I SvD nyheter stod en intressant artikel tisdagen den 22 sept, om en toppforskare som är för gammal (67 år) för att ha rätt att jobba i Sverige enligt lag:
”Efter över fyrtio års framgångsrik insats som internationellt uppmärksammad toppforskare vid Karolinska institutet (KI) drar nu professor Jan-Åke Gustafsson vidare till Houston i Texas. En viktig orsak är svensk åldersdiskriminering[…]
Bland de forskare som redan börjat arbeta finns ett tiotal som följt med från KI och Stockholm till Texas-metropolen.” Citat; SvD
Onsdagen den 23 sept, kunde man i samma blaska läsa om att:
”Fyra läkare vid infektionskliniken på Karolinska universitetssjukhuset har anmält sin arbetsgivare för åldersdiskriminering. Samtliga har arbetat på sjukhusets infektionsklinik och fått sluta vid 67 års ålder trots att de önskat stanna kvar. Stockholms läkarförening har avböjt att driva frågan eftersom sjukhuset har lagen på sin sida – men diskrimineringsombudsmannen vill pröva frågan. Sedan den 1 januari i år omfattar diskrimineringslagen även äldre.
- Vi vill pröva om lagen om anställningsskydd faller inom ramen för det undantag som diskrimineringslagen tillåter, säger DO Katri Linna. Enligt lagen om anställningsskydd, Las, har man rätt att arbeta till 67 års ålder. Vill man stanna längre än så måste man komma överens med arbetsgivaren.” Citat; SvD
Se där.., där har vi ännu ett bevis för att Las går hårt åt ekonomin. En högt ärad professor lämnar spjutspetsforskningen på KI, och han tar tio andra forskare med sig som alla lämnar Sverige och reser till USA. Åldersdiskrimineringslagen som tillkom 2009, sist i Europa, har blivit en lam och sen, men välkommen åtgärd av den svaga Alliansen, för att komma åt Palmes skötebarn Las utan att de vågar ta bort densamma. Åldersdiskrimineringen i Las var ett medel för att uppnå en politisk reformering, och inget intrinsikalt självändamål, när den tillkom. (Intrinsikalt = filosofisk term för något som har ett värde i sig självt.) Den tillkom en gång i tiden enkom för att fullända den socialistiskt politiska agendan i samma lag. Den delen av lagen är tänkt att kompensera för konsekvenserna av andra delar av Las, de som säger att sist in blir först ut. Olof Palme visste mycket väl implikationerna av en sådan lag som den han implementerade. Han visste att det skulle bli mycket svårare för ungdomar och invandrare att få jobb med Las. Därför försökte han tvinga ut en del av de äldre från arbetsmarknaden, som ju var en generation med stark arbetsmoral som min morfar, tidigare än de kanske hade velat, som med min morfar. Min morfar brukade säga att han skulle krypa till ålderdomshemmet förrn han gick dit själv. Han fick sin önskan, för han dog med stövlarna på. Men vad jag vill ha sagt är att det var en dålig politisk lösning eftersom den motverkar tillväxt! Ju färre som är i arbete desto lägre tillväxt, det kan väl inte ens Mona Sahlin och Lars Ohly neka till? Palme räknade nog med att, eftersom lagen inte tvingade ut någon om arbetsgivaren ville ha den anställde kvar, så skulle också fler få gå kvar i tider med ett överskott av tjänster på arbetsmarknaden. Men med en sådan regel som säger att man bara är garanterad att få arbeta kvar tills man fyllt 67, så minskar tjänsterna totalt sett över perioder med både hausse och baisse på börsen, och som en följd där av krymper även investeringarna eftersom kapitalmarknadens investeringsmöjligheter också krymper. Om man har en tvingande pensionsålder så förlorar samhället på Las oavsett konjunktur. Men Palme räknade nog med att lösa det problemet genom arbetskraftsinvandring. Och visst, ekonomin växer i så fall, men inte nödvändigtvis BNP per capita eftersom arbetskraftsinvandrarna även dem går i pension vid 65- senast 67. Det enda positiva det medför, är en stärkt konkurrenskraft för de svenska storföretagen gentemot utländska företag i och med att de svenska företagen växer. Men eftersom storföretagen är så internationaliserade idag så här långt efter Palmes tid (Las tillkom 1982), så försvinner den fördelen, och man konkurrerar istället med sådana saker som att avskaffa hårt reglerande arbetsmarknadslagar som Las tillexempel, eller låga skatter, eller låga alternativt inga arbetsgivaravgifter, eller inga betalda ”sabbatsår”(*). Det är bara IKEA som kanske har några storföretagsfördelar kvar, men det beror enbart på Ingvar Kamprads hembygdskänsla och att IKEA inte är ett aktiebolag. Dessutom så har vi idag en självgående typ av humanitär immigration som inte nödvändigtvis medför något nytillskott i personalkrisbranscher till Sverige. Det har Alliansen dock åtgärdat med den nygamla arbetskraftsinvandringen. Med detta sagt så kan man säga att immigration visst ger ekonomiska spinnoffs, men… Las hämmar den ekonomiska tillväxten betydligt, så att Sverige inte lever upp till sin fulla potential!
___________________________________________________________________________
(*)Det är ingen slump att USA historiskt varit världens rikaste och mest framgångsrika land, av flera orsaker, alla på något sätt kopplade till politik. Medelamerikanen tjänade 27 590 $ (ca 221 000 kr vid en växelkurs på 8 kronor för en dollar) om året eller 13.26 $ i timlön 2007. Men skattetrycket är mycket, mycket lägre i USA än i Sverige, trots att de lägger 20 procent av BNP på försvaret, å andra sidan så får de flesta betala sin sjukförsäkring privat. Den som 2003-2004 tjänade som högst 30 800 $ (ca 246 000 kr) om året betalade t.ex. endast 15 procent i federal (statlig) skatt, den som tjänade som högst 68 500 $ om året betalade 25 procent i federal skatt, och den som tjänar mellan 2 651 till 9 700 $ betalar 10 procent i federal skatt. Den intjänade inkomsten 27 590 $ som medelamerikanen tjänade är medianinkomsten, inte medelinkomsten! Det som skiljer median- från medelinkomst är att när man räknar ut medelinkomsten så lägger man ihop BNI och dividerar med antalet arbetande, och när man räknar ut medianinkomsten så tar man den inkomst som ligger i mitten av inkomstskalan och använder som måttstock. Medianinkomsten ger en mer rättvisande bild! Medelinkomsten i USA ligger på närmare 55 000 $. De som hade en årlig inkomst på över 250 000 $ utgjorde 1.93 procent av alla hushåll. 12.3 procent föll under fattigdomsstrecket, av de totalt 20 procent amerikaner som tjänade mindre än 19 178 $. Levnadsstandarden för de svenska fattighjonen sjukpensionärerna är betydligt lägre än den övre siffran 19 178 $. Om vi ska omvandla till svenska förhållanden, så är de övre procenten fattigaste människorna i USA betydligt rikare än våra sjukpenningtagare. Det är svårt att göra jämförelser, eftersom de fattiga amerikanerna brukar jobba, medan våra fattighjon har sjukpenning. Orchansky´s fattigdomsgräns för enpersonshushåll i USA sattes vid en inkomst på 9 645 $, år 2004. Det är jämförbart med fattigdomsgränsen i många västeuropeiska länder (Belgien 9315), med samma prisnivå. Men återigen, skattesatserna skiljer sig åt till Amerikas fördel. 2007 års fattigdomsgräns för en 3 personers familj i USA ligger på 17 070 $. Men i USA har den breda medelklassen det mycket bättre än i Europa, därför blir medianinkomsten mycket högre i USA. Antalet fattiga i USA följer med upp och ner i de ekonomiska cyklerna, så de 12.3 procenten 2007 har förmodligen stigit med 4-6 procent upp till 17-18 procent 2009. I USA har man ett system med ”welfare benefits” typ matkuponger och ”public housing”, en amerikansk variant av SOL-boenden utan den fördyrande personalen. Dessa statliga welfare benefits tas inte med i beräkningarna över inkomst i USA. En annan sak som skiljer fattiga i Europa från fattiga i USA, enligt tankesmedjan Timbro, är att fattiga låginkomsttagare i USA tenderar att äga mer utrustning och större hus, än medelinkomsttagare i Europa. 46 procent av de fattiga hushållen i USA ägde sina egna hem anno 2007, 30 procent hade 2 eller fler bilar, och 63 procent hade kabel eller satellit-tv.(*)
Jämförelsen i fattigdomsnivån mellan Sverige och USA blir inte helt självklart till USA:s fördel, men det har ingen bäring på orättvisorna med Las, och hur Sveriges framtid kommer att gestalta sig om man byter ut den lagen mot en mindre hårt reglerande ersättningslag. http://zitiz.se/samhalle/2009/09/15/losningen-pa-arbetsmarknadsproblematiken-heter-avs__23272
För att kunna utvärdera ovanstående mellan (*) och (*) måste vi även gå in på amerikansk skattepolitik! Jag förutsätter att alla vet att skattetrycket i Sverige ligger på 46 procent. Jag är nog för en progressiv skatt i Sverige, istället för en platt skatt, efter att ha studerat det amerikanska systemet. Skillnaderna mellan talet om progressiv skatt i Sverige kontra USA, är att skatten i USA är progressiv i den meningen att politikerna talar för att de som är fattiga ska betala mindre i skatt. I Sverige så talar politikerna om att de som är rika ska betala mer i skatt. Att komma ner till samma låga skattenivåer i Sverige som de har i USA, är nog en orealistisk målsättning förstås. Vi har helt andra förutsättningar.
Amerikanen betalar den angivna procentuella andelen på den del av inkomsten som hamnar inom varje ”bracket”. Detta gör att varje ökning i inkomst resulterar i en ökning av personens inkomst efter skatt. Till exempel blir en person med en inkomst på 10 000 dollar skyldig 10 procent av varje dollar som hamnar inom 2 651 dollar till 9 700 dollar, och sedan 15 procent på varje dollar mellan 9 701 dollar och 10 000 dollar, vilket sammanlagt blir 750 dollar i inkomstskatt. I realiteten blir dock skatten betydligt lägre eftersom det finns många och generösa avdrag. Dessa avdrag är ofta så kallade ”tax credit” som innebär att avdrag inte sker på inkomst, utan det sker på skatten. Detta medför att avdragets storlek inte är avhängigt skattesatsen. Den federala inkomstskatten blir på grund utav detta mycket progressiv. I praktiken betalas federal inkomstskatt endast av hälften av befolkningen med högst inkomster. Den fattige amerikanen i gemen är alltså inte fattigare än den fattige svensken, tvärtom så är han rikare! I gengäld så räknar man med att bara 6 procent av den svenska befolkningen är fattiga, anno 2009, jämfört med de 17-18 procenten i USA. Men den svenska fattigdomssiffran har stigit även under Göran Perssons regeringstid, och kommer att fortsätta klättra oavsett regering i takt med att invandringen ökar. Man kan veta det för att i Malmö kommun är 45 procent av barnen fattiga, och mesta delen av dessa fattiga barn är invandrarbarn eller andra generationens svenskar(**). År 2005 var drygt 30 procent av alla barn i Sverige fattiga, det motsvarar omkring 300 000 barn. Samtidigt har Sverige i sin helhet blivit rikare.
(**)Andra generationens svenskar i Sverige är ekvivalent med första generationens amerikaner i USA, eftersom man enbart räknar den som är född i landet USA som första generationen. I Sverige räknar man den immigrerade som första generationen (även om man kallar dem invandrare), och barnen som är födda i Sverige blir andra generationen.
Den delstatliga inkomstskatten i USA ligger på från 0 procent till 12 procent. Exempelvis utgår ingen inkomstskatt i Florida. För den som bor i New York City utgår dock såväl skatt till delstaten New York som staden på upp till 12 procent av inkomsten. Marginalskatten kan i teorin alltså uppgå till närmare 50 procent, men bara för de riktigt rika, de som tjänar 2,5 miljoner eller mer. Lite annorlunda mot hur regeringen tänker i Sverige, och det är förmodligen därför som borgerligheten har haft så svårt att få genomslag för sin med amerikanska ögon avvikande politik, hos vanliga svenska arbetare! Själv har jag fått en liten ögonöppnare, men jag har alltid varit för att företag ska betala en högre skatt än vanliga löntagare, men jag har varit för en platt skatt för medborgarna. Lite ambivalent har jag varit, och tidvis så har jag varit för en progressiv skatt uppåt för de rika för att den som äger mer har mer att försvara, men de pengarna skall gå till försvaret. Så även jag har varit lurad av socialdemokraternas effektiva propagandamaskin om att se en progressiv skatt som en progressiv skatt uppåt på inkomstskalan! Men jag är inte för att folk ska kunna göra avdrag så att de i praktiken inte betalar någon statlig skatt!
På plussidan med det amerikanska systemet med progressiv skatt kommer också att lönerna för vissa begränsade grupper inte hålls nere, bland andra för de fattigaste eller de som tjänar strax under 9 701 $ om året. Skillnaden mellan skatten på 9 700 $ och 9 701 $ är 5 procent. Men som nämnts ovan så betalar man 10 procent i skatt för allt under 9 701 $, och 15 procent i skatt på den summa som överstiger 9 701 $ upp till den punkt där man äntligen skulle tjänat på en löneförhöjning hade man betalat 15 procent på hela inkomsten. Dessutom så är spannet mellan 9 701 $ och 30 800 $ med 15 procents federal skatt oerhört generöst. Det är den grupp som kommer efter de lägsta inkomstgrupperna, och de allra flesta inkomsttagare hamnar inom den gruppen. De som tjänar 30 801 $ får betala 25 procent i inkomstskatt, det är hela 10 procents skatt över medelklassen, men först sedan de kommit upp i en summa av 33 881 $ enligt ovanstående system. Om dollarkursen hypotetiskt ligger på 8 svenska kronor, så rör det sig om 24 642 kronor av årslönen eller 2 054 kr i månaden av den totala lönen, som måste skattas med 25 procent, innan de betalar fullt ut 25 procents skatt för hela lönen. Som mest kan man få betala 35 procent i federal inkomstskatt om man tjänar över 321 200 $, motsvarande ca 2.5 miljoner svenska kronor.
___________________________________________________________________________
På fackförbundet IF Metall bland andra, så ser man positivt på rationaliseringar inom sin bransch. Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall, säger om företagens planerade permanenta personalneddragningar efter krisen, att han anser att rationaliseringar är bra eftersom det ger konkurrensfördelar. I Sverige är den här synen inom fackföreningar mycket vanlig. Veli-Pekka Säikkälä menar helt riktigt att det är bra på lång sikt för industrin att företagen blir konkurrenskraftiga eftersom det i sig kan resultera i högre volymer och att man därför längre fram behöver nyanställa. I andra länder har fackföreningar tänkt tvärtom, man har slagits för varje jobb vilket har inneburit att företagen har förlorat i konkurrenskraft följt av att jobben har försvunnit för alla istället. Källa; Carolina Neurath, SvD
Här faller ännu ett argument för Las och den tvingande ålderspensionen, eftersom konkurrenskraftiga företag ger avknoppningar och personalutökningar på längre sikt. Till och med facket har förstått det! När företag expanderar får unga och gamla arbetssökande slåss på lika villkor, eller sätta sina egna villkor beroende på konjunkturcykel och kompetens, åtminstone utan Las. Det är den bästa vägen till framgång och tillväxt. Håller inte Mona Sahlin och Lars Ohly med IF Metall?
I mitt tidigare inlägg skrev jag om de uppenbara ekonomiska nackdelar som Lagen om anställningsskydd medför, och den diskriminering av yngre och invandrare som kommer av samma lag. Detta inlägg handlar mer om den diskriminering av pensionärer som Las medför! Det finns inga motsägelser i mitt påstående att både yngre och äldre diskrimineras av Las, eftersom marknaden krymper med en sådan äldrediskriminerande lag, som jag har förklarat ovan. Vem tror till exempel på att yngre lättare skulle få in foten på arbetsmarknaden om vi hade haft en pensionsålder på 45? Det är som jag säger, marknaden krymper bara i så fall! Detta inlägg handlar även om ytterligare ekonomiska nackdelar genom de svenska spjutspetsforskarnas hinder på arbetsmarknaden. Det finns helt enkelt ingenting som är bra med Las. Jag kan inte komma att tänka på ett enda valitt argument för att hindra någon som fyllt 67 år från att jobba vidare, om det är det han eller hon vill. Ingen har rätt att hindra någon att göra någonting – som inte är moraliskt fel och lagstadgat mot – på grund av hög ålder, inte heller genom att spela ut ungdomar mot äldre! Detta inlägg är däremot ett valitt argument, mot idén att de unga vinner på att de äldre körs ut från arbetsmarknaden, för det är helt enkelt inte sant. Det är en horribel lögn, först skapad av en socialistisk och hänryckt Olof Palme.
Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg eller någon annan i regeringen inser att åldern man får arbeta vid enligt Las, tillkom för att Las inte skulle ställa till med så stor skada på ekonomin när lagen infördes? Den är ad hoc till en socialistisk samhällsidé helt enkelt. Detsamma gäller den förtida pensionsåldern mellan 63 och 65. De försöker reglera sig till samhällsekonomiska fördelar via arbetsmarknadspolitik, trots att idiotlagen Las motverkar välstånd, genom att laborera med pensionsåldern neråt i lågkonjunktur, men det fungerar inte om man inte justerar den uppåt eller gör den ”utan tak”. Det är kortsiktigt tänkande att sänka pensionsåldern i arbetslöshetstider! Låt folk gå i pension när de vill, men de ska ha rätten att gå i pension vid 65 eller 67, huvudsaken är att det finns en gräns för när man inte längre ska kunna tvingas att arbeta för att kunna försörja sig! Mitt förslag skulle vara att ha pensionsåldern vid 67, men att man kunde göra som idag och gå i pension två år tidigare fast utan att förlora några pengar på det, istället borde de få en bonuspension om de går vid 67 eller senare, för taket för hur gammal man får vara när man arbetar borde bort. Varför ska man lappa och laga en dålig lag som Las? Bort med skiten! Las är en ofantligt omfattande grundligt företagsreglerande lag, det bästa vore att riva loss den som en vaxning, och skapa en helt ny arbetsmarknadslag på de få områden en lagstiftning kan rättfärdigas på. Ett område skulle kunna vara avgångsvederlag, men eftersom vi har en A-kassa i Sverige så ser jag ingen akut vits med det.
Roger Klang, Lund den 28/9/2009
RSS - Posts
