Hem > etnisk rensning, Media > Vad kan den framtida beskrivningen av Robert McNamara säga oss om de framtida historieskrivarna?

Vad kan den framtida beskrivningen av Robert McNamara säga oss om de framtida historieskrivarna?

På KunskapsKanalen den 14/7 gick ett brittiskt programavsnitt om rasismens historia. Visst är det otäckt hur människor har behandlats på grund av sin ras, vi behöver bara gå tillbaka 65 år och titta på Europas historia. Men egentligen räcker det med att gå tillbaka till 90-talets Balkan, för att se att människor än idag kan bete sig omänskligt mot andra etniciteter, också här i Europa. Så temat ”RASISMENS HISTORIA” som SVT kör är inte omotiverat på något sätt. Men jag har bara ett par invändningar mot denna brittiska serie!

Så här går historien om Tasmanien: Tasmanien under det tidigaste 1800-talet – britterna mot 5000 urinvånare vid en liten utpost av Storbritanniens imperium utanför Australiens sydkust. Det var (blev) förbjudet för vita att döda urinnevånarna med dödsstraff som påföljd, eftersom även dessa räknades som brittiska medborgare . Detsamma gällde för de svarta tasmanerna mot de vita. Trots detta förbud så mördades det friskt från båda sidor i Tasmanien, tills urinnevånarna började gå mot utrotningens rand. Britterna kunde alltid förnya sin befolkning med nytt blod, men tasmanerna kunde inte det, och de var dömda att försvinna i glömska. Evangelisten och Guvernören över Tasmanien, George Arthur, var den enda som kunde hejda våldet. Missionären George Augustus Robinson ledde en grupp tasmanska proselyter i slutet av 1820-talet, och han övertalade dessa att hämta de sista trehundra aboriginerna, som hade gömt sig i Bushen. Robinson hade fått uppdraget att förmedla ett fredsfördrag, som framhöll att dessa skulle tillfälligt samlas på en ö, där de skulle få föda och skydd. Robinson följde med som förste protektor till aboriginerna. Aboriginerna tilldelades bostäder, jordbruksmark och ett kapell. Robinson kallade samhället Point Civilization.

Så som den nutida historieprofessorn Henry Reynolds i programmet framställer missionären George Augustus Robinson, så hade han som mål att utplåna aboriginernas kultur. Det motsägs av uppgifter som framkommer i det egna programmet, som t.ex. – för att rädda det tasmanska arvet kallades en lokal konstnär in för att måla porträtt av de sista aboriginerna, det föddes nämligen inga nya barn i samhället av olika orsaker, typ melankoli och/eller sjukdomar bland innevånarna. Dessa aboriginer målades i sina traditionella kläder. Robinson ville sätta barnen i skola. Vad är det för fel med att sätta barnen i skola, vill inte vi också det när någon ”bakåtsträvande invandrare” undanhåller sina barn från att gå i svensk skola och delta i det svenska samhället? Robinson ville utbilda människorna i hur man sköter jordbruk. Han var säkert välmenande i det han gjorde, allting annat låter konstigt, han kallade ju byn ”Point Civilization”. Han kunde ha strävat efter att göra deras livsprocess kort, men det gjorde han inte, tvärtom ville han ge dem alla förutsättningar att leva och konsekventiellt – sätta barn till livet. Dessutom är det inte säkert att ön var stor nog för att föda 300 jagande tasmaner, och i så fall var ön för liten, men det kunde man inte klandra Robinson för. Robinson var troende, och där hittar vi sannolikt förklaringen till att han ville assimilera tasmanerna. Men egentligen var det inte fråga om assimilation i ordets riktiga betydelse, då det var meningen att aboriginerna skulle leva mer eller mindre för sig själva på ön, endast ackompanjerade av en liten grupp missionärer. Assimilation betyder ju ”omvandling till större likhet med omgivningen” (svensk ordboks tolkning) och vars innebörd betyder att de som assimileras måste vara i minoritet. Trots det så var det antagligen assimilation med européer som skulle kunna ha lett till att tasmanerna hade fått återvända till sin ö Tasmanien, men över detta hade Robinson ingen kontroll. Det var inte bara våld som hade orsakat att tasmanerna hamnat vid utrotningens rand, sjukdomar som ofrivilligt hade förts till ön av de vita nybyggarna hade förmodligen mer att göra med det. Detta visade sig på Point Civilization när de sista 300 tasmanerna höll på att dö i sjukdomar som var mer eller mindre harmlösa för européer. Robinson framställs som varande som en professionell gråterska i programmet, för att han grät vid begravningarna av aboriginer. Är inte det att ta historia lite för långt ut i fantasins utmarker, av en nutida professor dessutom?! Man måste vara konsekvent; antingen brydde han sig inte om aboriginerna och skulle följaktligen inte ha brytt sig om att gråta alls, eller så höll han dem kärt och gråten var äkta. Jag kan inte se ett tredje alternativ som uppenbarligen professor Reynolds kan, för både och är inte möjligt, utom för en dålig filosof! I samma stund man ger sig i lag med levande historia gör man sig även till filosof, och historieprofessor Henry Reynolds gjorde sig faktiskt själv till en dålig filosof snarare än en seriös historiker när han gick bortom historiska fakta genom att tillskriva historiska protagonister känslor (protagonister = nyckelfigurer), som man kan utgå ifrån att den historiska personen hade opponerat sig mot. En allmänt erkänd ”klausul” för filosofer är nämligen att tillskriva andra filosofer ”the benefit of the doubt”. Nu var inte Robertson filosof, men han kan inte försvara sig som är fallet med så många döda filosofer – där av klausulens existens – och Robertson bör därför ha erhållits the benefit of the doubt, i synnerhet som Professor Reynolds vill kalla sig för en seriös historiker! Varje seriös historiker erkänner att den historiska disciplinen ofta tangerar eller uppgår i den filosofiska disciplinen, vare sig historikerna önskar det eller inte. För filosoferna är det inget problem att erkänna detta, men det är alltid lättare och lämpligare för en historiker att filosofera om historia, än det är för en filosof att filosofera om historia.

Varför buntar de ihop alla människor i den brittiska historien med en flock kraniemätande uppenbara rasister som rasforskaren Robert Knox och kraniometrikern Samuel Morton (detta var innan eugeniken gjort sitt egentliga intåg och Charles Darwins kusin, Francis Galton, myntade begreppet ”eugenics”)? Nåväl, Morton var amerikan, men han togs upp som exempel i programmet. Morton var samtida med Robinson. Jag har inte den mest positiva inställningen, till England i alla fall, men jag försöker att vara objektiv när jag bedömer britterna och deras historia! Jag tycker att åtminstone en 1800-talsperson, missionären George Augustus Robinson, blev orättvist porträtterad av den nutida professorn i historia, Henry Reynolds, i avsnittet i kunskapskanalen som handlade till del om britterna i Tasmanien på 1800-talet! Också Guvernör George Arthur framställs som en ond karriärist, när han (och den brittiska regeringen) förmodligen hade ärliga uppsåt när de avsåg att förhindra tasmanernas utdöende. Men i programmet hävdas det att det enda syftet var att rädda Storbritanniens ära. Om inte ens en historiker kan nyansera sig, hur ska man kunna lita på någon information man kan få från honom eller andra historiker?

Varför har Biafrabarn så stora magar och så magra armar? Därför att de äter för mycket och jobbar för lite! Vet du hur man får in 100 Biafrabarn i en folkabubbla? Man slänger in en brödbit och stänger dörren efter dem! Vet du hur man får ut 100 Biafrabarn ur en folkabubbla? Man slänger en brödbit framför folkabubblan!

Känns de här historierna och flera andra liknande igen från er barndom för dem i min generation (65:a och däromkring)? Är jag och alla i min generation särdeles onda, som har kunnat yttra oss så? Har vi fostrats av samhället till att bli monster? Eller var våra föräldrar monster vid tidpunkten? Nej, vi var bara ignoranta, och detta är anledningen till att historiker måste nyansera sig när de utövar sitt yrke! Hur många av er kan ärligt säga att ni aldrig, om än motvilligt, har tänkt tanken att det kanske är nödvändigt att folk dör av svält, barnafödslar och sjukdomar i tredje världen för att jorden är så överbefolkad? (Jag har tänkt sådana tankar, men jag slutade med det för flera år sedan, och nu tycker jag att alla länder borde lyftas upp till vår teknologiska och ekonomiska standard, men det är upp till Gud om så ska ske!) Det finns och fanns äkta rasister, kruxet är att skilja ut dem från vanliga människor fångna i tiden, på ett bättre sätt än att bara dela in dem i vänster och höger inom den normala politiska skalan. Hur ska till exempel den amerikanske demokraten Robert McNamara komma att ses i eftervärldens ögon, om inte diskretion tillämpas när de framtida historieböckerna skrivs? (McNamara var som ansvarig för secretary of defence också ansvarig för bombningarna av Nordvietnam.) Kanske kommer han inte att dömas som rasist, men han kan likväl komma att brännmärkas som ond av eftervärlden, om inte de framtida historikerna nyanserar bilden av honom! Men McNamara var inte ond, han var sannolikt en god man, och han var en man som inte tyckte om krig, men om man läser fakta som finns att tillgå om honom så får man inte intrycket av att han var god:

”Robert McNamara tog examen vid Berkeley 1937 i ekonomi och filosofi. Efter studierna arbetade han vid Price Waterhouse och började sedan som docent vid Harvard 1940. Där kom han i kontakt med US Army Air Corps (senare US Air Force) och beslöt sig för att gå in i flygvapnet. Där utvecklade han matematiska modeller för bombningar av japanska städer med fosforbomber som gick ut på att öka verkningskraften men hålla kvar kostnaderna på samma nivå.” Citat; Wikipedia.

“Robert McNamara served as Defense Secretary for Presidents John F. Kennedy and Lyndon B. Johnson from 1961 to 1968[…]

In 1965, in response to stepped up military activity by the nationalist Viet Cong in South Vietnam and their North Vietnamese allies, the United States began bombing North Vietnam, deployed large military forces, and entered into combat in South Vietnam. McNamara’s plan, supported by requests from top U.S. military commanders in Vietnam, led to the commitment of 485,000 troops by the end of 1967 and almost 535,000 by June 30, 1968” Citat; Wikipedia, the free encyclopedia.

Jag rekommenderar er att se Errol Morris Academy Award-belönade dokumentär, “The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara” med och om Robert Strange McNamara (Strange var hans mellannamn), så får ni se att han var en människa. Trailer följer här; http://www.youtube.com/watch?v=VgA98V1Ubk8&feature=related

Hela filmen, vars tema är makt, är 1 h och 47 min. lång, med utmärkt stämningsfull musik av Philip Glass, finns att se på den här länken; http://video.google.com/videoplay?docid=-8653788864462752804

Detta avsteg från analysen av ”Rasismens Historia”, som i presens berör framställningen av Robert McNamara ovan, bevisar att man inte enbart kan förlita sig på ensidiga historiska fakta om man som historiker vill bygga upp en levande historia sedd med modernt färgade glasögon, vilket professor Henry Reynolds förmodligen(?) gör anspråk på. (Bara läs de fakta som står ovan om Robert McNamara, han måste väl ha varit ond, tiden var ju sådan? Se sedan hela dokumentären och en mer nyanserad bild framträder!) Det finns fakta på Wikipedia om Robert Strange McNamara som jag inte nämnt, vilka talar för att han inte alls var så ond, men dessa har jag utelämnat för att ni skulle få en negativ bild av honom ovan, precis som Henry Reynolds undvek att tala om alternativa tolkningar av missionären George Augustus Robinson´s gärningar, även om alla fakta kan ha legat på bordet (om inte alla fakta låg på bordet så vore Reynolds taktiskt dum, enligt mig). Nu lägger jag härmed alla fakta på bordet om McNamara´s Vietnampolicy, som förmodligen grundar sig på hans bok vilken kom långt senare än vid tiden, enligt Wiki; ”1967 överraskade McNamara genom att föreslå att stoppa ytterligare truppförstärkningar, inställa bombningarna av Nordvietnam och att lämna markstriderna i Sydvietnam. McNamara förklarade sin tidigare taktik för kriget som misslyckad. Han lämnade diskrediterad och utan stöd sin post som försvarsminister den 29 november 1968.” Citat; Wikipedia. Robert McNamara ville alltså enligt Wikipedia dra tillbaka trupper och bombplan från Vietnam med motiveringen att hans tidigare strategi var felaktig och att Amerika inte skulle kunna vinna kriget med dessa olyckliga metoder. Men, man skulle kunna argumentera att han bara gjorde detta för att rädda Amerikas eller sitt eget rykte, just därför att hans argument på förhand var dömda att förkastas. Fast alla korten skulle ligga på bordet, vilket de härmed gör! Förstår ni vitsen med det? Men man måste applicera sunt förnuft och bedöma forskningsmaterialet, som jag har gjort i den här artikeln om tv-serien ”Rasismens Historia” ifall man vill nå fram till målgruppen, i detta fall det brittiska folket och andra historiker, om man nu överhuvudtaget bör porträttera historiska personer med moderna glasögon som historiker ibland gör. Jag för min del tycker om att titta på Herman Lindqvists ”Hermans Historia” och ser inget fel med en alternativ färgad historietolkning av protagonister och hur de tänkte när de skapade historia, bara så länge som den inte blir politisk som med professor Henry Reynolds smear campaign mot ”britterna” (jag skulle tro hela västvärlden) som framkom i den BBC-producerade serien Rasismens Historia! Det är i alla fall vad jag tror var motivet, och då ska ni komma ihåg att jag inte är någon anglofil, utan snarare en anglofob om man bortser från amerikaner.

Men en sak som framgick i avsnittet av ”Rasismens Historia” var genial enligt mitt tycke, nämligen det en av de medverkande i programmet sade om Charles Darwin, kontra hans kusin Francis Galton: Darwin hade sin kikare ställd för att titta bakåt i tiden, medan Galton, som rädes arbetarklassen och förfasades över att den förökade sig snabbare än medelklassen hade kikaren ställd för att titta framåt i tiden. Det är så man skiljer ut en socialdarwinist från en evolutionsbiolog! Den senare kategorin är den enda som kan lära sig någonting nyttigt utan att för den sakens skull experimentera med människor (mot deras vilja) vilket socialdarwinisterna har ägnat sig nästan uteslutande åt genom historien.

I allt väsentligt, annat än dessa invändningar som jag har tagit upp i den här artikeln, håller jag med om det som sägs i just detta avsnitt av Rasismens Historia. (Avsnittet handlar om västvärldens rasism och är det enda avsnitt jag har sett av programserien. Kanske handlar alla avsnitt helt onyanserat om västvärldens rasism? Posta gärna en kommentar om ni vet!). I synnerhet 1900-talets pogromer mot svarta och indier upprör mig! 1900-talet skulle ju vara upplysningens tidsålder om man bortser från nazitiden, men det verkar vara tvärtom även om vi hade varit befriade från epoken Nazityskland. Koncentrations- och utrotningsläger för svarta och indier förekom under tidigt 1900-tal redan innan Hitlertyskland seglade upp som ett medeltida styre i mitten av 1900-talet. Både tyskar och britter har gjort sig skyldiga till pogromer före Hitlers och NSDAP:s makttillträde 1933! Det var alltså inte 1700-talets européer, inte heller 1800-talets, som betedde sig värst mot andra etniciteter, det var 1900-talets européer som var värst! Framstegens århundrade?

Roger Klang, Lund den 16/7/2009

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. 18 augusti, 2010 kl. 19:21

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: