fortfarande leda efter eget huvud om de har karisma, för karisma eller ledaregenskaper lockar många väljare och genererar mycket politiskt stöd. Olyckligtvis så har ingen av partiledarna någon karisma, men Reinfeldt har en mysighetsfaktor som bara överskrids av Ingvar Carlssons (f.d. statsminister för Socialdemokraterna 1986-1991), detta ger också röster. Hur man kan rösta på någon vars enda meriter är ”mysfaktorn” övergår mitt förstånd. Reinfeldt är i alla fall extremt intelligent också, och en god man, men inte svensk i sin egen upplevda identitet (”från Sverige kommer bara barbariet” et.c. citat Reinfeldt).

Jag har sett på Sverigedemokraternas valsedlar (Sverigedemokraterna som jag inte röstade på) och konstaterat att de faktiskt är mer interndemokratiska än övriga partier som aspirerar på att komma in i eller stanna i riksdagen. På SD:s valsedlar till kommunfullmäktige och regionalvalet står enbart skåningar listade precis som det ska vara, men till skillnad från de borgerliga och de rödgröna partierna så kan man personrösta på riks-populära personligheter som Stellan Bojerud från Sundbyberg och ett antal andra men mindre kända personligheter utanför Skåne i riksdagsvalet. Jimmie Åkesson tog därmed en beräknad ”risk” att bli nedknuffad från partiledarposten, som inte Alliansledarna gjorde, eftersom man bara kunde rösta på lokala förmågor på borgarnas (och vänsterns) valsedlar. Sverigedemokraterna är alltså mer interndemokratiska än de övriga vänster- och högerpartierna, och Jimmie Åkesson är mer interndemokratisk än Alliansledarna, som tar en beräknad risk att puttas ned på listan eftersom hela Sverige får personrösta på Stellan Bojerud (sd) t.ex.. På Alliansens och de rödgrönas listor kan bara de som kommer från samma region som t.ex. Maud Olofsson putta ned henne från listan, men eftersom inga andra regionväljare kan göra detsamma så är risken minimal att hon förlorar partiledarposten så länge hon är förankrad i övriga landet. Jag vet att Alliansregeringen har vetat om länge att det system som vi har idag är mindre demokratiskt, jag har personligen påtalat det för dem flera gånger och föreslagit konkreta förändringar, och de vet vem jag är och känner till det jag skrivit till dem eftersom jag länge skrev två till fyra brev i veckan till dem i normala fall. Men de vill helt enkelt inte att det ska vara möjligt för dem att förlora makten inom sitt parti, eftersom om de ändrar på systemet så att människor får möjlighet att personvalsrösta på andra än dem själva i riksdagsvalen så måste de ändra på valsystemet i internvalen (internvalen = de politiska partiernas interna medlemsröstningar till vilka som ska få representera partiet på den allmänna valsedeln). Den som står överst på valsedlarna är oftast den som har ett politiskt grepp om de andra genom auktoritativ förmåga och personligt engagemang, men den personen är inte nödvändigtvis den som har mest integritet och osjälviskt vill tjäna sitt land. Personligt engagemang kan vara just personligt engagemang! När partimedlemmarna röstar så röstar de oftast på den med störst inflytande, inte minst de som sitter i ”kretsvalsnämnden” som är den inre krets som bestämmer vilka som överhuvudtaget ska få chansen att kunna väljas i internvalet av partimedlemmarna, och de bestämmer möjligen även vem som ska få stå överst på valsedlarna (det senare säger jag med vissa reservationer), vilket är viktigt psykologiskt när väljarna röstar i de allmänna valen i ett senare skede. Jag vet dock inte om det är den som får flest röster i internvalet som också hamnar överst på valsedlarna eftersom jag inte har suttit i kretsstyrelsen, men jag tror att det är rimligt att anta att det är de sittande yrkespolitikerna som alltid får det privilegiet, i alla fall i Lund där kretsvalsnämndens ordförande för (m) i 2006 års val också var förste kommunalråd. Men för att ens kunna bli inröstad till att stå på valsedeln måste man alltså först och främst bli godkänd av kretsvalsstyrelsen. Förste kommunalråd inom kommunen från den lokala politiska föreningen hamnar nästan undantagslöst högst upp på kommunalvalsedeln, vilket indikerar att han eller hon också brukar vara kretsvalsstyrelsens ordförande. Alltså den med det största engagemanget och inflytandet inom partiet får medborgarens röst i slutänden, om det inte råkar sig så att man aspirerar till posten själv, för då röstar man på sig själv om man finns med på valsedeln. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att den man röstade på i internvalet inte nödvändigtvis får ens röst i det riktiga valet, mest på grund av att man i allmänhet är glömsk och har glömt vad de olika aspiranterna i internvalet hette och vad de stod för, för politik, och vissa står inte med på den slutliga valsedeln ändå. I internvalet för (m) så ger man poäng efter en ganska diger skala, och det gör att man glömmer aspiranterna man gav poäng ännu lättare. Jag kommer ihåg endast ett anonymt namn än idag, från 2010 års riksdagsval – Boriana Åberg. Hade jag röstat på (m) i riksdagsvalet så skulle jag ha röstat på henne för hon stack ut, bland annat så skickade hon julkort med en bild på sig själv till de lokala medlemmarna i moderaterna, och visade därmed indirekt att hon var statsmannafähig eftersom hon tog ett initiativ som dessutom var personligt och utstrålade omsorgsfullhet om mindre statsmannafähiga medlemmar! Men i 2006 års val fanns hon inte med bland aspiranterna i internvalet, och det gör att jag inte hade någon klar bild av den anonyma grå massan som aspirerade till kommunal-, regional- eller riksdagsvalet 2006. 2006 försökte jag själv att bli riksdagspolitiker för (m). Två namn som var tongivande för att jag inte skulle kunna delta i internvalet 2006 kommer jag ihåg, den ene var förste kommunalråd och den andre var sekreterare i det lokala moderatkansliet i Lund. Bägge förlorade sina poster efter 2010 års val. Förste kommunalrådet blev riksdagsledamot 2006 och den lokala partisekreteraren som gjorde ett plötsligt hopp på kommunalvalsedeln från trettonde plats till tredje plats blev tredje kommunalråd 2006. Vilken otrolig slump (obs, jag är ironisk)! Jag hade pratat med och delgivit mina politiska åsikter skriftligen till förste kommunalrådet Christine Jönsson vid flera tillfällen redan 2005, och hon avfärdade mig redan då som reaktionär och sade att jag inte kunde komma ifråga som politiker för (m). Inte för att jag brydde mig om det, det ska vara upp till väljarna att avgöra tyckte jag! Partisekreteraren var en politisk underachiever även i kommunalpolitiska sammanhang, därför så kunde inte medelmåttan och riksdagsledamoten Christine Jönsson, moderat light som någon sade, stanna kvar i riksdagen. Om hon inte åkte ut av brist på egna meriter förstås. Och så förstås så förlorade hon ett av sina trumfkort när partisekreteraren, otippat för alla utom mig, blev underachieving tredje kommunalråd, för det var bara partisekreteraren som kunde hålla folk utanför anmälningarna till politikerskolan, vilket förde med sig att man naturligt nog inte kunde komma ifråga som aspirant till politiker ”för rättvisans skull” eftersom alla som gjort sig besväret att duperas i politikerskolan självklart också måste ges företräde när kretsvalsstyrelsen godkände aspiranterna till internvalet. Voila! Odemokrati. Om alla övriga partier var lika interndemokratiska i riksdagsvalet som Sverigedemokraterna så riskerar de att bli nedputtade till förmån för en ”sådan som mig”. Med andra ord – Demokrati! Idag bestämmer politikerna själva vem som är lämplig att representera Sverige på en skala med kanske 20 namn, och oftast blir inte fler än ett par tre-fyra stycken av dem yrkespolitiker, det är då i regel dem som hamnar överst på listan. Min konkreta lösning är att alla som vill bli politiker ska få en chans att delta i internvalen, varur man ska sätta de 20 vinnande namnen på valsedlarna. Om det behövs så håller man en lottning för de nedre namnen på den totala listan med deltagare, om dessa har fått samma antal röster, förmodligen en röst då. De nedre namnen på valsedeln kommer ändå med största sannolikhet inte att få någon plats i kommunfullmäktige eller regionfullmäktige, såtillvida partiet inte får hundra procent av väljarsympatierna i kommun- och regionval. När det gäller riksdagsvalet så kan man kombinera det gällande systemet med mitt förslag med fördel. De tio översta namnen kan vara kända personligheter i partiet på riksplanet, som varje lokalt partidistrikt själva får avgöra genom interna val vilka tio rikskändisar det ska vara som hamnar på valsedlarna, och de övriga tio bör vara lokala eller regionala personligheter. Jag undrar hur mycket den intelligente Reinfeldt hade att göra med det nyligen tillblivna existerande halvdana personvalssystemet i alla partier utom SD, som gynnar betonghäckarna i regeringen, och om detta har en koppling till den nya lagen om att riksdagen måste godkänna statsministern? Reinfeldt ser till att han har både hängslen och skärp när han konsoliderar makten! Även en till statsmannaskap oförmögen person kan bli maktfullkomlig, uppenbarligen.

Den banala ondskan och bristen på plikttrogna och tjänande politiker är det som stoppar upp demokratiska reformer!

Många i regeringen lever i en plastic fantastic fantasivärld därför att det inte finns något konsekvent personvalssystem, och det gör att politikerna inte behöver träffa vanligt folk för att ha en chans att sitta kvar. Reinfeldt gjorde det i början av sin första mandatperiod, det ska erkännas, men han är i stor utsträckning en person vald på sin popularitet även om han nu försöker täppa till popularitetsval eftersom han har blivit besutten och odemokratiskt vill hålla sådana reaktionära hot som mig på utelistan i partiet jag en gång tillhörde (m), eller sådana som Jimmie Åkesson borta från statsministerposten genom att se till så att den röd-grön-blå röran ska bestå då man har stiftat lagar om att riksdagen måste godkänna en statsministerkandidat som statsminister. Kan ni föreställa er Anders Borg besökandes parian, t.ex. ett gruppboende för mentalsjuka som jag själv är (jag har schizofreni)? Kan ni inte föreställa er Anders Borg som en framtida statsminister på grund av hans ovilja att ta ställning med ryggraden? En sådan lag om att riksdagen först ska godkänna en statsminister premierar den banala ondskan – de som är bekväma, följsamma karriärister och som inte sticker ut hakan i onödan trots att de kan om de vill – och det innebär att röran i riksdagen kommer att bli allt mer grötig med en ledare som alltid kommer att vara ovillig till att ta några risker för sig själv och sin familj (att ta risker för sin familj är tyvärr något oundvikligt i den här världen, vi lever inte i den bästa av världar) genom att (inte) tjäna sitt land! Demokrati är inte att vara överens med oppositionen och tycka samma sak, demokrati är åtminstone till del polarisering och att stå upp för det man tror på trots oppositionens upprördhet, åtminstone mer så än idag. Regeringen lever idag i total åtskillnad från folket, och i synnerhet parian bland folket! De vill inte göra det bättre för parian genom att avlägsna Las helt och hållet, och göra det lättare och billigare att anställa, och avskeda eftersom det är en förutsättning för att de ska anställa fler i första rummet, för då får de skit på sig av socialisterna som säger att de är hjärtlösa. Så de gör som socialisterna gör för att de ska få så lite skit kastad på sig som möjligt i hopp om att den teflonpolitik de för ska skydda dem själva mot negativa omdömen i ett historiskt perspektiv eller bara för dagen, beroende på vilken generation de själva tillhör. De låtsas ömma om de svaga, men de har väl aldrig bytt ord med någon sådan i sitt liv? Det gäller inte alla i regeringen, Reinfeldt har varit Botkyrka eller var fan det var, och han har varit på ålderdomshem och några ställen och hållit kontakt med folket. Inte nu längre, men innan.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 15 mars 2012

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: