Hem > Inrikespolitik, Media, Utrikespolitik > När bröd och politik går ihop i medier. The common denominator med sd, guilt by association – patriotism

När bröd och politik går ihop i medier. The common denominator med sd, guilt by association – patriotism

Vad det gäller media och makten så kan man säga att statsmedias abstrakta hänsyftningar till individer med makt försätter maktmänniskan i skräck för att försvara sig, om statsmedia skulle rulla över honom, av rädsla för att bli kallad galen. Men maktmänniskan drar ändå sina slutsatser, eftersom statsmedia har sina metoder för att samla på sig information i minnet om de mäktigaste männen och kvinnorna i Sverige, när statsmedia hotar att använda sig av ofördelaktig information om just den maktmänniskan. Vad det gäller mig så är jag redan galen, så det spelar ingen roll om jag ger uttryck för mina slutsatser offentligen. Dessa abstrakta hänsyftningar är osynliga för den vanlige tittaren, men maktmänniskan som känner sitt liv får intrycket av att statsmedia vet allt om hans liv och riktar sig direkt till honom. De abstrakta hänsyftningarna förebådar ett angrepp på maktmänniskans person och det förutsätts att maktmänniskan vet precis varför han kommer att bli angripen. Maktmänniskan vet bäst vad han driver för fråga för närvarande, i det offentliga rummet (dominerat av statstelevisionen), och nåde dig om du inte erkänner statsmedias dominans. Statsmedias taktik kan göra friska människor paranoida, om än bara på friska människors vis. Nyckelpersoner på Sveriges Television och Sveriges Radio samlar på sig information om höga personer i samhället, i synnerhet i näringslivet och borgerliga politiker i regeringen, för att senare kunna intimidera dem när de anses gå emot statsmedia och socialismen/feminismen. Det är därför som jag är öppen med min schizofreni, alla vet att jag har schizofreni för det har jag sagt många gånger på min blogg och på FNT-bloggen. Sveriges Television har inte många kort att spela mot mig, jag är öppen med i stort sett allt som jag har varit med om i mitt liv. Och eventuella anklagelser om t.ex. kriminalitet och sexualitet kommer att rinna av mig som vatten på en gås. Sveriges Television kan komma med hur många förtäckta hot som helst, de kommer ändå inte att nå framgång. En del kommer jag att outa, och annat kommer jag att bara låta bero, det har ingenting att göra med hur sanna eller falska anklagelserna är eller om jag känner mig träffad eller inte, det har att göra med min taktik och vad jag tror kommer att hända härnäst. Media är väktaren, men vem ska vakta väktaren? Det finns ingen som har resurser eller intresse nog att sätta emot statsmedia, eller sammanhållning nog att sätta emot. När vargflocken har valt ut ett byte så kommer inte de andra renarna till undsättning, de samlar sig inte och slår tillbaka med gemensam styrka, det stackars utvalda djuret får gå sitt eget öde tillmötes, inte ens hennes egna föräldrar kommer till undsättning. Det krävs en ren med superhjälteegenskaper för att kunna vinna över vargflocken. Så antingen heter man Wallenberg och får följaktligen en mildare specialbehandling av statsmedia, eller så är man en Roger Klang som konsekvent sätter hårt mot hårt även när man får stryk, Palmes och Reagans, Obamas och Putins like, för allt som krävs är att statsmedia har en enda person som är ens politiska överman för att de ska lyckas i deras syften. Men så vitt jag vet är alla deras medarbetare snäppet under dessa världsledares politiska förmågor, och snäppet under mig i tänkandet som Göran Persson kallade det. Och det tackar jag Gud för!

Statsmedia är öppna, de talar om vilken taktik de kommer att använda sig av. Verksamheten i hotet består nämligen i hotet i sig självt. Om de endast hade gjort reportage eller dokumentärprogram som bara någon som har schizofreni kan känna sig träffad i, men inte en utvald frisk person som har makt så skulle maktmänniskan inte dra paralleller mellan sig själv och programmet. Det är därför som de måste bygga in de abstrakta antydningarna så att de blir klara och tydliga för just den maktmänniskan. Ett sätt är att göra ett abstrakt inslag på Rapport som berör maktmänniskans yrkesområde till exempel, som får maktmänniskan att börja fundera, och sedan låta väderhallåan eller nyhetsuppläsaren säga ett nyckelord eller nyckelmening, som ingen annan förstår annat än maktmänniskan eftersom nyckelordet direkt är kopplat till någonting personligt för maktmänniskan. Han eller hon drabbas då av en plötslig insikt om vad SVT egentligen är för en organisation och vad de håller på med, annars skulle vederbörande aldrig se SVT som ett hot och frukta för sin välbeställda framtid och sitt priviligierade arbete eller företag alternativt ministerpost. Det kallas även för självcensur. För normala människor är psykvården någonting skrämmande, ett ställe där man låser in folk som inte är riktigt kloka i huvudet. Normala människor förstår inte att man måste uppfylla vissa konkreta kriterier för att läkarna ens ska komma på tanke för dig att hamna på ett sådant ställe, som t.ex. S:t Lars här i Lund. Men normala människor som utsätts för en sådan behandling av SVT skrämmer upp sig själva, både med sådana orealistiska konsekvenser som att de ska spärras in, och med stigmat. Men jag har suttit på S:t Lars två ggr (en gång i en veckas tid för en psykos, sedan jag först fick medicin 1995), och varken det eller stigmat skrämmer mig! Men kanske mest av allt är man rädd att inte bli trodd och den rädslan är dubbelt så stor för mig. Och det fungerar förvånansvärt bra. Sveriges Television behöver inte skicka ut mordpatruller som ska förgifta antagonister med det radioaktiva ämnet Polonium 210 (vilket hände den stackars f.d. FSB-agenten Alexander Litvinenko). Den Illiberala Demokratin i Sverige är många gånger effektivare än den ryska eller sovjetiska diktaturen var, ingen behöver dö men socialisterna får ändå behålla makten om man bortser från den historiska parantesen regeringen Reinfeldt med de Nya Moderaterna i spetsen, som lever på brödsmulorna under matbordet. [Effektiviteten tvingas fram för att det inte förekommer något valfusk i Sverige, det finns ingen som vill ställa upp på valfusk. Jag tror inte att det förekommer valfusk i Ryssland heller faktiskt, men jag skulle inte bli förvånad om det förekom valfusk i Hugo Chavez Venezuela eller Vitryssland, där vet man ganska säkert att det förekommer valfusk. Men både Ryssland och Sverige och Venezuela och Vitryssland är alla illiberala demokratier, i och med att alla länderna gör anspråk på att vara demokratier samtidigt som de har statliga institutioner som motverkar demokrati.] Det kanske finns dem som tvivlar på det jag säger, men den personen vet lika väl som jag att SVT/SR är politiska organisationer på vänsterkanten, så varför skulle de inte när alla har samma målsättning på SVT/SR? Att alla (förutom städarna och vaktmästarna och lunchpersonalen) har samma målsättning är naturligtvis en förutsättning för att det ska vara möjligt att göra så här.

Till SVT och SR säger jag; kommer ni ihåg regementsdöden under regeringen Persson, och medierapporteringen kring den? Nu säger jag; Förbered er på att gå samma öde tillmötes som era forna nemesis yrkesmilitärerna! Jag säger som Göran Persson sade; ”De studsar tillbaka”, om er. Demokrati sitter inte i medierna, demokrati sitter i riksdagen och de fria valen. Men media är nödvändig för demokrati, såväl som för diktatur. Vi borde därför fråga oss om vi ska ha statsmedia. Statsmedia diskuterar hittills inte sin egen existens, statsmedia kör bara sin propaganda – ”Fri och oberoende television” och andra slogans dem hittar på för att överleva sig själva och säkra sina jobb.

Reinfeldt har tagit socialisternas stafettpinne och letar själv febrilt sida vid sida med SVT och SR efter the common denominator mellan mig och sverigedemokraterna, och han har hittat den i min patriotism för det land jag är född i. Det som gäller är Guilt by association. Sedan att patriotism ses som en mänsklig rättighet och en självklarhet i nästan alla andra länder i världen spelar tydligen ingen roll. Jag och många andra har ingenting att rösta på, vad spelar det då för roll att vi lever i en demokrati?

Man ska ta risker som statsman för egen del och för sin familjs del. I den bästa av världar behövs det inte att man tar risker för sin familjs del, men vi lever inte i den bästa av världar. Många i vår omvärld är hemska människor på grund av deras nationalkaraktär (alternativt så är deras nationalkaraktär hemsk på grund av människorna). Man får räkna med att journalister och ansvariga redaktörer i Sverige och i andra delar av världen fläker ut ens familj och var de bor och så, i syfte att göra dem till lätta måltavlor för ens fiender, typ islamister. Men man ska inte tolerera det eller acceptera det för det! Det är dock svårt att med demokratiska medel sätta stopp för det om något medium går in för att exponera ens familj. I alla fall inte utan att samtidigt mångdubbla riskerna för ens egen familj, när man påtalar offentligt sitt eget missnöje över journalistens eller mediets beteende, eftersom man samtidigt exponerar sin egen svaga punkt på ett sätt som gör att hotet blir mer påtagligt när man själv drar till sig uppmärksamhet till sin familj. Sådana landsförrädiska journalister, vare sig det sker mot en höger- eller vänsterpolitiker, måste stoppas i sin linda för att motverka odemokratisk politik av politiker. Det finns en moralisk och humanistisk gräns för vad man får göra som journalist, när man överskrider den gränsen så får man räkna med att den av journalisten utnämnde antagonisten (statsmannen) reagerar reaktivt, med allt vad det innebär för journalistens egen familjs säkerhet, och journalistens framtid, liv och lem. Den som exponerar min familj får räkna med att jag tar till alla medel som står till buds, både mot honom och mot det medium han representerar. Den enda som bestämmer hur mycket min familj ska hamna i rampljuset är jag själv! Och jag är beredd att ta till alla demokratiska och odemokratiska medel som står till buds för att skydda min familj. Där går nämligen min gräns för när jag vänder demokratiska spelregler ryggen. Och sker det genom en utländsk journalist eller ett utländskt mediums försorg att min familj exponeras för t.ex. islamister, så har jag mina planer för hur jag ska komma tillrätta med det, både för mig själv och för andra svenskar. Och detta gäller i synnerhet om någonting händer ens anhöriga, för då får ni se demokratin flyga ut genom dörren! Vi har alla en gräns, och där går min som sagt. Men detta är naturligtvis en villkorskonjunktion – ”om jag vore statsminister”. Jag har ändå full förståelse för att vi inte lever i den bästa av världar, men om någon människa gör så mot någon samhällsbärare så begår han ett så grovt moraliskt övertramp att hans ondska kan jämställas med Adolf Hitlers och Josef Stalins eftersom oskyldiga barns liv och välmående sätts på spel! Så därför ska en eventuell journalist som har de här eventuella tankegångarna veta vad hans medvetet ondskefulla handling kan kausalt medföra för Sverige och världen, för ett sådant handlande går utanför all form av etik som finns på jordklotet i alla kulturer och i alla tider. Ju mer man tar strid mot etablissemanget i Sverige och mot omvärlden, desto större risk löper ens egen familj om någon journalist eller något medium illvilligt bestämmer sig för att fläka ut deras liv. Min familj har inget som helst att göra med den politik jag för, och det är därför ett oförlåtligt brott i mina ögon att tillsynes oskyldigt fläka ut dem med namn och adress. Jag är ingen filmstjärna och jag vill inte bli det heller, filmstjärnor gör inga politiska uttalanden! Den som vill skriva om mig och mitt förflutna däremot kan fritt göra det, och det är inte mer än rätt. Han kan ifrågasätta min moral, min sexualitet, i stort sett vad som helst bara han inte blandar in min familj. Att ifrågasätta min sexualitet är naturligtvis inte moraliskt försvarbart, men det är en helt annan sak än att exponera min familj, och jag kan eller kanske snarare tillåts ha överseende för tilltaget. Sedan att jag kanske stämmer tidningen är en helt annan sak, de får räkna med att man angriper dem när bröd och politik går ihop och faller samman i en skärningspunkt. Den journalisten eller ansvarige utgivaren får räkna med lindriga problem.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 7/4/2011

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: