Adoption av svenska barn – myndighetsmissbruk eller välsignelse?

”Svenska barn ska lättare kunna adopteras bort om adoptionen är till barnets bästa. Det föreslår en utredning som kommer att presenteras för regeringen i dag.[…]

När föräldrarna inte kan ta hand om sitt barn placeras barnet i regel på familjehem eller på institution.

Drygt 15 000 barn växer upp på det sättet och av dem är det varje år enbart omkring 25-50 stycken som adopteras.

När Socialtjänsten utreder vad som ska hända med barn som inte kan tas om hand av de biologiska föräldrarna överväger man oftast överhuvudtaget inte adoption. Istället placeras barnen på familjehem i väntan på att föräldrarna ska kunna ta hand om dem. Vissa blir aldrig lämpliga föräldrar och deras barn tvingas istället bo i familjehem under en stor del av uppväxten.[…]

Utredningen föreslår att lagen skrivs om så att barnets bästa alltid är avgörande vid adoptionsbeslut. I dag säger lagen enbart att hänsyn ska tas till barnets vilja.[…]

Förslagen är inte okontroversiella. Det har bland annat uttryckts oro över att samhället nu får större möjlighet att tvinga någon att adoptera bort sitt barn…”

Jag ser vissa positiva konsekvenser med den föreslagna lagen när det gäller små barn, men jag har vissa synpunkter på hur lagen ska utformas och implementeras. Jag tror att det blir bra – omm (om och endast om) lagen enbart blir vägledande – så att det inte börjar bli praxis för staten att rycka barn från sina mödrar och fäder och adoptera bort barn till höger och vänster i framtiden! Man vet att små barn vill stanna hos sina föräldrar nästan oavsett hur de blir behandlade. Kanske kunde man ge problemföräldrar coachning, innan man överväger att ta ifrån föräldrarna barnen? Med coachning menar jag någon som tillbringar tid med familjen, med föräldrarnas medverkan, tar dem på bio och legoland och så. Även om lagen är tänkt att verka där föräldern frivilligt ger bort sitt barn till adoption så är det inte säkert att alla socialtjänster kommer att tolka den så, det står ju i den föreslagna utredningen; ”Utredningen föreslår att lagen skrivs om så att barnets bästa alltid är avgörande vid adoptionsbeslut. I dag säger lagen enbart att hänsyn ska tas till barnets vilja.” Det betyder att man som socialtjänsteman/kvinna måste tolka den föreslagna lagen där den pratar om barnets bästa, inte sant? Som jag skrev; Man vet att barn vill stanna hos sina föräldrar nästan oavsett hur de blir behandlade. Det faktumet är anledningen till att jag ändå i alla fall kan tänka mig att se över den nuvarande lagen, eftersom ”barnets vilja” alltid kommer att vara familjebundet oavsett om risk föreligger för barnets liv. Så om den framtida lagen, som ser till barnets bästa istället för som idag barnets vilja, blir vägledande eller begränsad vore det bäst. Denna lag blir viktigare att hålla ögonen på än IPRED-lagen! Jag anser att en vägledande lag om barnets bästa vore bäst eftersom det kan hända att ett barns liv är i fara genom att det barnet blir så illa behandlat av sina föräldrar/sin förälder att det kan vara nödvändigt att ingripa innan något fatalt inträffar. Beslutet får inte vara barnets, det måste vara en vuxens, barn kan inte bedöma ifall dess liv eller hälsa är i fara för att föräldern inte har matat det långa perioder i det förflutna, eller ifall barnet tidvis misshandlas gravt på annat fysiskt sätt! Det är endast i sådana fall jag är för att man tar barnet ifrån sina föräldrar (fast ibland kan man ta en förälder från barnet, i synnerhet vid sexualbrott)! Eftersom man inte kan låta små barn avgöra när de befinner sig i livsfara, är det viktigt att socialtjänster får följa en ”vägledande” lag och inte en ”styrande” lag, så att de inte låser sig vid positionen att barnen alltid bör adopteras bort om de far illa bara rent allmänt så där. En annan kommun kan tolka lagen så att ingripanden i praktiken aldrig kommer att ske, så att en dag ett litet barn dör på grund av socialtjänstens underlåtenhet att agera. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar med vägledande och styrande lag? En vägledande lag är som typ socialtjänstramlagen för när socialtjänsten måste ge socialbidrag, som är genialiskt skriven och kan tolkas på två motsatssätt, men om man studerar och följer varje punkt och prick (komma) i den så ger den inte utrymme för en jurist att tolka den på mer än ett sätt, och den tolkningen är att det är socialtjänsten som själva har rätten att besluta om när de ska ge socialbidrag och när de ska låta bli att ge socialbidrag. En sådan föreslagen lag ger utrymme för regeringen att låta socialtjänstens beslut om adoption i varje enskilt fall, eller underlåtande att låta adoptera, vara gällande, samtidigt som socialtjänstens beslut kan rivas upp i domstolen med hjälp av lagen.

En särpräglad lagtolkning av en socialtjänstchef som anser att ingripanden är berättigade kommer att resultera i flera på varandra följande ingripanden i den tolkningen på den förvaltningen i den kommunen, och det vore lika illa som att låta barnet avgöra när det befinner sig i livsfara genom att fråga barnet vad det anser om att bli bortadopterad alternativt om det vill stanna hos sin mamma eller pappa! I slutänden bör det vara en fråga för domstolarna, och i förlängningen regeringen, när en kommun konsekvent börjar tolka lagen ensidigt! Därför bör det vara rapporteringsplikt till socialdepartementet varje gång (enbart vid sällsynta tillfällen, om lagen får önskad effekt!) som ett barn tas ifrån sin förälder/sina föräldrar. Om vi skriver lagen så, så har vi tre instanser (och detta exklusive media), som har beslutsrätt (jag vill betona att det handlar om att våga ta beslut, i synnerhet för socialdepartementets chef, som idag råkar heta Göran hägglund), eller kanske jag skulle säga ”beslutsskyldighet”. Det är sådana beslut som hör makt till, inte karriärfjäskande! Maktbeslut skall inte överlåtas på barn!

Om det handlar om en 14-åring vars familj socialtjänsten övervakar, så betyder barnets vilja betydligt mycket mer, så den gamla lagen har fördelar den med, men jag talar om små barn. 14-åringar kommer ändå sällan att komma ifråga för adoption, eftersom socialtjänsten redan känner till de utsatta familjerna när de är små i nära nog 100 % av fallen, och har de inte blivit bortadopterade som 8-åringar så lär de inte bli det som 14-åringar. Jag tror heller inte att man kan adoptera bort en fjortonåring mot dens vilja annat än på pappret! Men eftersom det är svårt att veta när ett barn har kommit i ålder för att fatta egna relativt välunderbyggda beslut så måste man välja en av de två lagformuleringarna i rött och blått ovan, eftersom de två alternativen är oförenliga. Om man inte gör det så blir lagen väldigt trubbig, för att inte säga obruklig, i och med den flytande förståndsskalan för barn i stigande åldersskala. Jag vill också säga att den borgerliga ideologiska frihetsaspekten för individen inte kan komma ifråga för barn, så frihet är egentligen inget argument mot en sådan lag vad barnen beträffar. När det gäller föräldrars frihet att fostra sina barn däremot så måste hänsyn tas, men dels så föreslår jag ju en vägledande socialtjänstlag vars praktiska implementering övervakas av socialdepartementet och domstolsväsendet, och dels så bör man vara mycket restriktiv med att avlägsna barn från sina föräldrar, och lagen bör skrivas därefter. När jag här talar om föräldrars frihet att fostra sina barn som de finner bäst, så menar jag naturligtvis att ingen ska sätta sig till doms över en förälder som tillämpar en lindrigare form av aga mot sina barn, åtminstone inte sätta sig till doms till den grad att man tar barnet ifrån föräldern. Ingen är betjänt av det! Bättre skulle det vara med en coach till familjer, som föreslaget ovan. Jag har själv bara blivit agad två gånger, en gång av min far, och en gång av min mor, men det rörde sig om en symbolisk smärtfri aga. När jag säger att aga inte behöver leda till en förstörd barndom eller en förstörd vuxen senare i livet, så kan ingen anklaga mig för att vara så förstörd själv att jag inte ser det felaktiga i aga som uppfostringsmetod! Det finns dessutom många exempel på vuxna som agats som barn, som inte själva agar sina barn för att de inte ser aga som en effektiv eller lovvärd uppfostringsmetod, men som ändå inte har blivit förstörda av den aga de själva har fått. För annars så skulle de ju ha fört traditionen med barnaga vidare, inte sant? Låt mig omformulera mig; Om det nu är så att många människor som agades som barn, inkluderande så gott som alla våra far- och morföräldrar av 10- och 20-talisterna fram till och med våra föräldrar 40-talisterna och till en viss grad 50-talisterna också, som inte använder/använde aga på sina egna barn, men som älskar sina barn, hur skulle då dessa äldre svenska generationer kunna vara mentalt förstörda av sin uppfostran? Vill vi säga till våra mor- och farföräldrar att de är kärlekslösa white trash allihop eftersom de har blivit agade och har agat sina egna barn? Och är de inte kärlekslösa så har agan inte haft någon negativ effekt på deras förmåga att känna kärlek! Våra mor- och farföräldrars rättspatos, integritet och moral är väldigt intakt dessutom, trots mottagen aga och eget agande. Det är graden av aga och graden av kärlekslöshet samt i vilket sammanhang agan oftast äger rum, som är avgörande för när agande blir destruktiv! Livshotande och fysiskt handikappande aga är en form av misshandel och bör inte likställas med lindrigare form av barnaga! Jag vet föräldrar av idag som med dagens lagstiftning skulle ha dömts för misshandel mot sina barn om någon hade anmält dem, men som älskar sina barn och som är älskade tillbaka av dem. Jag har inte blivit agad, men jag har ändå haft en tuff barndom och en småkriminell ungdomstid. Aga har inte med brist på kärlek till sina barn att göra! Inte heller har det betydelse för hur barnet blir som vuxen, om inte agan är benbrytande destruktiv, ofta lämnar blåmärken och utförs av kärlekslösa föräldrar! Men att ha kärlekslösa föräldrar/förälder kan som sagt resultera i ett snett liv även utan agande pappor och/eller mammor. Så länge som inte sjuklig uppmärksamhet fokuseras på agande föräldrar, så är det väl ingen fara med att ha en sådan lag som man har idag med totalförbud mot barnaga, men sådana typer av lagar har lett till, och kommer att leda till häxjakter med påföljande häxprocesser, i synnerhet som man ger barnen makten! Det var vad som hände i USA när incestprocesserna tog fart på 80-talet, yngre barn fick makten överräckt till sig, och de visste inte vad de gjorde mot sina familjer när de fick pappan (oftast) fälld för incest och kastad i fängelse. Det är mycket möjligt att vi just nu är i inledningen till att uppleva något liknande, orsakat av den liberala våldtäktslagen, fast med kvinnor istället för barn som protagonister i rättegångarna, eller så kommer vi att få uppleva en sådan hysteri längre in i framtiden. (Jag skulle tippa på att sannolikheten är större för att vi får uppleva, eller upplever, det sistnämnda scenariot först, eftersom det är inne med lättsinniga våldtäktsmål i media just nu. En häxa är en häxa är en häxa, en våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt. Same thing.) Jag som Man, har aldrig någonsin mot en kvinnas uttalade vilja genomfört eller fortsatt ett samlag, vill jag säga, och jag har bara förakt för dem som gör det, men enbart det faktum att de flesta andra män också föraktar dem gör inte våldtäktslagen i dess nuvarande form lämpligt utformad!

Sammanfattning: Den springande punkten till att jag kan tänka mig en lagändring är att ett litet barn inte har förmågan att avgöra sitt eget bästa! Den som fattar beslut måste vara en vuxen, och om lagen är formulerad som skrivet; ”I dag säger lagen enbart att hänsyn ska tas till barnets vilja.” så är det lätt hänt att ett sådant beslut i praktiken lämpas över på barnet, eftersom det är ett sådant svårt och ansvarstungt beslut att ta på egen hand för en socialtjänstekvinna/man, vare sig det rör sig om ett ingripande eller ett underlåtande att ingripa.

Roger Klang, Lund den 5/7/2009