Hem > Utrikespolitik > Ett krig som norrmännen inte ville ta ställning i, och själva fick betala priset för sin ovillighet att liera sig med England.

Ett krig som norrmännen inte ville ta ställning i, och själva fick betala priset för sin ovillighet att liera sig med England.

Att tro att andra skall bistå militärt utan bindande avtal är inte realistiskt. Det fick Norge lära sig den 9 april 1940. Innan kriget för Norges del så hade Norge alltså inte för avsikt att komma till någon annans hjälp, inklusive Sveriges. De tog inte ställning, precis som Sverige idag inte tar ställning! Inte heller har de idag bemött den svenske försvarsministern Sten Tolgfors uttalande från i år; om att vi svenskar inte tänker stå overksamma om en nordisk granne blir anfallen och att vi väntar oss samma hjälp från våra grannar tillbaks.

Ändå så finns det otaliga exempel på Norrmän som angriper Sverige verbalt än idag, och vräker ur sig att ”ni svensker aer fege”, eller angriper fysiskt som i fallet med min morbror till sjöman på 60-talet när han blev attackerad ensam av tre norska sjöbusar under en av sina resor. Min morbror vet att han blev attackerad för att Sverige inte hjälpte Norge i kriget mot Tyskland, för det sade angriparna uttryckligen till honom när de började puckla på honom! Svenskar blir (eller blev) de facto överfallna av norrmän för att de senare fick klara sig själva under kriget. Ett krig som norrmännen inte ville ta ställning i, och själva fick betala priset för sin ovillighet att liera sig med England. Sverige har fortfarande att lära sig av norrmännens och danskarnas misstag. Men trots att det kan gå åt skogen så förespråkar jag personligen att någon som har förmågan står upp för Sverige som statsminister, en patriot med andra ord, bör göra det i ett Sverige med ett starkt försvar till skillnad från som det är idag. I klartext – inget Nato för Sverige, men väl en förmåga att försvara oss själva. Jag vet ju genom visioner (läs) att Gud har en viktig avsikt med Sverige! Finnarna kan man inte beskylla för något under kriget, de gjorde vad de kunde men fick ändå betala det högsta priset i Norden. Intressant att notera är att 6000 man svenskar hjälpte finnarna i kriget, mot 500 norrmän. Denna kontrast är slående när man betänker att 4000 norrmän (som är hälften mot den svenska befolkningen) slogs på Tyskarnas sida, men bara en handfull svenskar. Och då var Norge ändå ockuperat av Tyskland! Jag vill dock inte ta äran ifrån de norrmän som verkligen slogs på finnarnas sida i Vinterkriget mot Ryssland.

Hur gick det då för min morbror när han misshandlades av tre norska sjöbusar? Han trodde att hans sista stund var kommen, men så dök det upp en ensam svensk kollega och kamrat till min morbror, och han tränade styrketräning, så han spöade alla tre norrmännen. Det fina minnet av denna händelse var för min morbror att de tre norrmännen ynkade sig något enormt när de blev utsatta för samma behandling tillbaka av en ensam svensk. Så var det med allt dyngsnack från norsk sida om att det krävs tre svenskar för att klå en norrman, uppenbarligen så är det tvärtom. Det är inte så att min morbror inte kunde försvara sig i sin ungdom, han har förmodligen varit i flertalet råkurr under sin tid som sjöbuse i synnerhet, men för de flesta är tre man två för många, särskilt när dessa tre har erfarenhet av slagsmål. Själv är jag ingen slagskämpe på något sätt, men väl en handlingens man som är beredd att riskera mitt liv för Sverige på två olika sätt, i krig och som statsminister!

Roger Klang, Lund den 26/8/2009

Annonser
Kategorier:Utrikespolitik Taggar:
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: