Hem > ekonomi, Miljö, Utrikespolitik > ”Fortsätt cykla eller dö!”

”Fortsätt cykla eller dö!”

”Två getter och lite taggtråd”

Globalisering är den enda rimliga vägen

Världen behöver mer mat, och mer mat kan bara skapas genom en förbättrad och moderniserad jordbruksproduktion och ett utnyttjande av ännu ej befintlig men potentiell jordbruksmark. Det är just det som globaliseringen för med sig, genom kapital från USA, delar av Europa, Saudi-Arabien, Kina, Indien, Japan och Sydkorea. Entreprenörer från dessa länder investerar i jordbruksproduktion i Latinamerika, Nya Zeeland, Australien, och flera asiatiska och östeuropeiska samt även afrikanska länder, som Etiopien och ett pärlband bestående av många centralafrikanska länder.
   2008 drabbades världen av en livsmedelskris, matbrist rådde och priserna rusade i höjden i desperationens spår, priset på ris t.ex. fördubblades inom loppet av ett år. Hungerkravaller ägde rum i trettio länder och import av spannmål och ris uteblev delvis. Om vi tar ett av de fattiga afrikanska länderna, som ändå är en av världens snabbast växande ekonomier från en föga smickrande utgångsposition och som ligger i inlandet på Afrikas horn, som exempel – Etiopien – eftersom även Uppdrag Granskning studiesynade det landet. Enligt en etiopisk statstjänsteman som medverkade i programmet hade Etiopien 2008 en befolkningstillväxt på 78,5 miljoner årligen. Tro det den som vill när den totala befolkningsmängden uppgår till 74 miljoner, men onekligen är befolkningstillväxten hög, dessutom var spannmålslagren mindre än på 30 år. Detta samtidigt som efterfrågan på spannmål ökade på tillväxtmarknaderna. Spekulativa krafter, som tilltog i antal, blev intresserade av spannmål och ris redan i början av 2000-talet, dessa samlas på råvarumarknaden i Chicago, där världsmarknadspriserna förhandlas fram. Mellan 2000 och 2007 steg investeringarna i jordbruksprodukter, eller ”soft commodities” som de också kallas, från 5 miljarder dollar till 175 miljarder dollar, alltså med 3 500 procent. Detta drabbade naturligtvis spannmålsuppköparna och konsumenterna i fattiga länder, men även rika länder som Japan, Sydkorea och Gulf-staterna fick problem med att fylla sina spannmålslager eftersom alla människor måste äta oavsett priset på spannmål. Det är vad man kan förvänta sig på kort sikt, att marknaden får problem att hinna med när priserna på t.ex. ris fördubblas under loppet av knappt ett år. Det positiva är att marknaden anpassar sig så som vi ser äga rum just nu. Ny mark exploateras och produktionsmetoderna moderniseras i de nybildade globala storjordbruken, så att skörden som minst fördubblas bara tillgången på vatten är tillräcklig.

Hur ska transaktionen jordbruksprodukter-pengar/tjänster gå till?

80 procent av Etiopiens folk är bönder som odlar på endast 20 procent av landets areal på 1 128 221 kvadratkilometer. En del av marken används som betesmark. Den etiopiska staten äger all mark som en följd av 70-80-talets kommunistdiktaturepok. Etiopien skulle må bra av att staten fördelade marken till det etiopiska folket, likt en gång immigrantlandet Amerikas Förenta Stater delade ut jord till nybyggare. Men jag tror inte att den etiopiska regimen kommer att landa i den här insikten, jag bara säger att det hade varit att föredra. Men om de gör det så kan Etiopierna i sin tur hyra ut marken till jordbruksentreprenörer tillsammans med, de av etiopierna gemensamt ägda vattentäkterna. Just det att vattentäkterna kan sina om jordbruksentreprenören äger dem och överexploaterar dem till bristningsgränsen, är det största problemet i exemplet Etiopien. Man kan lösa vattentvister genom att ha särskilda domstolar, där klanäldster, staten och entreprenören samtalar, och där det ska avtalas om på vilket sätt entreprenören ska kompensera för vattenförlusterna och vem kompensationen ska tillfalla. En lösning för en del, är brunnsborrning, en annan lösning är att dimensionera jordbruket efter vattentäkterna. Domstolarna bör placeras lokalt, och inte i huvudstaden eller andra urbana miljöer. Risken är annars att det skapas en kolonialmakt, i detta fall indierna och saudierna, om dessa obehindrat förhandlar sig till äganderätten till marken och kan göra som de vill med den och vattentäkterna. Ekonomier som växer på bekostnad av fattiga länder är motsatsen till globalisering, och det är ingen betjänt av. Om lokalbefolkningen äger marken familjevis, så måste det till ett byråkratiskt system som kan avgöra ägarrätten i ett land som till stor del befolkas av analfabeter, och jag föreslår att jordbruksentreprenören åläggs detta. Det är inte omöjligt att genomföra så länge som det råder stabilitet! Om det uppstår en tvist mellan jordbruksentreprenören och flera familjer om mark eller ersättning så kan den tvisten lösas i den särskilda lokala vattendomstolen, där staten är en part förutom käranden och svaranden. Det stärker äganderätten att två parter har gemensamma intressen mot jordbruksentreprenören. Att som saudierna gör idag, betalar etiopierna med enbart infrastruktursutbyggnad och ingenting utav spannmålet, kan aldrig leda till något gott. Det är just av den anledningen som den etiopiska regeringen bör fördela marken till lokalbefolkningarna, som har intresse av att spannmål kommer befolkningen till del. Då kommer vi till hur man ska betala för markhyra och producerade varor: Jag tror på frivilliga överenskommelser mellan markägarna (i de fall staten inte också är markägaren), staten och jordbruksentreprenören. Markägare kan bidra med arbetskraft, som naturligtvis ska avlönas i valuta. Jordbruksentreprenören bidrar med resurser, kapital, know-how och teknologi. Jordbruksentreprenörens svagaste kort i en idealisk trepartskonstellation är att de ofta är utlämnade till marknaden eftersom hans växande befolkningspopulation måste äta. Och det är ett bra och rättvist förhållande! För att fördela världens bördor, samtidigt som jordbruksentreprenörens hemland genom företaget kan bygga upp ett spannmålslager, så kan man förslagsvis betala markägarna i spannmål, säg 25 procent av skörden – som med de moderna produktionsmetoderna omvandlar de 25 procenten till 50 procent av markägarnas tidigare skörd på samma yta, fast med mycket större brukade arealer som garanterar minst 100 procent av den tidigare småbondens produktion – samt att 25 procent av värdet på halva spannmålsskörden jordbruket producerar går till staten i form av infrastrukturuppbyggnad. Om markägaren samtidigt är anställd som jordbruksarbetare så ska han även avlönas, som stipulerats. Det driver visserligen upp priset i mottagarlandet, men det är i prissättningen man fördelar bördorna mellan mottagarland och produktionsland. Visserligen bakvänt, men skulle marknaden få vara allenarådande i detta så skulle det uppstå nya kolonialmakter då den ena parten är så skör, marknaden fungerar ändå dåligt per se i Etiopien. Men staten i produktionslandet bör betala för hälften av infrastruktursutbyggnaden i samma produktionsland, och kan de inte det så ska det bara tillfalla landet 12,5-procentiga infrastrukturinvesteringar av värdet på halva spannmålsskörden istället för totala 25 procent på värdet av halva spannmålsskörden utöver den garanterade 25-procentiga spannmålstilldelningen till markägarna alternativt staten. I dessa 25-procentiga alt. 12,5-procentiga investeringar från värdet på halva spannmålsskörden bör räknas in preventivmedel för kvinnor, för de familjer som arbetar på jordbruket och/eller äger mark och som vill använda dem, utan tvång, allt för att påskynda tillväxten av en i detta fall, etiopisk medelklass. Brunnsborrningar och vattenförsörjning bör också ingå i denna procentandel för alla som det berör där entreprenören har ett ansvar, även när produktionslandet inte kan betala för det. Det senare får behandlas av de lokala vattendomstolarna. Ett lands ledare som kör över sitt folk med sina ofördelaktiga avtal för folket, riskerar att avsättas som Madagaskars president Marc Ravalomanana avsattes under krisen i 2009, och det tjänar varken jordbruksentreprenören eller hans folk, staten eller markägarna på. Den tredelade intresseuppdelningen mellan markägare, jordbruksentreprenör och stat, är en garant för succé! Det är statens roll att informera markägarna att de får tillbaka mer om de hyr ut marken, än om de säljer den. Det undergräver jordbruksentreprenörens permanenta inflytande i landet och sannolikheten att mottagarlandet av grödor tar till koloniala metoder när de är som sämst minskar. På så sätt har bägge parter någonting att tjäna på att delge och ta emot informationen. Detta tillvägagångssätt kan man inte applicera på Etiopien där staten äger all mark. Idag odlar småbrukarna på större arealer i Etiopien för att skapa samma mängd mat som jordbruksentreprenörerna kan erbjuda på samma yta. Om staten äger marken och hyr ut den till eller säljer den till jordbruksentreprenören, så kommer förmodligen många av de som brukar jord eller vallar boskap där idag att bli landsflyktingar i sitt eget land eller till och med att svälta, om de inte kan få jobb på jordbruket.

Globaliserat jordbruk

300 000 hektar landområde i Etiopien kan producera 3 miljoner ton ris, det är lite mer än tio procent av världsproduktionen. En indier håller idag på att förverkliga det. Om min modell skulle antagits så hade etiopierna erhållit 750 000 ton ris årligen, förutsatt att det är möjligt att producera så mycket ris med den begränsade mängd vatten Etiopien sannolikt har. Det kan vara mer ris än de behöver. Ris är en enormt vattenslukande gröda. Statliga och ideella aktörer som Greenpeace och universitet i väst kan bidra med att hjälpa till med att göra beräkningar på hur mycket ett område tål att konstbevattna grödor med den jordmån och den givna mängd vatten som finns i området i förhållande till det beräknade antalet människor och boskap. Utöver de 750 000 ton riset och infrastruktursatsningarna så tillkommer det 50 000 arbetstillfällen.
   Den totala investeringskostnaden bör inte skilja sig åt för investerare, i Afrika, Östeuropa, Sydamerika eller Asien. Infrastruktursutbyggnad har väl någorlunda samma värde i Etiopien som i Ukraina. Man kan tänka sig att man kan kompensera för högre lönekostnader genom att omfördela från andra områden som spannmålstilldelningen, vilken kanske är alldeles meningslös i Ukraina t.ex.. En global uppgörelse bör äga rum på råvarumarknaden i Chicago, mellan markägarrepresentanter, stater och globala jordbruksentreprenörer. Annars skulle investeringar ta fart i endast ett fåtal länder och globaliseringen skulle hämmas. Det är ett något forcerat argument, men som jag sade så finns det sköra parter och det får ju faktiskt till följd att de slås ut ekonomiskt i en annars alltmer i övrigt globaliserad värld. Det kan tänkas att ration jag föreslår i detta inlägg inte är realistisk, att den bara är fromma förhoppningar, så vi låter jordägarna (om dessa inte är staten), entreprenörerna och regeringarna något krystat justera den i berörda länder. Det bör kunna låta sig göras då alla tre parter har någonting att vinna på en uppgörelse. Marknaden består av entreprenörerna som oftast är privata företag, men de har ibland kopplingar till kungafamiljen (saudierna) eller staten (Kineserna), och deras kunder, och så förstås hela produktionsledet.
   Inom de tvistbara 25 procenten(?) av värdet på halva spannmålsskörden jordbruket producerar och som går till staten i form av infrastrukturuppbyggnad, alt 12,5 procenten(?), så kan man investera 5 procent i utbildning på nätet via inköp av datorer. Bara ett tips.

”Fortsätt cykla, eller dö!”

Man kan ha invändningar mot att mitt förslag inte är tillräckligt marknadsliberalt, men vänstern och globaliseringsmotståndarna kommer också att invända och säga att det är småskaligt jordbruk som är lösningen mot ”världssvälten”, fattigdomen, och klimathotet som ”det” diffust kallas. Det här är bara ett blygsamt pragmatiskt förslag från en reaktionär, som möjligen alla typer av kloka människor i andra och tredje världen kan enas om tillsammans med entreprenörerna. Den egoistiska vänstern i Västvärlden har över huvudtaget ingenting att säga till om. Jag är inte reaktionär i bokstavlig mening, reaktionär betyder ”bakåtsträvande”, men det är snarare vänstern som är bakåtsträvande i den här frågan som i alla ekonomiska frågor. De är antiglobaliseringsförespråkare som ser globaliseringen som ett klimathot, där vi ser den som lösningen mot ett eventuellt klimathot. Hur många familjer i världen idag är det inte som samlar ved för att elda upp vid matlagning minst en gång om dagen, och vid tvätt. Varför ses inte det som en bidragande orsak till drivhusgaserna? Varför ser man inte framsteg typ central upphettning av vatten som ett medel till reducerad energiförbrukning? Tänk om varje afrikansk by kunde ha en centraliserad elgenerator som drevs av bränslen som ihopsamlad ved och kodynga, som producerade el vissa tider på dygnet, tillsammans med en återplanteringsstrategi för skog. Är det en utopi? Inte mer än 1930-talets Sverige var för 1800-tals-svensken. Om då jordbruksentreprenörerna lägger ned stora pengar på infrastruktur, så är det inte långt ifrån att det blir verklighet, med lite tur och politisk stabilitet och fred. Om man lägger ned pengar på infrastruktur på landsbygden så behöver inte ekonomiskt framskridande nödvändigtvis betyda att varje landsortsfamilj i framtiden äger en bil, det kan lika gärna innebära många små miljöförbättringar i små välmående byar med gemensam logistik baserad på stamtillhörighet och släktskap. Är det inte egentligen allt vad vi kan hoppas på inom en överskådlig framtid? Är det någon som tror på ett supermodernt Etiopien där varje vuxen medborgare kör omkring i sin egen bil på fina asfalterade vägar från landsbygd till stad?
   Det kanske är som jag är utopisk, men man måste väl få ha visioner? Den som inte har globaliseringsvisioner litar jag inte på! Jag ser i en sådan antiglobaliseringsperson, en person som vill svälta halva världen, en sådan som sade till kineserna på 80-talet; ”fortsätt cykla eller dö!”; de är rätt och slätt inga sanna människor. Det är faktiskt sant att det fanns personer som uttryckte sig så i dagstidningar på 80-talet, inte sällan i rubrikerna. Det var vänsterns u-landsdevis och den summerade deras politik. Jag kommer ihåg en gång i slutet av 70-talet när det kom en svensk u-landspräst till vår skola och berättade om hur han hade varit nere i Afrika och fött upp getter, två till varje familj, vars beteshägn de inhägnade med taggtråd. På den tiden hade globaliseringen knappt kommit igång. Vem vill tillbaka dit, i synnerhet dem på den södra hemisfären, där de på den tiden hade svält och massdöd? Vem kommer väl inte ihåg Biafra-svälten, som västvärlden var oförmögen att förhindra? Jag kommer ihåg bilder på barn, som satt apatiska med magar som badbollar och hade dussintals flugor surrandes runt ansiktet. När hände något sådant senast i Afrika, det var ett tag sedan, och det är tack vare globaliseringen! Idag händer sådant bara i rigida slutna kommunistdiktaturer som Nordkorea.
   Om man förespråkar u-hjälp i form av frivilliga läkarmissioner och läkarutbildning i tredje världen, så kommer man visserligen att uppnå en lägre barnadödlighet, främst genom bättre hygien, men befolkningstillväxten kommer att vara exponentiell utan några egentliga förbättringar i levnadsstandarden och med bara överexploatering av miljön som följd. Ökad levnadsstandard är det enda som i längden kan dämpa populationsökningen i utvecklingsländer.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 17/2/2011

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: