Hem > ekonomi, Media, Ryssland, Sveriges försvar, Utrikespolitik > ”Alla vägar bär till Lund”

”Alla vägar bär till Lund”

På ”Kungliga Krigsvetenskapsakademiens debattforum ”Försvar och säkerhet” – Tillsammans blir vi klokare”, har man på senare tid så smått börjat svänga rodret från ”En svensk tiger”-policyn till att använda sig av informationen man samlar på sig om omvärlden från tid till annan, istället för att ta den med sig i graven. En svensk tiger-policyn tjänade oss väl under andra världskriget när vi strävade efter att vara neutrala och väntade ut den oundvikliga utgången av kriget. Strategin var så effektiv att vi trodde att den skulle lösa alla framtida problem. Men policyn har överlevt sig själv eftersom det skapar ett psykologiskt underläge för oss gentemot omvärlden när vi aldrig svarar på tal. I följande länk till hemsidan kan man numera skymta att det verkliga hotet mot Sverige, som försvarsmakten och jag ser det, inte alltid stämmer med den allmänna bilden att det är ryssen som är den stora skurken. (Nog för att de är skurkar, men det är först nu som Ryssland börjar bli farligt för oss igen – i Östersjön. Fram tills nu har vi pumpat upp Putins ego för att försöka återskapa lite av styrkeförhållandet från det kalla kriget, för att kunna undvika den fulla tyngden från USA på oss själva.) http://krigskonster.blogspot.com/2010/09/plan-b-eller-c-for-afghanistan.html Klicka på STRATFOR så kommer du till en artikel som heter 9/11 and the 9-Year War, av George Friedman. Om man läser den så framstår det ganska tydligt vilka det är som Kungliga Krigsvetenskapsakademin ser som ett hot mot Sverige. Den återfinns i sin helhet i stycket efter mina och Ronald Reagans citat, längre ned i detta inlägg i debatten.

George Friedman, grundaren av organisationen STRATFOR Global Intelligence, är förmodligen Gudlös. George Friedman representerar den banala ondskan, han är högst medveten om det pris som Sverige, Norge och Tyskland får betala för att USA ska förbli en hegemonisk supermakt, men han visar inga själsliga livstecken. Han är ”all about power”. Se följande intervju med Friedman från den 21/4/2009:  4.45 min in fram till 5.05 min in: http://www.youtube.com/watch?v=WBjWmUPYoow&feature=related

I detta Youtubeklipp (se länken precis här ovan) från en intervju med en kanadensisk reporter talar han kyligt om att tyskland kommer att förlora 25 procent av sin befolkning under de närmaste trettio åren. Är det en tillfällighet att han uppger en fast siffra, en siffra som dessutom väl överensstämmer med beräknade förluster av kvinnor till omvärlden (läs främst USA, Tyskland har bara c:a en procent utomeuropeiska invandrare, likt Danmark). Förlora människor, ”lose a quarter of it´s population” som Friedman uttrycker sig, är inte detsamma som befolkningsminskning – ”decrease in population”. Friedman vet mycket väl att nyckeln till makt och inflytande i världen heter kvinnor. Men för mig handlar det om vad Gud vill, och om själar som Friedmans, och om rättvisa på jorden, och om somliga olyckligt lottade mäns rätt till en framtid i Skandinavien, Tyskland, Polen (som USA är mild mot på grund av W:s missilskjöld) och Sydostasien! Varför ska USA ha rätt att ta våra kvinnor samtidigt som de sitter på sina egna kvinnor, som tycks vara fallet idag i stora delar av USA? Jag är medveten om att även i stater som Utah och andra mer eller mindre svenskstater i Nord så tar de också svenska kvinnor, men de ger oss i alla fall inte en attityd till på köpet, tvärtom så välkomnar de svenska män in i deras familjer de gånger som en svensk man tar en av deras kvinnor för omväxlings skull. Så är det inte längre i större delen av USA, och det är anledningen till att USA inte kommer att kunna bibehålla sin status som världssamvete och därmed kan de inte behålla sin makt över världen. Just nu försöker dem betvinga och kuva världen för att bibehålla sitt världsherravälde, och om George Friedman får bestämma så är de beredda att starta krig mot alla som bestrider USA:s hegemoni ens med ord (läs artikeln nedan, i synnerhet det som jag har markerat rött är intressant för vår del). Men det började med George W Bush som uttryckte sig så här i två av sina citat:

“After the chaos and carnage of September 11th, it is not enough to serve our enemies with legal papers.” Citat; George W. Bush, menande att han i ett slag rättfärdigade statstortyr.

“Every nation in every region now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists.” Citat; George W. Bush

Jag har försökt att under lång tid göra mig till vän med USA. Jag har hjälpt dem och stöttat dem, skrivit brev till W och tipsat honom hur han skulle agera i Irak-kriget och till och med utlämnat namnet på en svensk underrättelsemedarbetare för att han skulle ”spela boll” med sina motsvarigheter i USA, och jag har gett W en idé till en uppfinning för US Army som realiserades utan ens ett tack tillbaka. Men det går helt enkelt inte. USA är idag som nation fullständigt opålitliga för alla utom GB och deras forna kolonier. Är det dags för ett Öst-Rom Väst-Rom, fast i ett syd-nordförhållande för USA? Jag säger som Goten (Gotlänningen) Alarik gjorde till den romerska senaten när han hade belägrat Rom år 408 och senaten hotade genom ”sst” (sst = standard spagge talk. Spagge = äldre mildare ord för svartskalle menandes invandrare, från ordet spaghetti.) med vad Roms invånare skulle kunna göra mot belägrarna: ”Ju tätare gräs, desto lättare att skörda”, svarade Alarik.., och nu jag! Den äkta kristne Alarik och hans följe vägrade för övrigt att plundra, våldta och skövla Rom, varför han fick ge upp sin belägring, därför att våra yngre järnålders-förfäders sätt att tänka så skilde sig från romarnas. Men han slog deras armé! Det var i så fall för detta syfte som jag föddes, fast det är inte möjligt utan Guds hjälp. Jag tror dock, och hoppas att det finns andra stater förutom Utah som fortfarande sätter Gud före nationen och gör det som är rätt. Och det är enda sättet för dem att bibehålla världsherraväldet på! Annars tar vi över världsherraväldet och använder det till att göra gott med Guds fullmakt. Det är inte storleken på en nation som är avgörande, romarrikets maktcentraliserade kärna bestod av en enda stad med c:a 1 miljon invånare. ”Alla vägar bär till Rom”, hette det. Dessa 1 miljon invånare kontrollerade stora delar av den kända världen, märk väl! Betänk då vad man kan göra när man har Guds hjälp (om nu inte romarna hade det). ”Alla vägar bär till Lund”, säger Jag. Jag kommer inte att starta krig. Jag vänder mig i ett försök till alla amerikanare för att undvika krig mellan Tyskland/Norden vs USA/GB, och säger:

You claim to be a chosen nation, I claim that we are a chosen nation. One chosen nation can not wage war on another chosen nation and still remain a chosen nation. And if that chosen nation can not see that, then it is not a chosen nation.

There is no universal law that says that the United States of America is blessed no matter what they do!

“If we ever forget that we are One Nation Under God, then we will be a nation gone under.” Citat; Ronald Reagan

“We are never defeated unless we give up on God.” Citat; Ronald Reagan

Dubya didn´t hold water! Waterboarding was the Trojan horse of the Islamist´s, that´s how they got their ungodly philosophy into good people´s heads.

No single man can retract this recently embeded immoral ungodlyness in a large part of the American population, not even Obama!

Big parts of America have lost their sense of fairness.

”IN GOD WE TRUST” Att förespråka waterboarding är inte att förlita sig på Gud, så som det står på deras dollarmynt och sedlar!

Citaten I rött av Roger Klang.

http://www.stratfor.com/weekly/20100907_911_and_9_year_war?utm_source=GWeekly&utm_medium=email&utm_campaign=100908&utm_content=readmore&elq=738b77f3df084e159e9e317866a145ef

By George Friedman

It has now been nine years since al Qaeda attacked the United States. It has been nine years in which the primary focus of the United States has been on the Islamic world. In addition to a massive investment in homeland security, the United States has engaged in two multi-year, multi-divisional wars in Iraq and Afghanistan, inserted forces in other countries in smaller operations and conducted a global covert campaign against al Qaeda and other radical jihadist groups.

In order to understand the last nine years you must understand the first 24 hours of the war — and recall your own feelings in those 24 hours. First, the attack was a shock, its audaciousness frightening. Second, we did not know what was coming next. The attack had destroyed the right to complacent assumptions. Were there other cells standing by in the United States? Did they have capabilities even more substantial than what they showed on Sept. 11? Could they be detected and stopped? Any American not frightened on Sept. 12 was not in touch with reality. Many who are now claiming that the United States overreacted are forgetting their own sense of panic. We are all calm and collected nine years after.

At the root of all of this was a profound lack of understanding of al Qaeda, particularly its capabilities and intentions. Since we did not know what was possible, our only prudent course was to prepare for the worst. That is what the Bush administration did. Nothing symbolized this more than the fear that al Qaeda had acquired nuclear weapons and that they would use them against the United States. The evidence was minimal, but the consequences would be overwhelming. Bush crafted a strategy based on the worst-case scenario.

Bush was the victim of a decade of failure in the intelligence community to understand what al Qaeda was and wasn’t. I am not merely talking about the failure to predict the 9/11 attack. Regardless of assertions afterwards, the intelligence community provided only vague warnings that lacked the kind of specificity that makes for actionable intelligence. To a certain degree, this is understandable. Al Qaeda learned from Soviet, Saudi, Pakistani and American intelligence during the Soviet occupation of Afghanistan and knew how to launch attacks without tipping off the target. The greatest failure of American intelligence was not the lack of a clear warning about 9/11 but the lack, on Sept. 12, of a clear picture of al Qaeda’s global structure, capabilities, weaknesses and intentions. Without such information, implementing U.S. policy was like piloting an airplane with faulty instruments in a snowstorm at night.

The president had to do three things: First, he had to assure the public that he knew what he was doing. Second, he had to do something that appeared decisive. Third, he had to gear up an intelligence and security apparatus to tell him what the threats actually were and what he ought to do. American policy became ready, fire, aim.

In looking back at the past nine years, two conclusions can be drawn: There were no more large-scale attacks on the United States by militant Islamists, and the United States was left with the legacy of responses that took place in the first two years after 9/11. This legacy is no longer useful, if it ever was, to the primary mission of defeating al Qaeda, and it represents an effort that is retrospectively out of proportion to the threat.

If I had been told on Sept.12, 2001, that the attack the day before would be the last major attack for at least nine years, I would not have believed it. In looking at the complexity of the security and execution of the 9/11 attack, I would have assumed that an organization capable of acting once in such a way could act again even more effectively. My assumption was wrong. Al Qaeda did not have the resources to mount other operations, and the U.S. response, in many ways clumsy and misguided and in other ways clever and targeted, disrupted any preparations in which al Qaeda might have been engaged to conduct follow-on attacks.

Knowing that about al Qaeda in 2001 was impossible. Knowing which operations were helpful in the effort to block them was impossible, in the context of what Americans knew in the first years after the war began. Therefore, Washington wound up in the contradictory situation in which American military and covert operations surged while new attacks failed to materialize. This created a massive political problem. Rather than appearing to be the cause for the lack of attacks, U.S. military operations were perceived by many as being unnecessary or actually increasing the threat of attack. Even in hindsight, aligning U.S. actions with the apparent outcome is difficult and controversial. But still we know two things: It has been nine years since Sept. 11, 2001, and the war goes on.

What happened was that an act of terrorism was allowed to redefine U.S. grand strategy. The United States operates with a grand strategy derived from the British strategy in Europe — maintaining the balance of power. For the United Kingdom, maintaining the balance of power in Europe protected any one power from emerging that could unite Europe and build a fleet to invade the United Kingdom or block its access to its empire. British strategy was to help create coalitions to block emerging hegemons such as Spain, France or Germany. Using overt and covert means, the United Kingdom aimed to ensure that no hegemonic power could emerge.

The Americans inherited that grand strategy from the British but elevated it to a global rather than regional level. Having blocked the Soviet Union from hegemony over Europe and Asia, the United States proceeded with a strategy whose goal, like that of the United Kingdom, was to nip potential regional hegemons in the bud. The U.S. war with Iraq in 1990-91 and the war with Serbia/Yugoslavia in 1999 were examples of this strategy. It involved coalition warfare, shifting America’s weight from side to side and using minimal force to disrupt the plans of regional aspirants to gain power. This U.S. strategy also was cloaked in the ideology of global liberalism and human rights.

The key to this strategy was its global nature. The emergence of a hegemonic contender that could challenge the United States globally, as the Soviet Union had done, was the worst-case scenario. Therefore, the containment of emerging powers wherever they might emerge was the centerpiece of American balance-of-power strategy.

The most significant effect of 9/11 was that it knocked the United States off its strategy. Rather than adapting its standing global strategy to better address the counterterrorism issue, the United States became obsessed with a single region, the area between the Mediterranean and the Hindu Kush. Within that region, the United States operated with a balance-of-power strategy. It played off all of the nations in the region against each other. It did the same with ethnic and religious groups throughout the region and particularly within Iraq and Afghanistan, the main theaters of the war. In both cases, the United States sought to take advantage of internal divisions, shifting its support in various directions to create a balance of power. That, in the end, was what the surge strategy was all about.

The American obsession with this region in the wake of 9/11 is understandable. Nine years later, with no clear end in sight, the question is whether this continued focus is strategically rational for the United States. Given the uncertainties of the first few years, obsession and uncertainty are understandable, but as a long-term U.S. strategy — the long war that the U.S. Department of Defense is preparing for — it leaves the rest of the world uncovered.

Consider that the Russians have used the American absorption in this region as a window of opportunity to work to reconstruct their geopolitical position. When Russia went to war with Georgia in 2008, an American ally, the United States did not have the forces with which to make a prudent intervention. Similarly, the Chinese have had a degree of freedom of action they could not have expected to enjoy prior to 9/11. The single most important result of 9/11 was that it shifted the United States from a global stance to a regional one, allowing other powers to take advantage of this focus to create significant potential challenges to the United States.

One can make the case, as I have, that whatever the origin of the Iraq war, remaining in Iraq to contain Iran is necessary. It is difficult to make a similar case for Afghanistan. Its strategic interest to the United States is minimal. The only justification for the war is that al Qaeda launched its attacks on the United States from Afghanistan. But that justification is no longer valid. Al Qaeda can launch attacks from Yemen or other countries. The fact that Afghanistan was the base from which the attacks were launched does not mean that al Qaeda depends on Afghanistan to launch attacks. And given that the apex leadership of al Qaeda has not launched attacks in a while, the question is whether al Qaeda is capable of launching such attacks any longer. In any case, managing al Qaeda today does not require nation building in Afghanistan.

But let me state a more radical thesis: The threat of terrorism cannot become the singular focus of the United States. Let me push it further: The United States cannot subordinate its grand strategy to simply fighting terrorism even if there will be occasional terrorist attacks on the United States. Three thousand people died in the 9/11 attack. That is a tragedy, but in a nation of over 300 million, 3,000 deaths cannot be permitted to define the totality of national strategy. Certainly, resources must be devoted to combating the threat and, to the extent possible, disrupting it. But it must also be recognized that terrorism cannot always be blocked, that terrorist attacks will occur and that the world’s only global power cannot be captive to this single threat.

The initial response was understandable and necessary. The United States must continue its intelligence gathering and covert operations against militant Islamists throughout the world. The intelligence failures of the 1990s must not be repeated. But waging a multi-divisional war in Afghanistan makes no strategic sense. The balance-of-power strategy must be used. Pakistan will intervene and discover the Russians and Iranians. The great game will continue. As for Iran, regional counters must be supported at limited cost to the United States. The United States should not be patrolling the far reaches of the region. It should be supporting a balance of power among the native powers of the region.

The United States is a global power and, as such, it must have a global view. It has interests and challenges beyond this region and certainly beyond Afghanistan. The issue there is not whether the United States can or can’t win, however that is defined. The issue is whether it is worth the effort considering what is going on in the rest of the world. Gen. David Petraeus cast the war in terms of whether the United States can win it. That’s reasonable; he’s the commander. But American strategy has to ask another question: What does the United States lose elsewhere while it focuses on the future of Kandahar?

The 9/11 attack shocked the United States and made counterterrorism the centerpiece of American foreign policy. That is too narrow a basis on which to base U.S. foreign policy. It is certainly an important strand of that policy, and it must be addressed, but it should be addressed through the regional balance of power. It is the good fortune of the United States that the Islamic world is torn by internal rivalries.

This is not dismissing the threat of terror. It is recognizing that the United States has done well in suppressing it over the past nine years but at a cost in other regions, a cost that can’t be sustained indefinitely and a cost that could well result in challenges more threatening than a rising Islamist militancy. The United States must now settle into a long-term strategy of managing terrorism as best as it can while not neglecting the rest of its interests.

After nine years, the issue is not what to do in Afghanistan but how the global power can return to managing all of its global interests, along with the war on al Qaeda.

Friedman inleder med en empirisk beskrivning av situationen efter 9/11 för att övergå till vad han normativt anser vara USA:s mål i världen. Han utelämnar den konstruktiva dimensionen helt, av förklarliga skäl – han har inga goda intentioner med STRATFOR. Det står helt klart att han främst talar om Tyskland och Skandinavien när han skriver detta (se utdrag ur artikeln i rött nedan), trots att han är smart nog att skriva i det förflutna (in past tense), för att anspela på Tysklands mörka förflutna och för att inte USA ska framstå som en hegemonisk makt själva, som sätter sig på oskyldiga små stater som Sverige och Norge. Det finns ingen balance of power to maintain idag, som han hävdar på tredje raden nedan. Just därför så är det så misstänkt när han hävdar att det finns en sådan styrkebalans. Den luddiga formuleringen förklarar varför han inte tar en konstruktivistisk approach alls. Läs valda stycken igen:

”What happened was that an act of terrorism was allowed to redefine U.S. grand strategy. The United States operates with a grand strategy derived from the British strategy in Europe — maintaining the balance of power. For the United Kingdom, maintaining the balance of power in Europe protected any one power from emerging that could unite Europe and build a fleet to invade the United Kingdom or block its access to its empire. British strategy was to help create coalitions to block emerging hegemons such as Spain, France or Germany. Using overt and covert means, the United Kingdom aimed to ensure that no hegemonic power could emerge./…/

The key to this strategy was its global nature. The emergence of a hegemonic contender that could challenge the United States globally, as the Soviet Union had done, was the worst-case scenario. Therefore, the containment of emerging powers wherever they might emerge was the centerpiece of American balance-of-power strategy.”

Friedman talar för det mesta sanning, men jag har valt ut ett stycke ur texten ovan där Friedman uppenbart ljuger för att vinna fördelar, eller snarare undvika en negativ stereotyp av Amerika, som leder till nackdelar och komplikationer för USA. Därefter följer min analys.:

”One can make the case, as I have, that whatever the origin of the Iraq war, remaining in Iraq to contain Iran is necessary. It is difficult to make a similar case for Afghanistan. Its strategic interest to the United States is minimal. The only justification for the war is that al Qaeda launched its attacks on the United States from Afghanistan. But that justification is no longer valid. Al Qaeda can launch attacks from Yemen or other countries. The fact that Afghanistan was the base from which the attacks were launched does not mean that al Qaeda depends on Afghanistan to launch attacks. And given that the apex leadership of al Qaeda has not launched attacks in a while, the question is whether al Qaeda is capable of launching such attacks any longer. In any case, managing al Qaeda today does not require nation building in Afghanistan.”

Om han hade stått inför rätta i USA hade han begått mened på grund av att svaranden där svär en ed vid Bibeln – ”Do you swear to tell the truth, the whole truth and nothing but the truth”. Friedman talar sanning, men inte hela sanningen. Friedman utelämnar oljans betydelse för att USA stannar i Irak, och texten blir därmed i den delen, som helhet en lögn. Dessutom så har Afghanistan en nästan lika lång gräns till Iran som Irak har, trodde han inte att vi skulle veta det? Jag vill tillägga att jag inte tror att USA initialt angrep Irak för oljans skull! Det skulle ha varit ett enormt slöseri med resurser eftersom det är mycket billigare att köpa oljan än att starta krig över den. Dessutom är det rent idiotiskt att hävda att USA startade kriget mot Irak för oljans skull när USA före 9/11 hade ett handelsembargo mot Irak, som bara fick sälja så mycket olja att de kunda köpa mediciner och mat på den öppna marknaden. Så nära Peak Oil var vi inte 2001 att det skulle vara ett rimligt antagande att oljan var den bakomliggande orsaken till kriget. Den förklaringen till kriget är alltså en konspirationsteori. Den allra främsta faktorn till kriget var 9/11 och de hämndkänslor som väcktes i den amerikanska administrationen och allmänheten, någon måste betala för morden på 3000 amerikaner. Anledning nummer två var att USA fruktade att al-Qaida kunde fortsätta att verka genom Saddam Hussein och få tillgång till massförstörelsevapen. Även om Saddam Hussein inte hade tillgång till kärnvapen så vet man att han hade tillgång till massförstörelsevapen som senapsgas eller saringas, som man vet att han hade använt i det förflutna. Med tiden så utvecklades kriget i Irak till att bli mer av ett befrielsekrig i takt med att känslorna över 9/11 svalnade, då satte även protesterna mot Irakkriget i USA fart på allvar. Jag tror att oljans betydelse för att USA stannar kvar i Irak har växt betydligt bara på de senaste åren sedan W betvingade al-Qaida i Irak genom betydliga truppförstärkningar 2006. Ju närmare freden och stabiliteten desto viktigare blir oljan.

Det mest troliga är att USA kommer att behålla en permanent bas med runt 50 000 man i Irak för all framtid, för en irakisk regering kan inte vidmakthålla sig själv av egen kraft verkar det som. Det gör USA 50 000 man svagare i en eventuell kraftmätning i Europa. Vare sig USA tycker om det eller inte så gör mellanöstern kausalt en stor del av USA:s utrikespolitik nu, och vår. Oljan talar!

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 12/9/2010 ”Alla vägar bär till Lund”

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: