Hem > Brott och straff, ekonomi, Media, Ryssland > ”The battle of Britain is about to begin…” Winston Churchill 1940

”The battle of Britain is about to begin…” Winston Churchill 1940

“The battle of Britain is about to begin. Let us therefore brace ourself to our duty…” Så inleddes Churchills sitt för engelsmännen så berömda tal från år 1940. Churchill visste hur han skulle motivera sina landsmän utan att frångå sanningen ens när han riskerade sitt lands säkerhet! Frågan är bara i vilken utsträckning det uttryckligt sagda ”the battle of Britain” påverkade Hitler. Förmodligen inte så mycket, Hitler ville senare på allvar ingå en separatfred med Storbritannien, men det kunde Churchill sannolikt inte veta vid tidpunkten. Men Churchill hade inte för avsikt att frångå sin angreppspolitik(!).***

***Churchill var av den i statsvetenskapen kända ”Realistiska skolan”, och som sådan såg han kriget som oundvikligt. En Realist anser sig ha rätten att enbart på patriotiska grunder starta krig, en sådan aggression kan till och med vara moraliskt försvarbar för att man själv har blivit angripen eller för att andra oskyldiga har blivit attackerade, varav det senare men inte det första var sant i det här fallet. Kriteriet om moralisk försvarbarhet för att rättfärdiga ett krig är inte ett måste för en Realist, en Realist är bara en som menar att kriget i slutänden är oundvikligt och att den egna sidan därför måste vidta åtgärder! Henry Kissinger anses ha varit Realist, George W Bush är också han av den Realistiska skolan. Men även Machiavelliska ledare som Hitler och Stalin var Realister. Realister går det tretton på dussinet av i den icke så fullt demokratiserade världen – i totalitära stater och teokratier – det är därför som det finns Realister även i de relativt godare eller mycket godare staterna – av nöd och tvång! Nog om Realism!***

Frankrike och Storbritannien var de enda länder som både moraliskt och i fråga om kurage hade hedern i behåll när kriget startade (man kan säga när de startade kriget för sin egen del för att intervenera mot Tysklands Grosse Deutchland ambitioner), men så var de också populationsmässigt nära nog jämbördiga med Tyskland bägge två länderna, och tillsammans var de många fler. Ekonomiskt var de jämbördiga med Tyskland.

Det var inte bara Sverige som försökte hålla sig neutrala vid tiden för andra världskriget, men vi var de enda som lyckades. Belgien vågade av rädsla för tyskarna inte stanna i sin allians med Frankrike och förklarade sig neutrala redan innan kriget. Holländarna var neutrala, danskarna och norrmännen likaså – tills de blev indragna i kriget mot sin vilja när de blev överfallna och ockuperade av tyskarna. Alla små stater i Europa aspirerade på att vara neutrala, inklusive Sverige! Och i självaste superstaten Amerika förklarade Franklin D Roosevelt offentligen USA neutralt runt 1939-1940 (det är inte riktigt klarlagt från min sida när exakt vilket årtal).

Hur var det då med de påstådda svenska nazisympatierna? Min morfar och mormor samt farfar och farmor var inte pro-tyska alls, det är egentligen allt jag kan uttala mig om! Men även om det fanns andra svenskar som var pro-tyska, hur var det med de övriga europeiska länderna, och självaste smältdegelns hemland USA? Låt oss först titta lite på USA, och sedan på GB:

Isolationistiska America First Committee var verksamt i USA på 30- och tidigt 40-tal, och var ledd av svenskättlingen Charles Lindbergh, som mest är känd för att han var den förste som flög över Atlanten. Deras mål var att America inte skulle bli indraget i kriget. Biltillverkaren Henry Ford var antisemit, USA:s ambassadör i London, Joseph kennedy, var pro-tysk (men hans son, den blivande presidenten John F Kennedy, stödde Tysklands fiender). Amerikanska nazister bidrog till att elda upp stämningarna i USA i början av 1940 för att USA skulle fortsätta hålla sig utanför kriget.

Brittiska nazister var mycket aktiva – innan partiet förbjöds. Den brittiske Führern Aswold Mosley utmanade makten i London men blev sedan internerad. Churchill var nu Londons starke man. Jag klandrar inte GB för att de förbjöd det engelska nazistpartiet! När ett land står inför krig och riskerar att förlora sitt självstyre på grund av landsförrädare, så kan man ibland behöva frångå demokratiska principer, så är det bara. Men jag vill inte höra från engelsmännen vilka nassesympatisörer vi svenskar var under kriget (ibland får jag för mig att engelsmännen hävdar det än idag implicit) när de inte har sopat rent utanför egen dörr! (Sopat undan möjligen, för att hamna i god dager i USA:s ögon.) Låt oss titta lite på Sverige och våra motiv, vi börjar med lite fakta om Skandinavien, och sedan gör jag en analys över de svenska järnmalmstransporterna:

50 % av Tyskarnas järnmalm kom per båt till Tyskland från det neutrala Sverige via Narvik hela kriget ut. Norrmännen måste alltså som självständig stat initialt ha varit med på arrangemanget! 6000 svenskar stred i finsk uniform, men bara ett trettiotal svenska män stred på tysk sida och av dem hade flera som krav att de skulle få slåss vid den finska fronten, vilket inte alltid uppfylldes, dessutom ville en del inte svära trohetseden till Hitler eftersom de ansåg sig bundna av sin ed till den svenske kungen. 4000 norrmän stred på tyskarnas sida, men bara 500 stred på den finska sidan i finsk uniform. Liknande siffror förelåg för danskarnas engagemang för tyskarna fast bara ett par tusen fler tyskstridande, men de var en folkrikare stat också. Å andra sidan var bägge länderna ockuperade av det Tyskland som så många (relativt sett i jämförelse mot Sverige) danskar och norrmän ville tjäna. Obs, jag vill inte ta äran ifrån de danskar och norrmän som slogs på finsk sida i kriget! Det var också en del norrmän och danskar som stred på de allierades sida, hur många det rör sig om kan jag inte sia om, men jag vill inte ta äran ifrån dem heller!

Anta att vi svenskar som neutral liten stat hade vägrat tyskarna järnmalm. Då hade vi inte kunnat hålla oss utanför kriget eftersom tyskarna var beroende av järnmalmen från Sverige. 50 procent av deras järn- och stålproduktion kom från svensk malm! Var det därför extra moraliskt förkastligt det Sverige gjorde, i jämförelse med andra europeiska småstater som bara hade fegat sig undan rent allmänt? Hade Sverige tagit aktiv ställning? Stålproduktionen från Sverige till Tyskland var sannolikt en realitet även under Weimarrepublikens dagar och under förkrigstiden efter Hitlers makttillträde 1933, att då plötsligt dra in den när kriget startade hade varit en stark markering jämförbart med självmord, jämförbart med att stiga ut i gatan framför en buss, för en liten stat. Konsekvenserna av Sveriges agerande var att kriget förlängdes med månader. Men konsekvenserna av vårt agerande kom först när Tyskland blivit svagt och Sverige slutligen stod rustat för en begränsad attack, innan dess gjorde det liten skillnad! Men varför fortsatte då Sverige med att förse Tyskland med järnmalm i slutskedet av kriget? Sannolikt därför att vi ville hålla Sovjetunionen borta med en lång pinne genom att hoppas på att Tyskland skulle hålla ryssen stången så länge som möjligt, tills västmakterna hade tagit så mycket mark som möjligt av Tyskland i väst. Vi visste ju att Tyskland skulle förlora, det var bara en fråga om när! Att Sverige fortsatte sin järnmalmsexport till Tyskland var alltså ett sätt att hjälpa västmakterna att hjälpa oss själva. För simultant, när den totalitära stormakten Tyskland tynade bort, växte den andra totalitära stormakten Ryssland i motsvarande grad. Den senare stormakten hade antagligen varit en värre ockupationsmakt än nazityskland hade varit, åtminstone kände vi det så och därför var vi också räddare för ryssen. Allt prat om att svensken frivilligt skulle varit mer pro-nazistisk än övriga européer eller amerikanerna är nonsens! Vi var däremot utanför kriget och det speglade opinionen eftersom vi inte var förtryckta och missbehandlade i vårt eget land, eller hade svenska soldater och civilister som hamnade i likkistor på grund av tyskarnas försorg. Dessutom fanns det en form av självcensur, men den var antagligen många gånger värre i ockuperade länder.

Källfakta; http://svtplay.se/t/122817/varldens_undergang

Mvh Roger Klang, Lund Scaniae den 26/1/2010

Annonser
  1. Dag Nilsson
    30 mars, 2010 kl. 15:30

    Hej Roger! Bra artikel. Jag har undrat hur tyskarna betalade för malmen. Om det var med dollar eller guld eller med något annat. Jag har även undrat vilka bolag i Sverige som var säljare. För det var väl inga statliga bolag som sålde malm då? Slutligen – har du någon aning om det totala värdet av all malmexport till Tyskland under såväl upprustningen som under själva kriget?

    • 30 mars, 2010 kl. 17:14

      Hej Dag!

      Jag har forskat lite i det, och här är vad jag har kommit fram till:

      LKAB bildades 1890.

      ”LKAB var till en början ett privat företag, något som ledde till en häftig riksdagsdebatt om huruvida gruvan borde förstatligas eller inte. Striden stod mellan konservativa och liberaler, där de förra ansåg att företaget borde förstatligas för ”rikets bästa”. Denna linje hade även stöd från militären, som främst var oroade över vad som skulle hända om utländska ägare lade beslag på svenska naturresurser. Liberalerna stod här emot under hela tiden. Efter att högern segrat i 1906 års val, beslöt riksdagen 1907 att förstatliga hälften av LKAB 1907 med option på att förstatliga resten av företaget efter femtio år: Så skedde även 1957 då Grängesbergsbolaget löstes ut från sitt ägande i LKAB och företaget blev helt förstatligat.” Wiki

      Efter krigsutbrottet förhandlades ett avtal fram mellan Sverige, Tyskland och Storbritannien, som skulle reglera den svenska järnmalmsexporten. Sverige exporterade åtta miljoner ton järnmalm till Tyskland 1938, vilket kan jämföras med de tio miljoner ton som tyskarna krävde att vi skulle leverera 1943. Fortfarande 1944 pågick segdragna förhandlingar där USA argumenterade för att den svenska malmexporten skulle minskas från 10 till 7,5 miljoner ton. Och det styrker ju att de allierade visste att det handlade om vår överlevnad när de till och med var indragna i förhandlingar med oss så sent som 1944, de kunde ju ha klassat oss som krigförande nation och satt stopp för verksamheten. Det var 1944 alltså bevisligen så att de erkände vårt problematiska förhållande till dem som de såg som sina allierade, Ryssland.

      Hela historien med Sverige, den påstådda neutraliteten och Järnmalmen och transittrafiken var problematiserad för alla inblandade inklusive oss, så mycket vet jag. Ibland var det risk för tysk invasion av Sverige, allierad attack på Narvik, allierad bombning av gruvorterna och ibland hade de allierade förståelse för Sveriges situation. Det var ett mycket skickligt spel från den svenska regeringens sida.

      Jag vet inte vad det var för valuta som tyskarna betalade i, jag skulle tro att det var i tyska D-mark. Svenskarna avkrävdes även kullager från tyskarna. Jag har inte hittat någonting om att svenskarna fick någonting i retur från Tyskland i form av värdefulla varor, varken guld eller industrivaror. Det troliga är att vi fick enbart papperspengar från Tyskland, vilket naturligtvis var en värdelös vara och det visste Hitler. Att vi då fortsatte att ”skänka” järnmalm kriget ut trots att vi visste att det bara var en tidsfråga 1944 för Tyskland, visar på att järnmalmsexporten enbart rörde sig om en dyr försäkring mot först Tyskland och sedan Ryssland. Det har sagts att vi svenskar gjorde grova pengar på den här exporten, men 1945 var D-marken som den såg ut värdelös. Om LKAB och Sverige försökte få igen värdet på malmen de sålt till Tyskland är en annan historia, jag tror att det var ganska utsiktslöst t.o.m efter kriget. Vi fick ju Marshallhjälp istället.

      Mvh Roger Klang, Lund Scaniae

  2. Dag Nilsson
    31 mars, 2010 kl. 19:32

    Tack för svaret. Jag kollade lite själv också om betalningar för malm. Kol och koks tycks det ha varit till någon del. Under krig byter i regel stora förmögenheter ägare. Jag är intresserad av att veta vilka som gjorde särskilt goda vinster i Sverige. Har du någon insikt om det?

    Hälsar Dag Nilsson, Vallvik

    • 31 mars, 2010 kl. 20:23

      Det skulle vara intressant att veta vem i Sverige, om någon, som tjänade på kriget. Om någon har tjänat så måste det ha varit någon som handlade över gränserna. Jag har inte hört talas om handel mellan Sverige och Tyskland under kriget, och jag bor i Skåneland sedan barnsben och är hela 44 år idag. Däremot så vet jag att min morfar när han var svensk soldat under kriget smugglade sprit, om det var till eller från Norge kommer jag inte ihåg men det var vid norska gränsen, men det var i väldigt små mängder. Han var nära att orsaka en incident genom att han och hans kamrater höll på att bli upptäckta av en tysk hundpatrull vid ett tillfälle. Men hundarna fick inte vädring. Men jag tror på dina uppgifter om koks och kol, drivmedlet för fordon under kriget var till största delen gengas och gengas kunde tillverkas av kol och trä. De enda som KAN ha gjort stora vinster är SKF:s ägare och Wallenbergarna och svenska staten så vitt jag förstår. Vad tror Du?

      Mvh Roger Klang, Lund Scaniae

  3. 31 mars, 2010 kl. 20:29

    Jag ska inbjuda Ian Wachtmeister att reda ut frågan, Dag! Få se om han nappar?

    Mvh Roger

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: