Hem > Brott och straff, ekonomi, etnisk rensning, Inrikespolitik, Ryssland, Sveriges försvar, Utrikespolitik > ”The battle of Britain is about to begin” igen. Denna gång i form av ett brev i två delar till krister Renard, varav ett har besvarats och som publiceras nedan i citatruta nr 1.

”The battle of Britain is about to begin” igen. Denna gång i form av ett brev i två delar till krister Renard, varav ett har besvarats och som publiceras nedan i citatruta nr 1.

“The battle of Britain is about to begin. Let us therefore brace ourself to our duty…” Så inleddes Churchills sitt för engelsmännen så berömda tal från år 1940. Churchill visste hur han skulle motivera sina landsmän utan att frångå sanningen ens när han riskerade sitt lands säkerhet! Frågan är bara i vilken utsträckning det uttryckligt sagda ”the battle of Britain” påverkade Hitler. Förmodligen inte så mycket, Hitler ville senare på allvar ingå en separatfred med Storbritannien, men det kunde Churchill sannolikt inte veta vid tidpunkten. Men Churchill hade inte för avsikt att frångå sin angreppspolitik(!).***

***Churchill var av den i statsvetenskapen kända ”Realistiska skolan”, och som sådan såg han kriget som oundvikligt. En Realist anser sig ha rätten att enbart på patriotiska grunder starta krig, en sådan aggression kan till och med vara moraliskt försvarbar för att man själv har blivit angripen eller för att andra oskyldiga har blivit attackerade, varav det senare men inte det första var sant i det här fallet. Kriteriet om moralisk försvarbarhet för att rättfärdiga ett krig är inte ett måste för en Realist, en Realist är bara en som menar att kriget i slutänden är oundvikligt och att den egna sidan därför måste vidta åtgärder! Henry Kissinger anses ha varit Realist, George W Bush är också han av den Realistiska skolan. Men även Machiavelliska ledare som Hitler och Stalin var Realister. Realister går det tretton på dussinet av i den icke så fullt demokratiserade världen – i totalitära stater och teokratier – det är därför som det finns Realister även i de relativt godare eller mycket godare staterna – av nöd och tvång! Nog om Realism!***

Frankrike och Storbritannien var de enda länder som både moraliskt och i fråga om kurage hade hedern i behåll när kriget startade (man kan säga när de startade kriget för sin egen del för att intervenera mot Tysklands Grosse Deutchland ambitioner), men så var de också populationsmässigt nära nog jämbördiga med Tyskland bägge två länderna, och tillsammans var de många fler. Ekonomiskt var de jämbördiga med Tyskland.

Det var inte bara Sverige som försökte hålla sig neutrala vid tiden för andra världskriget, men vi var de enda som lyckades. Belgien vågade av rädsla för tyskarna inte stanna i sin allians med Frankrike och förklarade sig neutrala redan innan kriget. Holländarna var neutrala, danskarna och norrmännen likaså – tills de blev indragna i kriget mot sin vilja när de blev överfallna och ockuperade av tyskarna. Alla små stater i Europa aspirerade på att vara neutrala, inklusive Sverige! Och i självaste superstaten Amerika förklarade Franklin D Roosevelt offentligen USA neutralt runt 1939-1940 (det är inte riktigt klarlagt från min sida när exakt vilket årtal).

Hur var det då med de påstådda svenska nazisympatierna? Min morfar och mormor samt farfar och farmor var inte pro-tyska alls, det är egentligen allt jag kan uttala mig om! Men även om det fanns andra svenskar som var pro-tyska, hur var det med de övriga europeiska länderna, och självaste smältdegelns hemland USA? Låt oss först titta lite på USA, och sedan på GB:

Isolationistiska America First Committee var verksamt i USA på 30- och tidigt 40-tal, och var ledd av svenskättlingen Charles Lindbergh, som mest är känd för att han var den förste som flög över Atlanten. Deras mål var att America inte skulle bli indraget i kriget. Biltillverkaren Henry Ford var antisemit, USA:s ambassadör i London, Joseph kennedy, var pro-tysk (men hans son, den blivande presidenten John F Kennedy, stödde Tysklands fiender). Amerikanska nazister bidrog till att elda upp stämningarna i USA i början av 1940 för att USA skulle fortsätta hålla sig utanför kriget.

Brittiska nazister var mycket aktiva – innan partiet förbjöds. Den brittiske Führern Aswold Mosley utmanade makten i London men blev sedan internerad. Churchill var nu Londons starke man. Jag klandrar inte GB för att de förbjöd det engelska nazistpartiet! När ett land står inför krig och riskerar att förlora sitt självstyre på grund av landsförrädare, så kan man ibland behöva frångå demokratiska principer, så är det bara. Men jag vill inte höra från engelsmännen vilka nassesympatisörer vi svenskar var under kriget (ibland får jag för mig att engelsmännen hävdar det än idag implicit) när de inte har sopat rent utanför egen dörr! (Sopat undan möjligen, för att hamna i god dager i USA:s ögon.)

Så här skrev jag i inledningen av mitt mejl ovan till Krister Reanard, och så här svarade han:Hej krister!

Följande är sparat i Word 97-2003. Jag tycker att du är lite dåligt informerad om Sveriges roll i andra världskriget, läs bifogad fil!

Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

Jag vet inte riktigt vad du syftar på. Jag har läst igenom den A4-sida du bifogade. Det var en intressant sammanställning men den innehöll inte några direkta fakta jag inte visste innan (bortsett från din mormors etc inställning till Nazityskland). Menar du att jag skriver något felaktigt i någon artikel? I så fall är det bättre att du anger vilken artikel, och var någonstans i den. Det kan ju hända att jag uttrycker mig oklart någonstans.

När det gäller Sveriges inställning till Tyskland var det givetvis olika i olika grupper i samhället. Men Sverige har på många sätt stått nära Tyskland (när jag 1954 började realskolan — motsvarigheten till högstadiet — hade tyska varit första främmande språket ända fram till året innan, då engelska blev första språk) och inom militären fanns till en början starka sympatier för Nazityskland (plus en del opportunism). Våra järnmalmsleveranser till tyskarna anses av vissa historiker ha förlängt kriget med bortemot ett år. Nu kan man kanske säga att vi var tvungna att sälja järn till Tyskland, annars hade vi blivit invaderade. Och det är möjligt att detta stämmer, i varje fall fram till 1942. Men vi var knappast tvungna att tipsa Gestapo att stämpla ett ”J” i de judiska passen (vilket vi gjorde). Den s k permittenttaffikten var också tveksam. Det var inte förrän det stod helt klart att Tyskland skulle förlora kriget som vi bröstade upp oss och blev mer orienterade åt de Allierades sida. Många engelsmän och amerikanare var arga på Sverige för vår fega hållning under kriget. Men som sagt, vi hade kanske inte mycket val (beroende på att vi i vanlig ordning rustat ned vid fel tidpunkt och därför inte hade något att sätta emot tyskarna). På sätt och vis var det synd att vi inte blev ockuperade. Då hade vi kanske inte varit så skrytsamma över hur goda vi är (många svenskar tycks tro att vi är det godaste folket på jorden). Jag är övertygad om att vi glatt och villigt hade lämnat ut alla svenska judar till tyskarna. Tänk vad vi hade fått skämmas idag! Det hade nog varit nyttigt för oss. Då skulle vi kanske inte vara så självgoda och fördömmande mot alla andra nationer. I Belgien utlämnades väldigt få judar till nazisterna, medan antisemitismen i Holland var starkare och många judar därför hamnade i läger. Så här visade olika nationer vad deras hjärta stod för.

Det där att Churchill var realist etc är inget jag direkt tycker är speciellt intressant. Att placera in folk i fack (han var si och hon var så…) och tro att detta förklarar något, känns för mig snarare som en brist på förklaring. Det är ju ofta så psykologin fungerar. Personligen har jag en ganska negativ grundinställning till psykologi, som snarare har en smak av ockultism, där man tror att så fort man kan sätta en etikett på något, så har man full kontroll över detta något (ungefär som en skalbaggssamlare). Churchill var Churchill, dvs en sammansatt, komplicerad person. Visst kan man säga att han var realist. Det är jag också. Och jag tror att de flesta är det, speciellt när ens lands öde hänger på vilka beslut man fattar. Sedan kan man ju definiera begreppet lite hur som helst. Jag tror inte man kan förklara Churchils personlighet eller hans bedrift under kriget, eller någonting över huvudtaget, med att säga att han var realist. Själv är jag mycket imponerad av den mannen och det är inte omöjligt att vi idag hade talat tyska i Sverige, alla judar, zigenare, homosexuella etc på jorden varit utplånade, om inte Churchill funnits. Utan honom hade England garanterat ingått fred med Hitler. Och USA hade antagligen aldrig ingripit i Europa. Han var verkligen en ödets man. Jag tror att det var Gud som använde honom.

mvh

Krister R

Andra delen av mejlet/inlägget:

Låt oss titta lite på Sverige och våra motiv, vi börjar med lite fakta om Skandinavien, och sedan gör jag en analys över de svenska järnmalmstransporterna:

50 % av Tyskarnas järnmalm kom per båt till Tyskland från det neutrala Sverige via Narvik under hela kriget. Norrmännen måste alltså som självständig stat initialt ha varit med på arrangemanget! 8000 svenskar stred i finsk uniform, men bara ett trettiotal svenska män stred på tysk sida och av dem hade flera som krav att de skulle få slåss vid den finska fronten, vilket inte alltid uppfylldes, dessutom ville en del inte svära trohetseden till Hitler eftersom de ansåg sig bundna av sin ed till den svenske kungen. 4000 norrmän stred på tyskarnas sida, men bara 500 stred på den finska sidan i finsk uniform. Liknande siffror förelåg för danskarnas engagemang för tyskarna fast bara ett par tusen till danska stridande för Tyskland, men de var en folkrikare stat också. Å andra sidan var bägge länderna ockuperade av det Tyskland som så många, relativt sett i jämförelse med Sverige, danskar och norrmän ville tjäna. Obs, jag vill inte ta äran ifrån de danskar och norrmän som slogs på finsk sida i kriget! Det var också en del norrmän och danskar som stred på de allierades sida, hur många det rör sig om kan jag inte sia om, men jag vill inte ta äran ifrån dem heller!

Anta att vi svenskar som neutral liten stat hade vägrat tyskarna järnmalm. Då hade vi inte kunnat hålla oss utanför kriget eftersom tyskarna var beroende av järnmalmen från Sverige. 50 procent av deras järn- och stålproduktion kom från svensk malm! Var det därför extra moraliskt förkastligt det Sverige gjorde, i jämförelse med andra europeiska småstater som bara hade fegat sig undan rent allmänt? Hade Sverige tagit aktiv ställning? Järnmalmsexporten från Sverige till Tyskland var sannolikt en realitet även under Weimarrepublikens dagar och under förkrigstiden efter Hitlers makttillträde 1933, att då plötsligt dra in den när kriget startade hade varit en stark markering jämförbart med självmord, jämförbart med att stiga ut i gatan framför en buss, för en liten stat. Konsekvenserna av Sveriges agerande var att kriget förlängdes med månader. Men konsekvenserna av vårt agerande kom först vid tidpunkten för när Tyskland blivit svagt och Sverige slutligen stod rustat för en begränsad attack, innan dess gjorde det liten skillnad för krigsutgången! Men varför fortsatte då Sverige med att förse Tyskland med järnmalm i slutskedet av kriget? Sannolikt därför att vi ville hålla Sovjetunionen borta med en lång pinne genom att hoppas på att Tyskland skulle hålla ryssen stången så länge som möjligt, tills västmakterna hade tagit så mycket mark som möjligt av Tyskland i väst. Vi visste ju att Tyskland skulle förlora, det var bara en fråga om när! Att Sverige fortsatte sin järnmalmsexport till Tyskland var alltså ett sätt att hjälpa de tvehågsna västmakterna att hjälpa oss själva. För synkront och diakront, när den totalitära stormakten Tyskland tynade bort, växte den andra totalitära stormakten Ryssland i motsvarande grad. Den senare stormakten hade antagligen varit en värre ockupationsmakt än nazityskland hade varit, åtminstone kände vi det så och därför var vi också räddare för ryssen. Allt prat om att svensken frivilligt skulle varit mer pro-nazistisk än övriga européer eller amerikanerna är nonsens! Vi var däremot utanför kriget och det speglade opinionen eftersom vi inte var förtryckta och missbehandlade i vårt eget land, eller hade svenska soldater och civilister som hamnade i lik-kistor på grund av tyskarnas försorg. Dessutom fanns det en form av självcensur, men den var antagligen många gånger värre i ockuperade länder. Fast samvetets judars öde var priset! Källfakta; http://svtplay.se/t/122817/varldens_undergang
Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

Angående ditt svar till del 1 av detta brev: Jag vill bara nyansera den allmänna bilden av Sverige och Sveriges (o)moraliska val under kriget, för det är den som Du har – den allmänna bilden. J:et i passen var ett övertramp mot mänskligheten för att förhindra massiva flyktingströmmar till Sverige, rätt! Men anpassligheten var också en fråga om utsatthet (om än att det kanske var en feg anpasslighet). Det stavas ”självcensur” och ”anpasslighet till ondskan”. En sådan ”den lilla nationens anpasslighet till den stora skurkstaten” hade vi även under det kalla kriget mot Sovjetunionen. Vi är minst lika utsatta och fogliga idag mot supermakten USA. Ta t.ex. det där med ”renditions” från svensk mark under W. Sedan att det senare folket har varit mycket, mycket godare än de andra två ondskefulla staterna historiskt sett, och fortfarande är godare än vad Nazityskland var, är en annan sak. Även jag tror att Gud använde sig av Churchill, inte bara använde honom – skapade honom för att han skulle bli den han blev! Nazityskland var en ond stat!

Svaret på Krister Renards svar som citerat ovan i citatrutan:

Tack för att du ibland besvarar mina brev och därmed visar att du faktiskt läser dem! Av någon (uppenbar) anledning hyser jag förtroende och respekt för dig! Mitt uppföljande brev finns i bifogad fil! Som svar på ditt svar på första delen av mitt brev till dig för en månad sedan följer här nedan:

Det var nedanstående stycke från din blogg jag reagerade mot, i synnerhet som det ger intrycket av att vi svenskar skulle varit fegare eller mer pro-nazistiska än t.ex. norrmännen eller andra européer (läs andra delen av mitt brev till dig i den bifogade filen):

”Varje gång jag lyssnar på P1 skäms jag över att vara svensk, ja jag skäms nästan över att vara människa. Men egentligen borde man väl inte förvånas. Sverige har ju en uråldrig tradition av att instinktivt ta parti för onda diktaturer. Vi behöver ju bara tänka på Andra Världskriget, där Sverige bidrog till att många, många judar dog (det var vi som tipsade nazisterna att man skulle stämpla ett ”J” i judars pass så att andra länder lättare kunde vägra dem inresetillstånd – tänk om någon skulle föreslå att alla muslimer skulle få ett ”M” i sina pass, för att det skall vara lättare att avvisa dem direkt, hur skulle reaktionen då bli?). Vi bidrog också till att kriget varade längre än nödvändigt (det finns historiker som menar att de svenska leveranserna av järnmalm till Nazityskland förlängde kriget med ett år – hur många judar hann inte mördas under detta år och hur många allierade soldater dog inte). Raoul Wallenberg räddade visserligen livet på ett stort antal judar (kanske till och med upp mot 100 000), men det hade inte så mycket med Sverige att göra. Det är tveksamt om hans insats överhuvudtaget uppskattades av UD (till största delen bekostades den av pengar från USA). Många norrmän föraktade svenskar efter kriget för vår ynkliga feghet. En äldre norrman berättade för mig att när någon under eller efter kriget var feg sade norrmännen, ”Han svenskar sig”. Visst är det smickrande! Vårt kryperi inför den onda Sovjetstaten är ett annat exempel på samma sak. Och idag ser vi hur Sverige totalt solidariserar sig med islamismen, Turkiet, Iran etc, etc, samtidigt som man demoniserar Israel, Mellanösterns enda verkliga demokrati. Carl Bildts huvudsakliga mål i livet verkar att få med Turkiet i EU, samtidigt som jag aldrig hört honom säga något gott om Israel eller något som visar att han på något sätt har förståelse för Israels situation. Aldrig!” http://gluefox.blogspot.com/2010/06/lite-mer-pikanta-detaljer.html

Den mest träffande beskrivningen av svenskarnas inställning till Hitler jag har hört kommer ifrån min mormors syn på honom, hon sade när jag frågade vad hon tyckte om Hitler under kriget: ”Jamen han var ju så arg.” Det var tydligen en sammanfattning av vad hon tyckte. Sannolikt läste hon bara en lokal nyhetstidning vid tiden, som så många andra. Fast hon hade en radio. Men på den tiden var rykten (och mörkanden) vanligt förekommande, både sanna och osanna rykten, nästan som i arabvärlden idag. Vissa rykten kom på pränt till och med, och vissa nyheter kom inte med för ”rikets bästa”. Det är bara en förklaring, ingen ursäkt för mina morföräldrar! Så kanske skulle du begränsa dina anklaganden om feghet och partitagande för det onda under vk2, till det socialdemokratiska arbetarepartiets ledning, alltså regeringen, och i någon mån riksdagen och journalisterna? Bara en fråga, din kärlek till Israel och ditt flagranta förakt för Sverige – kom den före din frälsning eller efter? Jag anser själv att Israel är ett mycket bra land med ett gott folk i hjärtat, men jag har alltid tyckt att svenska folket är minst lika bra, eftersom jag är patriot och vi är det. Ta det nu rätt, jag anser också att du är en mycket bra (Guds)man precis som jag hoppas att jag är! Jag hoppas att jag har misstolkat dig, att du slåss för det Sverige som är din vision som så många andra goda män gör, och inte bara klankar ned på fosterlandet. Jag vill helst ha en man som dig på min sida! Du skulle bli en utmärkt utbildningsminister tillsammans med Tanja Bergkvist.

Men det var ett ganska neutralt uttalande av min mormor, eller hur? Och ändå lade hon inget ansträngt bortförklarande neutraliserande i uttalandet. Men morfar var ju i och för sig en karlakarl, och han kunde försvara mormor även mot en stridslysten och arg Hitler, på det personliga planet. Han var inte mer rädd för Hitler än dem minst rädda.  Mormors ”käcka” ”vad händer-mentalitet” kan måhända spåras dit. Min morfar och mormor bodde i Västmanland, vilket kan ha haft betydelse. Hade de bott i Skåne så hade deras inställning måhända varit annorlunda av nöd och tvång.

Mvh semi-skåningen (med en far från Norrtälje och en mor från Arboga, men jag har bott i Skåne sedan 5 års ålder fram till mina i dags dato 44 år)

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige den 25/7/2010

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: