Hem > ekonomi, Media, Utrikespolitik, Waterboarding > Algen 1 och Algen 2, klassiker inom sci-fi! Men vad hände med Amerikansk film på 2000-talet?

Algen 1 och Algen 2, klassiker inom sci-fi! Men vad hände med Amerikansk film på 2000-talet?

I filmen Alien 1 så finner sig besättningen och skeppet varandes i ett annat solsystem när de vaknar upp ur hypersömnen, alltså är de lokaliserade vid en annan stjärna. De kontaktar basen på jorden med orden; ”Hello Antarctica, come in Antarctica”, upprepade gånger som om de väntade sig att få svar omedelbart. I så fall så hade de kunnat kommunicera i överljusfart. Människor hade utforskat 300 världar man kunde sätta sin fot på. Närmsta stjärna är 4 ljusår härifrån på riktigt. Ripley var borta i 57 år, vilket förutsätts vara en orimligt lång tid att färdas, i filmen. Så lågt räknat har Ripley alltså färdats i ljusets hastighet på vägen tillbaka i räddningsfarkosten. Hur fort hade hon då färdats i moderskeppet på vägen dit? Det måste ha skett i överljusfart logiskt sett! Eller med andra ord; lika snabbt som de kunde kommunicera med jorden från en annan stjärna. Blunderfel i den övergripande logiken hos Ridley Scott, Men de två första Alien-filmerna är några av dem bästa klassikerna inom sci-fi branschen ändå! De gör inte längre science fiction-filmerna lika bra som de gjorde dem förr, på 80- och 90-talet. Faktum är att amerikansk film uppnådde sin perfektion på 90-talet, både scenografiskt och berättande. Precis så mycket action att historian inte sprängs sönder, men ändå inte så lite action att historian blir tråkig, när det är en actionfilm. Typ-exemplet är väl de tre första Die Hard-filmerna, alla gjorda på eller runt 90-talet. För det måste väl finnas någonting sådant som en ultimat kompotterad actionfilm? Annars skulle vi ju redan nu kunna göra en film med en enda lång explosion på 2 timmar, och kalla det ”the wave of the future”. Vi är inte där än, men visst har dem gått för långt åt den ytterligheten redan idag? Vad anser ni unga? Sedan 2003 (exakt årtal!) har all amerikansk film med omedelbar verkan blivit sämre. Det skulle ju i och för sig kunnat förklaras med att det är jag som har blivit gammal, men knappast så snabbt som från det ena året till det andra väl? Nej, jag tror att jag vet vad försämringen beror på! Fast det kommer fortfarande ut ett fåtal pärlor, men de håller inte samma genomgående höga standard som 90-talsfilmer som Carlito´s Way, Heartbreake Ridge, Pale Rider eller Die Hard 1,2 och 3. De tre första filmerna har alla karismatiska huvudrollsinnehavare och en bra story men är egentligen inte i första hand actionfilmer. Inte ens Clint Eastwood själv har kunnat följa upp dessa filmer på 2000-talet, det närmsta han har kommit är den i och för sig braa ”Miljon Dollar Baby”. Så även de bästa 2000-talsfilmerna har blivit sämre jämfört med dem bästa filmerna på 90-talet. Till och med 80-talsfilmerna är ofta överlägsna 2000-talsfilmerna, anser jag!

Nästan alla amerikanska skådespelare som hade karisma är ute ur branschen och har inte ersatts av andra karismatiska skådisar. Samma väg har musiken vandrat. Var är Terence Trent Darbysarna, Michael Jacksonarna, Bruce Springsteenarna, Freddy Mercurysarna eller superbanden som Kiss, Fleetwood Mac, Supertramp, Dire Straits, Creedence Clearwater revival, Depeche Mode etc.. Freddy Mercury var väl i och för sig britt och likaså banden Depeche Mode och Dire Straits, men det är enkelt att nämna många andra amerikaner och amerikanska band med plenty av karisma, i det förflutna. Idag är det en sällsynthet med unga duktiga amerikanska karismatiska musiker. Är det en slump att USA underhållsmässigt förvandlades till dinosaurier på utdöende just efter tiden vid 9/11 samtidigt som de förvandlades till skitstövlar? Men än så länge är inte den amerikanska filmen så dålig att jag genomgående väljer en svensk film framför en amerikansk. Däremot så finns det en handfull med svenska musiker som jag hellre lyssnar på framför amerikanska musiker, och då menar jag inte Robyn och andra dåliga andesvaga copycats, utan karismatiska svenskar som Per Persson med Perssons Pack som sjunger på svenska, eller Doktor Kosmos dessa ogudaktiga syndikalister med sin braa musik med svensk text, eller trasproletärerna Hoola Bandoola band och Nationalteatern, och punkbandet Ebba grön, och Björn Afzelius, långt ut på vänsterkanten allihop. Även de mer normala opolitiska ambassadörerna E-type och Roxette, som sjunger på engelska är bra.

Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 25/7/2010

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: