Hem > Inrikespolitik > Här har vi ett klassiskt fall av ”kan inte jag bli partiledare och statsminister så ska ingen annan heller bli det utom den vi medelmåttor kommer överens om” konspirationen.

Här har vi ett klassiskt fall av ”kan inte jag bli partiledare och statsminister så ska ingen annan heller bli det utom den vi medelmåttor kommer överens om” konspirationen.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3419221.svd ”Idag och fram till och med söndag är Moderaterna samlade till en arbetsstämma i Västerås där bland annat vård- och integrationspolitiken ska diskuteras och, vågar man gissa, förnyas. En ny etisk policy ska också trummas igenom, tillsammans med en uppdaterad version av den kandidatförsäkran som Moderaternas kandidater måste underteckna om de vill ställa upp i ett val.

Att partiet i ett etiskt policydokument känner sig tvingat att uppmana sina medlemmar att inte trakassera varandra, eller hindra andra som vill bidra till arbetet internt, är redan det besynnerligt. Men ännu mer anmärkningsvärd är en formulering i kandidatförsäkran.

Den säger att uppdraget som kandidat innebär ”att jag omedelbart ska avsäga mig mina uppdrag om gruppen, normalt fullmäktigegruppen (eller motsvarande), uttalar att den inte längre har förtroende för mig som representant”.

Meningen skulle kunna tolkas som att man måste lämna sin post som förtroendevald om man exempelvis utnyttjat den för egen vinnings skull eller blivit fälld för något brott. Men vad kandidatförsäkran faktiskt säger är att en moderat politiker är moraliskt förpliktigad att avgå om man av vilken anledning som helst förlorar kollegornas stöd.

Till exempel om man skulle få för sig att högljutt motsätta sig den beslutade politiska linjen – även om det nu inte uttryckligen står i försäkran.

Dokumentet riskerar hur som helst att förstås som en vink om att Moderaternas företrädare inte ytterst är ansvariga inför sina väljare, utan inför sitt parti. Det rimmar illa med hur vi i Sverige föreställer oss relationen mellan politiker och allmänhet.

Själva förekomsten av Moderaternas kandidatförsäkran stämmer inte överens med hur denna relation, till många svenskars stora beundran, utvecklas utomlands.

Till exempel kunde vi under primär- och presidentvalskampanjerna i USA se hoppfulla politiker resa omkring i landet för att möta potentiella väljare, som själva kunde förhöra sig om deras duglighet som kandidater och sedan bestämma vilka namn de föredrog på valsedeln.

Det är väl egentligen så det ska gå till. Det är i första hand vi medborgare som ska känna att kandidaterna är förmögna att företräda oss, och inte primärt partierna som ska försäkra sig om att kandidaterna kan tala för dem.” SvD

Här har vi ett klassiskt fall av ”kan inte jag bli partiledare och statsminister så ska ingen annan heller bli det utom den vi medelmåttor kommer överens om” konspirationen. Alla bevakar alla och det slutar med att en socialt begåvad retoriker men svag ledare med obefintlig karisma finner sig bli vald till partiledare. Förfarandesättet är oftast ett tecken på att det inte finns någon stark statsmannalik ledare att tillgå som kan visa var skåpet ska stå. För nog var Göran Persson och Olof Palme och Carl Bildt socialt handikappade, men statsmän var de ändå (ingen av dem bra, för alla gjorde självmål, men i alla fall).

Roger Klang, Lund den 4/9/2009

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: