Många larmar om uppvärmningen av jorden, eller kanske snarare – larmar om ”klimatförändringar”, som det lite vagt heter för att forskarrapporterna är så tvetydiga ifråga om jorden förväntas att värmas upp, eller om vi kan förvänta oss varierande klimatförändringar beroende på var någonstans i världen vi bor.
Då och då kommer larm om att isflak stora som Gotland brutits loss i Arktis. Att isbergen bryts loss kan bero på att vattnet vid isens rand värmts upp, eller att det är något helt normalt att stora isflak bryts loss. Men i vilket fall.., frågan som borde ställas är; driver dessa gigantiska isflak verkligen söderut och smälter? Eller smälter isen i Arktis för att varmare vatten tar sig upp dit? Gud vet vad som händer med dem, ingen rapporterar om det efter att isflaken väl har brutit sig loss. Och så var det, det där med Archimedes princip! Den innebär att det vatten som trängs undan av isen inte ökar i volym när isen smälter.
Salt vatten fryser dåligt till is. Ett möjligt försvar för att en höjning av havsytan kommer att äga rum vore att den stora salthalten i havet göra så att den saltfria isen (huvudsakligen skapad av nederbörd) väger mindre i förhållande till vattnet i sin omgivning, och därmed tränger undan vattnet i mindre utsträckning, så att när den smälter tar upp mer plats. Nederbörden förmodas ha bundit upp mycket av jordens vatten på Arktis is medans den lämnat saltet kvar i haven, därför så skulle isen förmodat innehålla större mängder sötvatten än den tränger bort saltvatten, på grund av viktskillnaden mellan saltvatten och sötvatten.
Motsatsen till ovanstående stycke; Salt vatten fryser som sagt var dåligt, i synnerhet under ytan. Eftersom salt vatten inte fryser till under Arktis is så kan heller inte Arktis omringande vatten till ismassorna, i ett historiskt eller nutida perspektiv, ha tillfört ismassorna salt som kan förändra isens potentiella vattenmassa/vikt genom att binda upp havets salt, det vore oförnuftigt att anta annorlunda!
Den totala vattennivån kommer av allt att döma att förbli densamma oavsett hur mycket is som smälter eller inte smälter (enligt Archimedes princip), eftersom den saltfria isen – trots att den har större volym – har tunnare massa (alltså väger den mindre och tar mindre plats i smält form) än saltvatten! (Man kan bortse från luftbubblor i isen djupare än några meter från toppen, eftersom sådana inte existerar i den komprimerade isen.)
Vi borde snarare vända våra blickar mot isen på Antarktis i söder, som vilar på berggrund! Smälter Antarktis ismassor? Detta är intressant på dubbla plan; dels så skulle det tillföras vatten till haven, och dels så skulle ”kontinenten” höjas på grund av den mindre massan is som tynger ner berggrunden, vilket får till följd att havsnivån stiger också av den anledningen. Men jag tvivlar trots allt på att is, som inte är i kontakt med varmare havsvatten från norr, kan smälta på de sydligaste breddgraderna! Och så läste jag i fredagens SvD lite av samma tankar, ja inte om Arktis, men väl om Antarktis och dess betydelse för havsnivån. Enligt SvD, eller snarare Jonathan Bambers studie, så ligger den största faran i att när isen smälter (ovanifrån), en is som vilar på berggrund under havsytan, så rinner vatten igenom isen ner mot berget vilket leder till en ökad friktion som kan uppstå mellan isen och berggrunden som ökar risken för att delar av istäcket sakta ska glida ut i havet.
För det första så kommer inte isen att smälta ovanifrån på de breddgraderna, inte ens om temperaturen stiger 3 grader, eftersom dygnstemperaturen fortfarande kommer att vara en bra bit under 0 grader! För det andra så är det som jag sade så att isen inte är i kontakt med varmare vatten, och det finns heller ingen golfström att ta med i beräkningarna, för sydpolens del!
Är det forskarvärlden eller SvD, som börjar bli medvetna om hur det ligger till med faran från de två polarisarna i norr respektive syd, alltså att den enda riskfaktorn är sydpolen?
Roger Klang, Lund den 16/5/2009
