Hem > Ryssland, Sveriges försvar, Utrikespolitik > Norge en vapenbroder

Norge en vapenbroder

”Slaget om Nordkalotten” av Lars Gyllenhaal och James F. Gebhardt

För att nyansera debatten i Norge om att Sverige sålde ut Norge under andra världskriget med de tyska järnvägstransiteringarna i Sverige, återger jag ett avsnitt på sex konsekutiva sidor ifrån ovanstående bok. Jag har markerat särskilt intressanta avsnitt i fetstil själv.

Järnmalmsexporten från Sverige till Tyskland ökade markant under 1940 och gjorde tydliga avtryck i Norrbottens industrihistoria. I juni det året undantogs gruvarbetarna i Norrbotten från militärtjänstgöring och i juli skeppades 1,1 miljon ton malm från Luleås hamn. Detta rekord slogs inte förrän 1969.
   Än idag är det oklart hur pass vital den svenska järnmalmen verkligen var för Tyskland. Säkert är ändå att dess betydelse var stor och att de allierade, åtminstone i början av kriget, var övertygade om att det rent av var strategiskt avgörande. Storbritanniens förste amiralitetslord, Winston Churchill, var närmast besatt av tanken på att inta de svenska malmfälten och var nära att sätta igång en invasion av Norrbotten vid flera tillfällen. Frankrikes konseljpresident Édouard Daladier hade övertygats av sin underrättelsetjänst att Tyskland skulle kollapsa utan den svenska malmen. Det fanns allvarliga brittiska och franska planer på att antingen sabotera hamnanläggningarna i Luleå: operation sub-Arctic, eller genom insatser av flyg och flottstyrkor blockera Luleå hamn: operation Paul. Den senare planen var nära att genomföras veckorna före den tyska invasionen av Norge och skrinlades först i juni 1940.
   En brittisk sabotageoperation mot den svenska malmexporten fick dock klartecken. Det var antagligen den 17 januari 1940 som en inre krets inom den brittiska regeringen beslöt att hamnen i Oxelösund skulle saboteras eftersom denna hamn (liksom Narviks hamn) ersatte Luleå på vintern som utskeppningshamn för järnmalm. Hela tre gånger besökte Alfred Rickman, agent för D-sektionen av Secret Intelligence Service (SIS), och hans svenska och tyska medhjälpare hamnen Oxelösund med ryggsäckar fyllda med nyutvecklade bombkonstruktioner. Men bevakning och oväntad närvaro av många hamnarbetare fick dem att avstå varje gång. Rickman och hans sabotörer greps av den svenska säkerhetspolisen i omgångar under april och maj 1940 innan de ännu hade hunnit uträtta någonting. Operation Lumps, som den misslyckade SIS-aktionen mot Oxelösund hette, slutade så snöpligt för britterna att inga vidare företag gjordes mot denna hamn.
   Den svenska malmens betydelse var alltså skälet till att Narvik blev ett strategiskt mål för den tyska anfallsstyrkan den nionde april 1940. Av samma orsaker kom snart betydande allierade styrkor till Narvik.
   Redan på kvällen det första invasionsdygnet ansåg den tyska sjökrigsledningen att behovet av att få använda det svenska järnvägsnätet var ”trängande”. De även i normala fall lätt utrustade tyska bergsjägarna som landsatts i Narvik led snart brist på det mesta. Den tyska invasionsstyrkan mot Narvik bestod av 2 000 bergsjägare ur den tredje bergsdivisionen till vilka 2 600 matroser vars fartyg skjutits i sank anslöt sig. Matroserna utrustades med den tyska och erövrade norska utrustning som man lyckades skrapa ihop. Det blev många märkliga kombinationer och improvisationer. De tio tyska jagare som landsatt generallöjtnant Eduard Dietls bergsjägare blev samtliga sänkta 10-13 april av Royal Navy när de försökte lämna Narvik. Sjötransportvägarna till de tyska trupperna var därmed avskurna. Den elfte april framförde Hermann Göring en begäran om transitering av förstärkningar genom Sverige till de inneslutna soldaterna. Sveriges statsminister Per Albin Hansson höll emellertid ett radiotal den 12 april som var klart och tydligt avvisande vad gällde transiteringskrav: ”Det är icke förenligt med strikt svensk neutralitet att tillåta någon krigförande att utnyttja svenskt territorium för sina företag.”
   Den 14 april landsattes två kompanier med brittiska soldater i Harstad, inte långt från Narvik och fram till slutet av månaden landsattes totalt 24 500 britter, fransmän, polacker och främlingslegionärer i norr.
   Tyskarna hade fördelen av att kunna försörja och i viss mån förstärka sina Narvikstrupper från luften med bl.a. några kompanier fallskärmsjägare men led ändå snart brist på ammunition, vapen och förstärkningar. Den svenska regeringen utsattes därför för många tyska påtryckningar inklusive utsikten att erhålla Nordnorge som krigsbyte efter kriget(!) men vägrade låta tyska trupper eller vapen transporteras genom Sverige med hänvisning till att norrmännen var ett kämpande broderfolk. Just detta med broderfolk passade väl in i den tyska ledningens föreställningar om germanska hedersideal och kan ha varit en bidragande orsak till att man avstod från att uttryckligen hota med invasion av Sverige om inte den svenska regeringen gav efter. Istället valde tyskarna att helt enkelt tjata på svenskarna.
   För att inte helt avvisa Tyskland beslöt regeringen den 18 april att tillmötesgå en tysk begäran att få skicka mat, kläder, skidor, sjukvårdsutrustning och ett trettiotal sjukvårdare till Narvik via Riksgränsen. Då detta blev känt utanför regeringen väckte det oro att den linje som Per Albin Hansson proklamerat i sitt radiotal hade övergivits eller var på väg att överges. Rykten gjorde dessutom gällande att de 34 fullastade ”sanitetsvagnarna” som gått genom Sverige till Narvik ingalunda innehöll enbart det som överenskommits.
   Regeringen valde då att fortsätta tillåta dessa transiteringar, fast under täckmanteln av att det rörde sig om leveranser mellan ett tyskt och ett norskt företag. På detta märkliga sätt kunde ytterligare 290 ”sjukvårdare” och två läkare ansluta sig till Dietls jägare och matroser.
   I mitten av maj tog den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop själv över förhandlandet med Sverige, som dittills ytterst skötts av flygvapenchefen tillika Sverigevännen Hermann Göring.
   Ribbentrop hade till skillnad från Göring inga särskilda känslor för svenskar och valde att använda en mer officiell ton gentemot Sverige. Den 17 maj framförde han åter en begäran om transitering. Per Albin Hanssons regering valde att neka Tyskland detta och började mentalt förbereda sig för ett tyskt ultimatum…
   Den 28 maj återtog norska och allierade styrkor Narvik och de numerärt underlägsna tyska styrkorna retirerade mot den svenska gränsen. Den 1 juni kom så en tysk begäran från Ribbentrop. Stämningen i den svenska regeringen nådde en bottennotering.
   I detta läge dammade regeringen av den så kallade Narviksplanen som otroligt nog innebar att svenska armén skulle besätta Nordnorge och göra området neutralt under det att både Dietls och de allierades styrkor skulle dra sig tillbaka. Den tredje juni träffade Sveriges utrikesminister Christian Günther sin norske kollega Halvdan Koht i Luleå för att på allvar dryfta denna plan. Av Koht fick Günther dock höra en verkligt tung nyhet som förändrade allt: de allierade hade redan beslutat sig för att lämna Norge på grund av deras svårigheter att hålla Hitlers trupper stången nere på kontinenten. Detta fick Per Albin Hansson att pusta ut. Nu var det förhoppningsvis bara en tidsfråga till dess att striderna var över i Sveriges närhet.
   De svenska sonderingarna i Berlin om tyskt intresse för Narviksplanen gav klent resultat. Även tyskarna blev snabbt medvetna om att de allierade hur som helst tänkte lämna Norge. Så kom det sig att norska framgångar den 7 juni mot de kvarvarande tyska styrkorna vid svenska gränsen följdes av att striderna helt enkelt ställdes in dagen efter. Samma dag lämnade de sista allierade förbanden norsk jord och dagen efter intog Dietls mörbultade trupper Narvik utan motstånd. Sålunda blev generallöjtnant Dietl ”Narviks hjälte” i den tyska propagandan och erhöll riddarkorset. Man kan dock säga att både den allierade och den tyska sidan hade rätt i att de vunnit slaget om Narvik!
   När så Norge hade ockuperats kom en ny och kraftfullare begäran från Berlin den 15 juni. Krigshandlingarna i Norge var slut enligt tyskarna och så upprepade man det svenska argumentet om att inte vilja göra någonting mot sitt stridande broderfolk. Nu stred inte norrmännen, alltså borde Sverige ”självfallet” tillåta transitering av krigsmateriel och tyska soldater på permission, permittenter. Vägrade Sverige skulle det anses vara en ”direkt ovänlig handling”. I klarspråk var det nära ett hot om krig.
   Det beslut som regeringen nu kom att fatta bör ses i ljuset av att det inte fattades i ett strategiskt vakuum. Belgien hade kapitulerat den 28 maj, de sista brittiska soldaterna lämnade Dunkerque den 4 juni och den 17 juni bad Frankrikes nye regeringschef marskalk Pétain om vapenstillestånd. Med tanke på detta och inte minst på att Norge just övergivits av de allierade så är det inte direkt förvånande att regeringen den 18 juni beslöt att bifalla det tyska kravet.
   Per Albin skrev i sin dagbok efter att det ödesdigra beslutet hade fattats: ”Så bröts vår kära och strikta neutralitetslinje av insikten om det orimliga att i nuvarande läge taga risken av ett krig.”
   Riktigt hur ödesdigert detta kom att bli insåg dock knappast regeringen eller någon annan svensk då. Hade man vetat att över 2 140 000 tyska soldater (långt ifrån bara på permission), över 100 000 vagnslaster vapen och utrustning skulle komma att forslas genom Sverige under tre år och att de tyska transporterna under vissa perioder skulle uppta tio procent av SJ:s totala transportkapacitet hade kanske beslutet blivit ett annat. Citat Lars Gyllenhaal

”Den svenska malmens betydelse var alltså skälet till att Narvik blev ett strategiskt mål för den tyska anfallsstyrkan den nionde april 1940.”

50 % av Tyskarnas järnmalm kom per båt till Tyskland från det neutrala Sverige via norska Narvik vintertid under hela kriget. Norrmännen måste alltså som självständig stat initialt ha varit med på arrangemanget! Det står alltså utom all tvivel att Norrmännen gjorde gemensam sak med Sverige och lät den svenska malmen till Tyskland skeppas ut via det norska Narvik vintertid, i syfte att undkomma krig för egen del. Det var naturligt av Norge att agera så initialt. Och Norge blev faktiskt självständigt 1905 och får ta sina egna smällar sedan dess. Det var inte bara Sverige som försökte hålla sig neutrala vid tiden för andra världskriget, men vi var de enda som lyckades. Belgien vågade av rädsla för tyskarna inte stanna i sin allians med Frankrike och förklarade sig neutrala redan innan kriget. Holländarna var neutrala, danskarna och norrmännen likaså – tills de blev indragna i kriget mot sin vilja när de blev överfallna och ockuperade av tyskarna. Alla små stater i Europa aspirerade på att vara neutrala, inklusive Sverige! Och i självaste superstaten Amerika förklarade Franklin D Roosevelt offentligen USA neutralt runt 1939-1940 (det är inte riktigt klarlagt från min sida när exakt vilket årtal, men det var under kriget). I Europa var det bara de gentemot Tyskland jämstora länderna Storbritannien och Frankrike, som hade något att sätta emot tillsammans och som gjorde det.

Idag är förhållandet mellan svenskar och norrmän den att vi är vapenbröder, så vitt mig beträffar i alla fall. Jag har förståelse för om norrmännen sviktar i modet ibland, jag vänder mig inte emot dem för det, inte minst eftersom det vore kollektivt självmord för oss Nordbor och tyskar att halka omkring på ett bananskal politiskt. Det viktigaste är att en av oss parter i T60-pakten står fast i alla lägen, och det får nog bli jag. Men då måste norrmännen förstå att makten förskjuts till Sverige utan att bli arga på svenskarna.

”Även tyskarna blev snabbt medvetna om att de allierade hur som helst tänkte lämna Norge. Så kom det sig att norska framgångar den 7 juni mot de kvarvarande tyska styrkorna vid svenska gränsen följdes av att striderna helt enkelt ställdes in dagen efter. Samma dag lämnade de sista allierade förbanden norsk jord och dagen efter intog Dietls mörbultade trupper Narvik utan motstånd.”

Om Norge ställer in striderna så kan ju vi inget göra, vi hjälpte ju finnarna efter förmåga, gjorde vi inte?! Nästan 13 000 svenskar ansökte och 8 260 svenskar accepterades att strida i Svenska Frivilligkåren (SFK) i finsk uniform för Finland under vinterkriget, men bara ett trettiotal svenska män stred på tysk sida och av dem hade flera som krav att de skulle få slåss vid den finska fronten, vilket inte alltid uppfylldes, dessutom ville en del inte svära trohetseden till Hitler eftersom de ansåg sig bundna av sin ed till den svenske kungen. 4000 norrmän stred på tyskarnas sida, men bara 500 stred på den finska sidan i finsk uniform. Liknande siffror förelåg för danskarnas engagemang för tyskarna fast bara ett par tusen till danska stridande för Tyskland, men de var en folkrikare stat också. Å andra sidan var bägge länderna ockuperade av det Tyskland som så många, relativt sett i jämförelse med Sverige, danskar och norrmän ville tjäna. Obs, jag vill inte ta äran ifrån de danskar och norrmän som slogs på finsk sida i kriget! Det var också en del norrmän och danskar som stred på de allierades sida, hur många det rör sig om kan jag inte sia om, men jag vill inte ta äran ifrån dem heller! Det har tillkommit förmildrande omständigheter för norrmännen i information från Norge sedan jag skrev ovanstående, och det följer här nedan:

Kommentar på http://larsgyllenhaal.blogspot.com/http://larsgyllenhaal.blogspot.com/2010/11/norwegian-ss-fantasy-uniform.html#comments Thor-Helge Y said: This is a recruitment poster for a unit that never came to be; Den Norske Legions Skilöperbataljon. The unit must not be confused with the later SS-Skijegerbataljon Norge. DNL was promised by the germans that they were to be set up as a Norwegian unit that would be helping Finnish brothers in their fight against Sovjet Union. And the DNL was supposed to enlist two battallions strength, one a Skilöper-bataljon. Now that never came to be. They were not recruiting enough people and their battallion sized unit was transferred to Germany and set up under German W-SS command and sent to the Leningrad front…  However DNL did use the Norwegian flag on the arm of their SS uniforms, and instead of the SS runes they wore a Norwegian lion.

Norrmännen skulle göra allt för att vara i våra kläder under andra världskriget. Vi ska inte skyllas för att vi hade turen att vårt land var strategiskt ointressant för Tyskland, och vi gjorde ju ingenting som inte Norge gjorde! Men måhända är det följande inte särskilt smickrande för Sverige, även om det har sin monumentala förklaring – Stalins Ryssland!

”Sverige stoppade tysktrafiken till och från Norge och Finland på ett väldigt sent stadium, så sent att Tyskland knappt tog illa upp. Nederlaget i Stalingrad var redan historia när SJ upphörde att betjäna tysk militär den 20 augusti 1943. Den sista tiden kunde det fortfarande gå upp till tre tysktåg i veckan genom Norrbotten. Mindre känt är att vissa koltransporter till tyska krigsmakten från Sundsvall till Trondheim fortgick ända till den första augusti 1944.” Sid 65 i Slaget om Nordkalotten.

Rysk krigföring på Nordkalotten då och idag

Det var förbjudet i sovjetisk lag för ryska soldater att bli krigsfångar, de ryska soldaterna hotades med långa fängelsestraff för ”brottet”. Ryska krigsfångar fick efter kriget fängelsestraff i Sovjetunionen. Men det var ju bara slumpen som avgjorde vem som blev krigsfånge och vem som inte blev det, det borde ryssarna ha insett, men de gjorde inte det. Jag har fått en bättre och mer mänsklig bild av ryssarna under andra världskriget, efter att ha läst ”Slaget om Nordkalotten”. De ryska soldaterna behandlade norska civila väl på Nordkalotten. Det var Stalin och kommunisterna som var skurken. Men så har vi de där våldtäkterna de gjorde i miljontals nere i Centraleuropa. Det tycks ha varit ett helt annat krig med helt andra regler under slaget om Nordkalotten. Men det var ju faktiskt så att tyskarnas krigsfångar behandlades sämre än djur, de behandlades väldigt illa de ryska krigsfångarna, även på Nordkalotten. Man tycker att ryssarna borde ha reagerat med vrede även där. Men det fanns inga tyska kvinnor att våldta för det första, och för det andra så blev den ryske generallöjtnanten Sjtjerbakov, chefen för den 14 Sovjetiska Armén, arg och aggressiv när han diskuterade ryska krigsfångar med en amerikansk flygare på Nordkalotten efter krigsslutet. De ryska krigsfångarna ansågs vara förrädare som hade handlat mot reglementet, deras brist på välmående i tysk fångenskap betydde ingenting. Åtminstone generallöjtnant Sjtjerbakov och Stalin hade den här inställningen, och förmodligen är det nationalkaraktär om ni frågar mig!

Genom att läsa boken har jag också förstått varför ryssarna satsade på Spetznas-förband under och efter kriget för nordiska förhållanden. Jag har också förstått att det som felar ryssarna inte är deras strategi, det är deras taktik som är undermålig, förutom när de sätter in Spetznas. Spetznas-förband har den fördelen att de ger ryssarna det taktiska initiativet, och de är taktiska genom egen förmåga enbart av den anledningen att de angriper plötsligt och oanmält. Framgångsrik taktik konstitueras inte bara av god och överlägsen träning och samövning med ett väl fungerande samarbete, framgångsrik taktik kommer även från att ha initiativet! Och det får Spetznas automatiskt, eller rättare sagt som en följd av att de kastas in på fiendeterritorium och tvingas att prestera, och naturligtvis för att de är osynliga och attackerar oanmält. När ryssarna satsar på många Spetznas-trupper så får de många små taktiska övertag, och därmed så får de även det strategiska övertaget. Åtminstone så länge de är i numerärt överläge. Detta har säkerligen ryssarna insett, med tanke på 80-talets svenska Spetznas-skräck och det faktum att de vann med just den taktiken på Nordkalotten under andra världskriget. Det borde inte vara en ensidig svensk hemlighet! Att inte erkänna deras intelligens innebär bara att vi förlorar i framtiden. De är inte dummare än att de lär sig av historien.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 15/12/2010

  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: