Hem > Inrikespolitik > Christine Jönsson (m) och bestickning

Christine Jönsson (m) och bestickning

Bild på Christine Jönsson, (m)Bild på Christine Jönsson, (m).

Vi har en statsminister som inte kan stå upp för landet, men verkar vara beroende av sitt maktrus eftersom han aldrig avgår. När Putin hotar vårt territorium, så hoppas Reinfeldt att någon skall hoppa emellan och rädda hans rövhål. När NATO ser ut att vara hans enda räddning, väntar han på att någon annan skall besluta sig för honom. Han försvinner bara i kulisserna och förvandlas till osynliga mannen vid minsta motstånd utifrån. Allt som kräver minsta kurage lämnas obesvarat och hängande i luften tills vi framstår som den ultimata dörrmattan. Men han ska ändå sitta kvar? 

Vi har en utrikesminister som mest verkar vara glad över att han har ett så bra jobb. Han sticker ut i Europa ungefär som ojämnheterna på en slät och pudrad barnrumpa på en moders hand. Utrikesministern är inte längre den politiske statsman han en gång var, han är inte politisk alls och lämnar inga avtryck från regeringen och Sverige ute i Europa, vare sig egen-skapade eller partiets (om det hade funnits några avtryck att lämna, förutom total undergivenhet). När vi ändå talar om regeringen, den är bäst beskrivbar som den gamla reklamen, om vi byter ut några ord – Är det verkligen inte riktigt smör (socialism)? Den är ju så god (röd)! Det kanske är smör, men det smakar skit – röd skit. Carl Bildt är mannen som inte låter några gamla oförrätter mot Sverige gå tillbaka på Europa, han har det ju bra som han har det, gift med en italienska som han är. Ja, han har indeed ett bra jobb med många vänner i Europa (men få i Sverige, särskilt av de som skulle bli de Nya Moderaternas väljarbas – arbetarhögern [går det att äta, undrar Bildt?]), jag hoppas att jobbet är värt det! De Nya Moderaternas väljarbas flyr tillbaka till socialdemokraterna, eller tvingas i famnen på sverigedemokraterna. Jag? Jag röstar blankt nästa val! Men jag är fortfarande medlem i moderaterna – jag tror väl på mirakel.  

Fast det värsta är att det inte finns någonting att rösta på, och det verkar inte finnas något hopp för Sverige i framtiden! I USA hjälper alla partikamrater och sympatisörer fram en eller flera presidentkandidater som kan stå upp för landet, likaså i Ryssland. Men i Sverige blir de motarbetade av det egna etablissemanget. Skall man därför rösta rött? Eller gå med det blåa, trots alla brister? Eller rösta på extrempartiet Sverigedemokraterna? Det är som att välja mellan pest, kolera och AIDS. Om Reinfeldt hade varit som Ronald Reagan så hade jag gladeligen suttit på mitt arsle ända tills valdagen, skitsamma med min karriär, jag jobbar lika gärna som diskare. 

Jag och många andra har ingenting att rösta på, vad spelar det då för roll att vi lever i en demokrati?  

Och därför engagerar jag mig politiskt, om jag hade tillåtits! Men ett lokalt kvinnligt kommunalråd i Lund förbjöd mig att delta i provvalet (internvalet) för m, och gå politikerskolan 2005, helt odemokratiskt. Hon kan göra det för att hon sitter som ordförande i kretsstyrelsen. I processen vid den här tidpunkten tror jag dessutom hon gjorde sig skyldig till mutbrott. I vilket fall som helst så är hon plötsligt riksdagsledamot sedan 2006, efter åtskilliga nöjda år som kommunalråd i Lund, samtidigt som namn nummer tretton (Tomas Avenborg) på kommunalvalslistan plötsligt seglar upp som nummer 3 och blir kommunalråd. Hon kände till mina ambitioner att bli riksdagsledamot i framtiden. Och här kommer det lustiga – Avenborg var sekreterare för m-lokalen i Lund, och han var den enda som tillsammans med Christine Jönsson, som i praktiken kunde utesluta mig från en politikerkarriär, genom att vägra mig tillträde till politikerkursen bland annat. Avenborg var först inte oäven mot mig, vilket stärker mina misstankar om mutbrott. Det lustiga är att de två hade olika inofficiella förklaringar till varför jag inte fick försöka i det interna provvalet.  

Är detta förtal? Om det är förtal så ser jag fram emot den dag Christine Jönsson polisanmäler mig! De två kommer inte att ha en chans att undvika offentligheten i målet, och jag har inget att förlora, bara lite pengar. Tillräckligt mycket talar i min favör, för att de skall bli helt nedsvärtade. Den ene (Christine Jönsson) är en medelmåttlig politiker, och den andre är en underachiever. De kommer inte att hinna uppfatta vad det var som körde över dem! De är förövrigt redan polisanmälda. De kommer antagligen att gå fria på grund av bevisbördan, men de två får bota med sina karriärer… 

Så det som skiljer mig från Fredrik och Bildt t.ex. är att de arbetar för att främja sin egen karriär, de är självförverkligande, medan jag tänker på Sverige och är självuppoffrande. Jag skulle styra utan en krona i ersättning och med risk för livet, om det hade varit vad jag erbjudits, jag har ju redan gjort det, fast utan röst. De vill förneka mig rösten. Det handlar till syvende och sist om européernas kvinnotjuveri. Makroekonomi handlar om kvinnor och våld, eller frånvaron av våld och förtryck, och demokrati kontra diktatur/teokrati. Läs gärna nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen´s bok, ”Utveckling som frihet”! Han kan tala om för er att kvinnoförtryck, våldsfilosofi och machoism bland individerna, teokrati och/eller diktatur, leder till fattigdom för envar stat som slår in på den vägen. Amartya Sen skrev aldrig om Gud som kraft, utan bara om marknadskraft, men huvuddragen i moralen ovan är desamma med eller utan en Gud som välsignar- eller straffar länder. 

Om Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt vet detta men inte vågar uttrycka sin åsikt om saken, så borde de fråga sig själva: ”Är jag rasist?”. Om svaret är nej, varför vågar de då inte stå emot opposition och massmedia? Om svaret på den frågan är ”Ja, men jag blir ju avsatt!”, varför kan de då inte tänka mer på Sverige och mindre på sin egen karriär? Om svaret på det är ”Ja, men om jag sitter kvar så kan jag göra så mycket mer för Sverige!”. Om det är Sverige de tänker på, varför kan de då inte anställa mig?

Varför tror regeringen att det är lägre skatter arbetarhögern vill ha? Arbetarhögern består ju nästan uteslutande av unga män, och de är inte speciellt lojala mot något parti! De är ute efter moderaternas kärnfrågor – försvar, äktenskap och rättsväsende, och de har helt gått förlorade med Reinfeldt. Det finns inget kvar att rösta på, eller engagera sig i, längre. Jag borde veta dessa saker bättre än ni, vilket jag gör också. Men ni vill bara inte lyssna på mig?! Fredrik Reinfeldt kommer att gå till historien som mannen som hjälpte in sverigedemokraterna i riksdagen, i alla fall i mina ögon, genom att förlora de hårda frågorna så att vi bara har vänsterpartier kvar. Slår man upp wikipedia och ordet feg, så finns det en bild på Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt är kungen av feghet! Vi har den fegaste regeringen på jordklotet, för Reinfeldt valde själv ut dem! Anders Borg, Sten Tolgfors, en bunt fega kvinnor som jag inte ens kommer ihåg namnen på, alla moderater. Och så en jeppe som bara flyter omkring i Europa, Carl Bildt, han som skulle rädda Fredrik (och Sverige) från att implodera intill inceststadiet av trycket från omvärlden. Carl Bildt kan inte ens rädda sig själv, än mindre Sverige, Reinfeldt! 

Jag har varit snäll länge nog, nu är det dags att ta i med hårdhandskarna, och framför allt – att säga som det är! M.v.h.

Roger Klang, Lund den 26/01/2008

Kategorier:Inrikespolitik Etiketter:
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: