Hem > Israel-Palestina, Ryssland, Sveriges försvar, Utrikespolitik > Nato-brandförsäkring och Gökunge-effekten

Nato-brandförsäkring och Gökunge-effekten

”Man tecknar inte en brandförsäkring för att man
tror att det ska börja brinna, men det är väldigt förargligt att inte ha någon
om det värsta skulle hända.” Detta är som ni vet inte mitt citat, men det
gäller generellt. Visa mig den villaägare som inte har någon brandförsäkring!
Visa mig sedan den villaägare som tror att det ska börja brinna i just hans
hus! Vem det än är som först skrev ned citatet så slog han huvudet på spiken,
citatet går inte att argumentera bort, vi behöver ett försvar och vi behöver
det dimensionerat efter utländska arméers storlek i Östersjöområdet!(*)/(*)
Jag tänker då främst på Rysslands men inkluderar USA och Storbritannien som möjliga
angripare i framtiden. Vi vill inte ha dem här förutom om vi har bjudit in dem,
men kommer Ivan så kommer säkert också US att kränka vårt territorium med
a-symetrisk krigföring i ett Sverige där Ivan säkerligen kommer att skydda sig
själva på svenskt territorium bakom en mur av civila svenskar. Jag tycker inte
att US är tillräckligt bra på a-symetrisk krigföring! Dessutom så föredrar jag
att vi kämpar våra egna krig och på vårt eget sätt. Om vi inte kan upprätthålla
en territoriell integritet mot Ivan, så kan vi hamna i en situation där vi
tvingas möta flera nationer samtidigt, jag räknar minst tre sammanlagt – USA,
Ryssland och Danmark. Gränserna mellan a-symetrisk krigföring och ockupation
kommer att suddas ut, åtminstone för Skånes del med säkerhet – tror Jag som
skåning och med tanke på Danmarks förmågesidor, jag räknar med i worst case
scenario att även den moraliska pannkakan kommer att vändas upp och ner för
hela norra Europa och att folk kommer att sömngångaraktigt och reflexmässigt
göra vad som krävs för att säkra sina egna territoriers säkerhet, och i
processen så gör de det som står dem närmast nationalkaraktäristiskt och som
dunkelt lurar i primalhjärnan redan i denna skrivande stund. Svensk självcensur
kommer att träda i solidaritetsförklaringens ställe om vi inte har en
superstatsman, självcensur är nämligen en naturlag för människor och nationer i
åtminstone ett extremt pressat läge vilket detta skulle vara med besked. Detta
är den brand vi måste teckna försäkring mot även om det är osannolikt att den
skulle inträffa!

(*)Naturligtvis så finns
det någonstans en budgetgräns som jag inte kan tänka mig att överskrida, men vi
är långt ifrån den gränsen idag. På samma sätt som jag har en sådan budgetgräns
så har vi alla en sådan smärtgräns, var går din? Och visst tänker du som
ansvarsfull person på förmåga, men även prioriteringar, när du sätter en sådan
gräns?(*)

Låt oss föra in en ny dimension på exemplet med
brandförsäkringen. Ska vi förlita oss på den inhemska brandkåren eller ska vi
använda oss av det nyliberala Amerikanska privata brandkårsbolaget med dem
stora fina brandbilarna, eller ska vi använda oss av bägge simultant? Hur ska
vår brandkår se ut? Jag tror inte att det är många som förordar ett totalt
nedläggande av den inhemska brandkåren. Då återstår frågan om vi ska försöka
synkronisera vår egen brandkår med den amerikanska nyliberala brandkåren eller
om vi ska förlita oss på vår egen likt en annan liten och folkfattig stat
omringad av många fiender och som kan krigföringskonsten bättre än de flesta
andra – staten Israel. Som jag ser det så är det mycket viktigt att vi ser till
så att det inte uppstår friktion mellan vår egen brandkår och den amerikanska
och/eller brittiska/danska om vi ska gå med i Nato alt. förlita oss på osäker
hjälp. Låt mig ge ett exempel på två lågintensiva friktionsstörningar från ett
och samma FL 01-uppdrag (se understruket):

”Jag fotar med vår
eminenta spaningskapsel medan Edge kollar min rygg. Jag jobbar mest head down,
vilket betyder att jag tittar på mina skärmar för att hantera sensorn, medan
Edge tittar ut efter andra flygplan och fientliga luftvärnsrobotar. De
taktiska flygledarna (callsign Magic) är inte som i trygga Sverige lika bra på
att upplysa om egna flygplan, och ibland har man inte ens radiokontakt, så det
gäller att titta ut.
Länk 16 som vi precis fått till Gripen hjälper dock
mycket eftersom man ser de andra flygplanen på kartskärmen.

Kapseln har en bra dag i dag, och Murphy syns ännu inte till, så alla mål fotas
utan problem. Bingo fuel – bränslenivå för hemflygning – närmar sig och vi
begär högre höjder mot tankerområderna för ny lufttankning. När vi kommer
till andra tankern så ligger det redan två brittiska Tornados och tankar. Mitt
flygplan visar att gränsen är nådd men med lite manuellt räknande och
riskhanterande kommer jag fram till att lite mindre bränsle räcker för att
flyga hem och kan därför ligga i väntläge några minuter till. Nivåerna hinner
bli kritiskt låga men precis när jag tänker be dem flytta på sig (de är inne på
vår tankertid med inte så lite) så anmäler de ”request disconnect”.
Pust.
Bra försök, Murphy.” Citat; Duke på Flygvapenbloggen, Wiseman´s Wisdoms

Dessutom ovanpå detta så var tankplanets ena korg demolerad och
man kunde bara tanka från den ena vingen på utvägen:

”Idag är det en fransk
KC-135 som vi tankar ifrån. Ena tankningskorgen har fått en ”spoke” (ett kodord
för att det är en skada på korgen) så vi tankar båda på samma vinge – efter
varandra – vilket fördröjer tankningen med c:a åtta minuter.”

Allt detta var från ett och samma uppdrag märk väl! Det är möjligt
att det var dramatiken i just det här uppdraget som föranledde
Flygvapenbloggens inlägg, men om man kan skönja ett mönster i händelserna så
riskerar vi att förlora ett plan varannan månad på grund av ren manana-idioti,
och det är väl ändå inte acceptabelt? Jag tror inte att de brittiska
Tornados-piloterna trängde undan de svenska piloterna för att jävlas, men vad
hade hänt om de hade behövt 3 minuter till extra på sig för att lufttanka?
Följderna skulle ha blivit katastrofala minst sagt! Hade jag varit synonym med
den svenska piloten ”Duke” så hade jag blivit fly förbannad och börjat tränga
ut honom om det hade gått minuter extra. Men
inga tillgängliga handlingsalternativ för den svenska piloten hade varit
tillfredsställande, en katastrof hade inträffat för minst ett av planen om det
brittiska planet hade tagit bara en minut längre tid på sig att tanka,
förmodligen hade det svenska planet dykt i havet.
Fy fan så pissed jag hade
blivit om jag var en svensk statsman i det läget, men förmodligen skulle inga
protester eller förslag på lösningar komma från dem statsmän vi har.
Amerikanarna och britterna har en ”manana”-mentalitet (spanska för ”jag gör det
imorgon-mentalitet”) jämfört med svenskarna, det finns ingenting som skulle göra
mig mer förbannad än att behöva samarbeta med sådana i ett skarpt läge, men
”Duke” tycks vända sin frustration över ”Murphy”. Förmodligen klokt, men det
ger ingen respekt bland US och Br personal utan lär endast medföra att dessa
bara beter sig än mera som gökungar i det svenska fågelboet ju längre missionen
lider. Psyops-taktik fungerar mot en aggressor, men vad gör ni när dem som är
livsfarliga för oss är våra egna allierade? Vad gör ni när den amerikanska
brandbilen står i vägen för er egen brandbil vid det brinnande huset med en slangkoppling
som de inte kan koppla in någonstans och de inte har vett att flytta på sig?
Visst krävs det samövning för att vi ska kunna samverka, och vi kan samöva och
gör det också, men man kommer aldrig ifrån det där att vi inte kan göra saker
på vårt sätt. Det medför med stor sannolikhet extra förluster och olyckor i ett
mycket skarpt läge. Samt, det försvårar och det fördröjer resultat. Och framför
allt, vad händer när stuprörstaktik ska samverka med uppdragstaktik, har ni
tänkt på det? Jag förutsätter att ni inte tänker ge upp uppdragstaktiken. Detta
problem måste ni ge er i kast med så att inte gökunge-effekten tar överhanden.
Jag föreslår att man utökar Psyops hjärnverksamhet till att även tänka ut hur
ni ska hantera hur ni ska gå tillväga i fortsättningen efter sådana händelser
som det som jag ser som en allvarlig incident, den med ”Duke´s” försenade
tankning andra gången under återfärden. Jag tror inte på att ni kan hantera
sådana händelser utan att visa en viss svensk aggressivitet redan under själva
incidenten. Man måste vara medveten om att detta kan innebära olyckor, men som
jag sade så är alla alternativ, förutom egen tillräcklig operativ
förmåga, riskabla. Och det är bland annat på grund av att det uppstår sådana
här komplikationer som jag är för en svensk alliansfrihet under ansvar, framför
ett svenskt Nato-medlemskap! Jag har svårt för att tänka mig att ni framgångsrikt
kan förändra omvärldens manana-mentalitet lika lite som jag tror på
biståndspolitik till stater, men däremot så kan ni möjligen anpassa ert eget
beteende och egna rutiner. Med detta sagt så skulle jag ändå i första hand rekommendera
er att försöka ändra omvärldens manana-tänkande, genom konkreta och enkla
förslag på förbättrande av rutinerna, så dåligt är det mera utförbara
alternativet med ett mer aggressivt beteende, dåligt är också en försynt
förfrågan om dem kan tänka sig att lämna plats för dem svenske via
radiokommunikation mellan planen. Jag tror inte på att en gentlemannaförfrågan
om de kan få tummarna loss leder till mindre risk för våra piloter heller helt
enkelt, och i synnerhet inte under stress och press som lufttankning säkert kan
medföra lite grand i alla fall!

Förbättrade rutiner hos våra samarbetspartners är nog det enda som
kan leda till förbättring i operativ verksamhet. Det kräver att vi är beredda
att ge av våra bästa tips! I gengäld så får vi reda på om de har förmågan att
lära och implementera, av dem som kan saker bättre på detta område och många
andra områden, liksom vi har förmågan att göra av dem. Kan dem inte det så är
lärdomen man kan dra av det, att ni försvarsbloggare inte behöver vara så
försiktiga med vad ni skriver om taktiska och organisatoriska frågor, endast
organisationens förmågor och brister. Men det tycks tvärtom vara så att ni håller
på egen förvärvad taktisk förmåga men kanske inte om organisationens, framför
att ni håller på information om förmåga och brister hos försvarsgrenarna? Ni
och er personligen förvärvade taktik är bara en kugge i ett stort hjul, om en
kugge går sönder så fungerar fortfarande hjulet, men går hjulet sönder så
fyller kuggarna inte längre någon funktion, och det är svårt för er att veta
när ni skadar organisationen alt. när ni hjälper den med ert bloggande och
andras kommenterande. Går det bara tillräckligt lång tid utan att någonting
händer så hjälper ni väl alltid, men för stunden kan det medföra komplikationer
och svårigheter. Men detta var bara spekulativa funderingar och en avstickare
från ämnet. I vilket fall som så är bloggande militärer en realitet som
generalerna i hkv måste förhålla sig till, och det gör dem väl sedan en tid. I
längden så vinner man mer än man förlorar på försvarsbloggar tror jag.

Men anta att FM-ledningen efter moget övervägande beslutar sig för
att alla alternativ under rådande budget och politiska styrning kostar mer än
det smakar, förutom alternativet att vara beredda att ta emot Natohjälp vid en
skarp insats i någon region någonstans i Sverige, t.ex. Gotland eller norra
Norrland. Då måste FM klargöra vilken typ av förband/vapenslag vi förväntar oss
att ta hjälp ifrån redan idag, för att inte tala om att utlova vilka förband vi
kan tänka oss att samverka med specifikt för olika länder om vi ofrivilligt
synas om solidaritetsförklaringen. Dessvärre så är det inte fråga om att
omvärlden är något smörgåsbord där vi kan välja och vraka vilken typ av hjälp
vi ska få. Jag ser det största värdet i marina styrkor då jag tror att
friktionen och dess negativa och påtvingade Nato-komplikationer vid samkörning
av differentierade system och organisationer blir mindre där, med min begränsade
begåvning och kunskap om vapenslag och min minimala organisatoriska erfarenhet.
Men det tar tid att förflytta marina styrkor från deras baser utomlands så
långt bort som från USA. Förvisso måste Ivan bygga upp först innan han kan gå
till angrepp, och inte bara längs vår kust utan även på andra strategiska
punkter som han räknar med kan bli angripna om US blandar sig i. Fast det kan
han även göra under förevändning att han övar, alltså måste vi ha en stående
beredskap och ha råd och förmåga att ”öva i kapp” när dem stora ryska
övningarna äger rum i vårt närområde, om nu den ryska försvarsbudgeten närmast
kommer att fördubblas som dem säger. Typ som när ni övade på Gotland i storövningen
”Dagny” simultant med den ryska storövningen ”Zapad 09”. Kan vi bara det så
kommer vi aldrig att tas på sängen.

Vi måste skaffa oss en strategisk bild av världen. Vi kanske har
en geostrategisk världsbild, men jag ser helst att vi har en egen strategisk
världsbild och jag tror inte att vi har det, det är vår svagaste gren tror jag.
Fast jag har det! Men så är det också mera av en politisk fråga än en militär,
det heter ju egentligen ”geopolitisk
strategi”.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 27/6/2011

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: