Wehrmachtslegenden

Pansarslaget vid Prochorovka av Walter Schüle och Martin Månsson.

Västtyskland blev medlem i Nato 1955.

Utdrag ur kapitlet ”Waffen-SS i dåtid och nutid”, skrivet av Ulf Zander:

”Det Kristdemokratiska partiet CDU lanserade tidigt en apologetisk hållning till Wehrmacht och enskilda soldaters eventuella skuld. När arvtagaren till Wehrmacht, Bundeswehr, började planeras kring 1950 var behovet stort av forna Wehrmachtofficerares erfarenheter. I linje med denna normalisering prisade Västtysklands förste förbundskansler Konrad Adenauer under 1950-talet vid ett flertal tillfällen de insatser som tyska soldater gjorde under andra världskriget.
   ”Wehrmachtslegenden” har återkommande ifrågasatts, men levde länge kvar, framförallt tack vare ett starkt stöd hos äldre generationer. Under det senaste dryga årtiondet har emellertid denna uppfattning sakta men säkert fått ge vika.
   En förutsättning för Wehrmachtslegenden var att skuldbördan ensidigt kunde läggas på SS. Byråkrater, industriledare, järnvägstjänstemän och armén kunde därmed slippa undan anklagelser. SS blev den tyska ”nationens alibi”, för att tala med Gerhard Reitlinger. De första initiativen för att rehabilitera Waffen-SS skedde följaktligen inte i Tyskland. I stället var det veteraner bland de frivilliga från icke-tyska länder som var aktiva de första efterkrigsåren. Därmed inte sagt att alla Waffen-SS- soldater förblev i skamvrån i Västtyskland. I det tidiga 1950-talet grundades där HIAG, Hilfsgemeinschaft auf Gegenseitigkeit (´Organisationen för ömsesidig hjälp´) som en förening för forna Waffen-SS soldater, vilken skulle hjälpa änkor, söka efter försvunna soldater och ge andra juridiskt och/eller ekonomiskt bistånd. HIAGS ledning arbetade målmedvetet på att skapa en Wehrmachtslegend anpassad till Waffen-SS. Taktiken gick ut på att separera Waffen-SS från SS för att få den västtyska regeringen att betrakta Waffen-SS-manskapet som ”soldater som alla andra”, för att citera titeln på Waffen-SS-generalen Paul Haussers självbiografiskt präglade böcker. I likhet med Wehrmachtlegendens soldater var Waffen-SS-krigarna oskyldiga till krigsförbrytelser, terrordåd och folkmord. Hausser, hans forne generalskollega Kurt Meyer, och andra talesmän för HIAG menade att Waffen-SS var Wehrmachts fjärde gren. HIAG spred sina budskap med hjälp av två tidningar Wiking-Ruf och Der Freiwillige.”

Jag tror att Konrad Adenauer visserligen såg nödvändigheten i att mobilisera ett västtyskt försvar, men vem var fienden, deras Östtyska olycksbröder, jag bara frågar? En ytterligare och kanske primärare förklaring till Adenauers flera hyllningar (?) av den tyske soldaten var att Konrad Adenauer kom att leva i Västtyskland. Låt mig förklara:

Under kriget fanns det en östfront och en västfront (om vi bortser från nord och sydfronten). De soldater som var av de årskullar som först tog del av striderna i öst strök i de flesta fall med, även om det förekom utbyten av soldater och till och med divisioner mellan fronterna, i synnerhet fram till och med mitten av 1943, om jag har tolkat det rätt, kanske senare. Men mot slutet av kriget, när de initiala tyska årskullarna i öst nästan alla var döda och inga reserver fanns att tillgå, så fick soldaterna snällt slåss på den front där de för tillfället befann sig, i det stora hela, i synnerhet SS-pansardivisionerna. I väst före, under och efter invasionen av Normandie så förde tyskarna ett kirurgiskt krig mot de Allierade, och till och med mot de franska partisanerna. D.v.s. nazisterna begick krigsförbrytelser mot partisaner och judar men inga andra fransmän, eller allierade soldater. På västfronten så begick Waffen-SS inte lika frekvent krigsförbrytelser mot civila, medan de Waffen-SS-soldater som befann sig på östfronten tidigt slängde hela boken i elden (”Vi kan inte riva ut en endaste sida ur livets bok, men vi kan slänga hela boken i elden” Citat Aurore Dudevant, pseudonym – George Sand, fransk 1800-talsförfattarinna). Hitler slängde in eller bytte ut någon eller några Waffen-SS-divisioner vid den allierade invasionen i Normandie, till exempel II SS-pansardivisionen, och det var just II SS-pansardivisionen som begick de största krigsförbrytelserna mot partisaner och civila i Frankrike under invasionen av Normandie. II SS-pansardivisionen kom från östfronten.  Det fanns sammanlagt 6 SS-divisioner i Frankrike vid ett och samma tillfälle, men jag har bara läst om krigsförbrytelser av 12:e och 2:a SS-divisionerna under invasionen av Normandie. 2:a divisionen mot civila fransmän, och 12:e divisionen i ett enskilt fall, mejade ned 100 amerikanska krigsfångar. Om 12:e divisionen också hade befunnit sig på östfronten kan jag inte uttala mig om. Sammanlagt fanns det i Frankrike 39 tyska divisioner inklusive Luftwaffe och inklusive de sex SS-divisionerna. Eftersom Hitler inte hade råd att kosta på sig transporter av divisioner mellan fronterna de sista två(?) åren av kriget så kom inte mer än den II SS-pansardivisionen och möjligen den XII SS-pansardivisionen, av de SS-divisioner som befann sig på västfronten under invasionen av Normandie, från östfronten. De överlevande från SS på västfronten kom att hamna i Allierad fångenskap, och de överlevande från SS på östfronten kom att hamna i sovjetisk fångenskap. Vad vill jag ha sagt med det? Jo, när dessa senare återvände till Tyskland, som ju var delat i två, så hamnade östfrontsveteranerna i Östtyskland och västfrontsveteranerna i Västtyskland. De som hade befunnit sig på östfronten var betydligt mer och oftare skyldiga till krigsförbrytelser än deras kamrater på västfronten. I skenet av det så kan man faktiskt förstå att SS-veteraner i Västtyskland har mage att begära att bli rentvådda och befriade från historiens absoluta skamvrå. Einstzgruppen kom att organiseras i öst för att ta itu med judarna i kölvattnet av tyskarnas avancemang. Denna Einsatzgruppen bestod av i sammanhanget blygsamma 15 000 SS-soldater, och dessa var ansvariga för mördandet av minst 1 miljon judar. Men för att 15 000 ska hinna mörda en miljon så behövde de mycket hjälp av lokalbefolkningen, det säger sig självt. Man säger att Einsatzgruppen var huvudansvarig för 750 000 människors död (tyska arkiv?), men man menar då förmodligen inte 750 000 döda judar genom tyska kulor från Einsatzgruppens gevär.

En sak som Walter Schüle och Ulf Zander, varav åtminstone Walter Schüle var med och slogs om slutstriden i Berlin, hade gemensamt är att de slogs på östfronten men hamnade i Västtyskt krigsfångeläger (med vissa frågetecken för Ulf Zander och de övriga medverkande i boken). De flesta SS-soldater som slogs på östfronten antingen dog eller hamnade i sovjetiskt krigsfångeläger där ytterligare en del dog.

Ulf Zander påstår att Wehrmacht var djupt involverade i krigsförbrytelserna på östfronten, och till del är det kanske sant, men det är ett uppenbart försök av en före detta SS-man och övertygad nazist förmodligen, att liksom Konrad Adenauer som enade Västtyskland, så har Zander motivet att ena Öst- och Västtyskland från en före detta SS-mans utan makt perspektiv. Det är möjligt att Ulf Zander skrev ned sina tankar långt efter murens fall, men han är samtidigt en gammal stel man som tänker i gamla banor. Förutsättningen för Wehrmachtslegenden var att skuldbördan ensidigt kunde läggas på Waffen-SS, på samma sätt försöker Zander och andra veteraner från Waffen-SS skapa en Waffen-SS-legend genom att lägga skulden på det renodlade SS. Adenauer hade dock ett rent samvete när han skapade den ensidigt västtyska Wehrmachtslegenden, eftersom Wehrmacht på västfronten uppträdde närmast exemplariskt och aldrig lät sig komprometteras av de 2:a och 12:e SS-pansardivisionerna. De SS-veteraner som slogs på västfronten har större chans att komma undan gudomlig Dom, åtminstone soldater från övriga 4(?) SS-divisioner som inte kastat hela boken i elden. Jag kan bara konstatera att Schüle och Zander inte har något intresse av att låta Västtyskland och Östtyskland göra upp med sitt förflutna var för sig! Därför skriver han som han gör ovan och sablar ned Wehrmacht tillsammans med Waffen-SS, i hela Tyskland – väst som öst – under sken av att ha gjort bot och ångrat sig. Vilket han i och för sig kan ha gjort, men han spelar på det. Jag ”gissar” att Zander är medveten om skillnaderna i antalet förbrytelser av SS-soldater som befann sig på västfronten och nu lever i före detta Västtyskland, och antalet förbrytelser av SS-soldater som befann sig på östfronten och hamnade i Östtyskland. Dessutom så måste han vara medveten om att komprometterandet av Wehrmacht på östfronten, inte upprepades på västfronten.

”Under de första efterkrigsdecennierna organiserades sammankomster där veteraner från såväl Wehrmacht som Waffen-SS framträdde. Mestadels intygade de att de numera var goda demokrater som helhjärtat ställde upp bakom den demokratiska konstitutionen. Vid några tillfällen gick det dock fel. När fallskärmsjägargeneralen Hermann ”Papa” Ramke, känd från invasionen av Kreta 1940 och det hårdnackade tyska försvaret av Brest 1944, lovordade både Wehrmacht och Waffen-SS samtidigt som han hävdade att de västallierade var andra världskrigets ”egentliga krigsförbrytare”, var måttet rågat.” sid. 22

Kommentar: Jag äger och har läst boken Kreta av britten Antony Beevor. Läs min recension: https://rogerklang.wordpress.com/2010/12/03/antony-beevor%c2%b4s-bok-%e2%80%9dkreta-erovring-och-motstand%e2%80%9d/ Jag kan säga att fallskärmsjägargeneralen Hermann Ramke inte var SS, det fanns inga SS-soldater på Kreta, han tillhörde Wehrmacht, och han hade rätt! Hans erfarenheter var sådana att det var berättigat att säga som han gjorde. På Kreta var krigsförbrytarna i huvudsak britter, Australiensare och Nya Zeeländare, det förstår man när man läser mellan raderna i Beevors bok. Hur det gick till vid slaget om Brest kan jag inte kommentera, för det vet jag ingenting om. Det verkar förstås som om Zander ytterligare blandar bort korten, för han vet säkerligen att Ramke inte var SS och att det inte fanns några SS-soldater på ön Kreta. Men detta att det inte fanns några SS på Kreta lät Zander vara osagt, Inte heller korrigeras det av Schüle, och om det är en simultan blunder av Zander och Schüle så är den gigantisk, speciellt som de skriver ett kapitel om Waffen-SS som heter ”Waffen-SS i dåtid och nutid” i en bok om ett SS-förband. (Sammanställningen gjordes av Walter Schüle.) Så jag skulle tro att både Walter Shüle och Ulf Zander ville ena Tyskland med dem medel som stod till buds och på sitt eget väldigt ”biased” sätt. Jag tror inte att de två är historierevisionister, för de lurar inte sig själva. Det är i alla fall definitivt inte fråga om den typ av historierevisionism som existerar i Ryssland eftersom dessa två herrar är så gott som maktlösa, även fast de fortfarande kan manipulera bokläsarna. När de skrev det de skrev så hade de en vision, det var helt enkelt en dimridå främst mot Storbritannien, USA och Frankrike, av två ärrade SS-veteraner. Visst är det ett behjärtansvärt ändamål att ena västra och östra Tyskland, men inte till vilket pris som helst. Låt inte SS-Waffenmedlemmarna vara de som får ena Tyskland, för de gör det på ett ganska kontraproduktivt sätt! Konrad Adenauer däremot, han hade den rätta inställningen. Han skapade Wehrmachtmyten, vilket var helt okej, det var en helt annan sak. Men låt det stanna där, läs och lär er om kriget, men låt er inte luras av de individer som en gång stod för ondskan även om de inte medvetet försöker föra er bakom ljuset om historien, för de för en inre kamp mot sina inre demoner och vad de gjorde i kriget och vad som hände i kriget och det att de var medlemmar av SS! Det är inte så lätt att lämna flera års krigförande på östfronten bakom sig. Med detta sagt så är det en bra bok Pansarslaget vid Prochorovka, och det är naturligt att SS-männen får komma till tals i boken, men man får ta det de säger med en nypa salt, förutom de rena krigsskildringarna.

Ulf Zander försöker också att inkludera svenskarna i Tysklands skuld trots att det bara var ett trettiotal svenskar som slogs för Hitler när det var 8 200 svenskar som slogs på finsk sida i vinterkriget. Han säger att det var svårbevisat att svenskarna var inblandade i krigsförbrytelser, men att de måste ha känt till vad som försiggick. Och det kan ju säkert vara så, jag bryr mig inte så mycket om det där, för trettiotre svenska man på östfronten…
   Det var tio- till tolvtusen danskar på en befolkning av 2,15 miljoner som slogs på tysk sida, och det var 6 000 norrmän som slogs på tysk sida – från av Tyskland ockuperade länder. På andra hållet var det 500 norrmän som slogs på finsk sida och ungefär lika många danskar.
   Det säger en del om oss svenskar faktiskt, utan att för den sakens skull lasta ett par gamla SS-veteraner för att de försöker dra ned oss i deras privata träsk. Men dessa f.d. SS-män försöker klänga sig på rättfärdiga män som Konrad Adenauer i syfte att rentvå sig på bekostnad av den vanlige tyskens självbild. De tror sig säkert göra en patriotisk gärning, och det kanske de gör, vi får helt enkelt fråga det tyska folket?

1940 fanns det 100 000 man i Waffen-SS och 1944-1945 fanns det 950 000 Waffen-SS-soldater. En mycket stor del av dem var säkert hard core nazister, men det fanns säkert många också som var vanliga patrioter, varav en del av dem komprometterades och en del klarade att bevara sin integritet. Det stod ju i boken att det fanns SS-soldater som inte deltog i pogromen. Men jag finner det lite svårt att tro att när en SS-man befann sig i häxkitteln, att han kunde säga nej till att medverka. Men det hände ju inte på alla fronter och alla ställen. Fast 950 000 Waffen-SS-soldater är förhållandevis många ändå när man betänker att det fanns 2,7 miljoner tyska soldater på gränsen mot Ryssland vid inledningen till Operation Barbarossa i juli 1941. Därtill fanns några hundratusen soldater till på andra fronter. Så sätter man det i proportion så blir det ganska många SS-soldater 1944-1945. 1940 var det så mycket svårare att bli SS-soldat än 1944, det förekom t.ex. att det fanns bosniska eller kroatiska muslimer i SS-förbanden 1944. Det fanns också holländare, belgare, fransmän, rumäner och skandinaver i förbanden, men man kan utgå ifrån att de flesta var tyskar. Det är nog rimligt att anta att tyska patrioter som inte var nazister, i SS, var de enda som bytte fot, och blev onda. Det förekom nog inte att när man en gång hade kastat hela boken i elden, att man gick tillbaka, för det fanns ingenting att gå tillbaka till. Det var inte lönt för dem att försöka klistra in bladen igen efter ett mord på sitt samvete.

Ulf Zander försöker också att kompromettera Wehrmacht genom att få dem att framstå som fullt införstådda med det Waffen-SS gjorde på östfronten och att Wehrmacht till och med deltog själva, trots att Waffen-SS enligt Zander inte gjorde någonting brottsligt, enligt det han skriver simultant på andra ställen i kapitlet. Det strider även lite mot det som står på sid. 16 i boken citerat från den svenske Waffen-SS-soldaten Erik Wallin i boken ”Ragnarrök”: ”Talrika Wehrmachtsoldater stod och hängde vapenlösa i portgångar. När de fick syn på vår vagn, drog de sig i regel skyndsamt in i skumrasket. Wehrmachts respekt för Waffen-SS var utan gräns. Hur många gånger hade vi inte ute vid fronten satts in för att klara dem ur någon knipa som endast SS kunde reda ut.” Men det är Erik Wallins egen tolkning av Wehrmachts agerande, och stycket är singulärt utvalt från ”Ragnarrök”, av Ulf Zander. Så man får ta tolkandet av Wehrmachts beteende med en nypa salt.

Jag menar inte att försvara de Waffen-SS som fanns på västfronten och som begick krigsförbrytelser mot fransmännen, jag säger bara att allt som oftast så hade Waffen-SS-män på västfronten inte kastat hela boken i elden, de var inte lika förråade som sina kamrater i öst, åtminstone inte en stor del av dem. För det fanns fortfarande patrioter i organisationen som inte hade förråats och fransmännen sågs heller inte som en underlägsen ras av nazisterna. Det är bara en förklaring och ingen ursäkt för nazisterna. Det är en riktigare bild, och det är bättre att se det på det sättet, än att se Waffen-SS och Werhrmacht som lika goda kålsupare och se det som att Wehrmachtlegenden följaktligen var falsk. För man måste välja; antingen var Wehrmachtslegenden falsk och Konrad Adenauer var en nazist, eller så skilde sig Waffen-SS på västfronten flera helvetesgrader från dem på östfronten (och Wehrmacht i väst någon eller några grader från Wehrmacht i öst). Det fanns skillnader i behandlingen av civila, man vet att det fanns skillnader i hur SS behandlade civilbefolkningen på östfronten kontra på västfronten. Och man måste se soldaterna som individer, så här lång tid efteråt. Jag kan tillägga att när jag ser bilder och film från Auschwitz och andra koncentrationsläger, bilder av barn och hängningar av människor, så får jag alltid en tår i ögat, och jag känner den största vördnad för de döda.

I boken ”Vanvettet på Västfronten” ur Carl Belfrages dagbok 1915-1918, skildras det torrt ur en svensks ögon i kriget på Tysklands sida, hur en stor grupp avväpnade tyska soldater trängs in i en bunker och blir brända till döds av en brittisk eldkastare, efter en order som åtlyds omedelbart. Vid ett annat tillfälle så inom synhåll för de tyska linjerna har ett kompani amerikanska soldater avrättat en grupp tyska fångar. Vid ett tredje tillfälle så släpper en flygare tre bomber på låg höjd över ett kompani tyska musiker som spelar för en publik, varpå de flesta dör, och även några ur publiken. Och detta var på bara på ett litet kort avsnitt av fronten! I ett enda fall gjorde dessa tyska soldater ett möjligt krigsbrott, och det var när en ung pojke och en äldre man hade beskjutit de avtågande tyska trupperna från ett hus. Efter en kort rannsakan hade dessa två fått sin dödsdom, och de sköts, men det var precis i slutet av kriget, och då befann sig tyskarna i en brådskande reträtt därför att trumelden var över dem. Om de hade haft tid till en längre och väl avvägd rättegång så hade dessa två kanske inte blivit skjutna, det kan man bara spekulera om, men de fick i alla fall en rättegång! Denna skillnad i grader av mänsklighet mellan tyskar kontra Ententen under vk1 har inte belysts i modern tid, eller under mellankrigstiden. Men man kan utgå ifrån att även under vk2 så begick brittiska och amerikanska soldater krigsförbrytelser och övergrepp på tyskar, fast det är inte känt det heller direkt i historiska sammanhang. Eftersom tyskarna begick sådana flagranta krigsbrott som gasningen av 8 miljoner människor, så är det allmänt accepterat att tyskarna får bära hundhuvudet för hela andra världskriget. Men det ena ursäktar inte det andra. För Gud så handlar det inte om vem som gör vad mot vem, det handlar om vem som gör vad! Det är dålig stil av segrarmakterna att inte forska i sina egna krigsbrott, när de så noga har dokumenterat tyska krigsförbrytelser.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 2/2/2011

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: